VERUM. Här nedtill återges 1899 års reglemente för fattigvården i Verum som sommarläsning. Att sockenmännen i Verums kommun vid 1800-talets slut i ett beslutsprotokoll hade lovat att visa ”Christlig kärlek” mot sina fattiga invånare var - som vi skall konstatera här - en sanning med modifikationer.

Brutala utvisningsaktioner 1887 och 1897
En barnrik familj, som tillhörde resandefolket och bodde i Rackarestugan intill vägen mot Norreskog, skickades år 1887 till Amerika på socknens bekostnad. Storbonden Edvard Jönsson i Maglaröd reste tillsammans med den Bobergska familjen och deras sju barn till Malmö för att försäkra sig om att de kom iväg. I sockenprotokollet sägs att de på resan till Amerika skall: ... vid afresan från Malmö af medföljande ombudet erhålla kontant 40 kronor samt dessutom behöflig reskostnad till Malmö.

Sixtus på väg in i Birger Petterssons butik på 1950-talet

Den 6 augusti 1885 födde den då 41-åriga ogifta pigan Johanna Bengtsdotter i Stavshult en son som vid dopet den 30 i samma månad fick det ståtliga namnet Sixtus. Detta namn hade i äldre tid burits av fem påvar inom den katolska kyrkan. Den siste av dem var Sixtus V (1585 – 1590). 
Eftersom Johanna var ogift noterades Sixtus visserligen som oäkta, men sågaren och änklingen Per Sonesson på Stavshults sågmölla erkände faderskapet. Denne hade i november året innan kommit från Osby med tre moderlösa barn (Emil 12 år, Svante 7 år och Betty 4 år). Sågaren Per Sonesson avled i Stavshult 1892.

VERUM. Under rubriken ”Verums Folkblad utkom med ett nummer” omtalar Ebbe Persson i denna webbtidning redaktören Herman Andersson,

från 1921 med efternamnet Malwe (Se webbartikel från januari 2009).

Denna extremt periodiska tidning från Verum utgavs 1918 av nykterhetslogen nr 1186 Vårblomman till förmån för folkbiblioteket i socknen. Ebbe skriver: Redaktion och expedition var förlagt till Maltseröd. Inofficiell redaktör var signaturen Malve (MALtseröd VErum). Sedermera även känd under denna signatur i Norra Skåne. Hermans medredaktör och skribent i Folkbladet var ungdomskamraten från samma by Albin Olsson, vilken senare ingick äktenskap med Ester Olofsson och blev lantbrukare i Brogården. Deras dotter Inga-Lisa Andersson avled 92 år gammal i mars 2015.

VERUM. De pinsamma händelserna på 1630-talet då Lars Wivallius i skepnad av Erik Gyllenstierna besökte Björkeberga och slog blå dunster i ögonen på Ulf Grip har skildrats av flera romanförfattare, diktare och filmskapare. Dessutom har befolkningen i socknen lärt sig att sjunga eller deklamera den s.k. Björkebergavisan (vilken återges nedan) utantill.

År 1892 utgav den skånske författaren A. U. Bååth en romantiserad diktcykel om dessa händelser under namnet "Kärlekssagan på Björkeberga" och år 1896 kom författaren Harald Molander med romanen "En lyckoriddare" på samma tema.

Molanders roman blev filmatiserad och hade premiärvisning i mars 1921. Filmen spelades in vid Skandiaateljén i Stocksund och med exteriörer från Svaneholms slott och Borgeby samt trakterna kring Bjärred i Skåne. Filmen har blivit omtalad för att två systrar Garbo medverkade. Som jungfru spelade Greta Garbo i ”En lyckoriddare” sin första roll i en spelfilm. Hennes syster Alva spelade ”Flicka i Taverna”. Alva Garbo avled 21 år gammal 1926 och systern Greta Garbo (1905-1990) nådde världsberömmelse. (Garbo ska pryda den nya svenska 100-kronorssedeln, som kommer tas i bruk i oktober 2016.) I filmen ”En lyckoriddare” spelades rollen som Lars Wivallius av Gösta Ekman d.ä.

VERUM. Vid Titanics förlisning natten mellan den 14 och 15 april 1912 omkom de två unga arbetarpojkarna Olof Svensson och Eberhard Fischer från Verums socken. De två ynglingarna härstammade från arbetarefamiljer som bott och tjänat under Björkeberga och Skeinge säterier i många år. Efter förlisningen var det många som runt om i Sverige bearbetade sin sorg med att författa s.k. Titanicvisor. Så skedde även i Verums socken!

Skeinge säteri i början av 1900-talet

Det finns en lång rimmad dikt om de förolyckade pojkarna. Den har förmedlats runt om i Göingebygden via handskrivna dubbletter/kopior. Dikten är avsedd att sjungas som en skillingtrycksvisa och den har av allt att döma författats av en person med god lokalkännedom från den trakt som fostrat pojkarna. Texten omfattar tjugosex verser och i den tolfte versen introduceras de två pojkarna med: Bland andra som med den båten foro, det var två gossar som från Skeinge voro. I allra sista versen heter det att visan är diktad … Af en kamrat till de gossar två, som fått sin graf uti böljan blå