VERUM. Här kommer jag att citera texten och några av de fantastiska bilderna som finns om Verums naturreservat i föreningens guide till naturen. Hela guiden kan ses på. https://goingenatur.se/verum/

I texten omtalas platserna ”Kärleksdalen” och den nedgrävda hålvägen vid en plats som i min ungdom kallades ”Källarehalsen”. Där brukade vi åka skidor på vintrarna i hisnande farter.

Strandängar nedanför kyrkan

Verums naturreservat börjar vid kyrkan i Verum och följer sedan Vieån ca 1,5 km västerut. Området består dels av betade strandängar längs ån och dels av ett skogsområde längst i väster som kallas Kärleksdalen.

Om de många arterna av djur och växter som finns i naturreservatet har föreningen gjort detta urval (fetstil).

Området har stora naturvärden med utter, knipa och hårklomossa i ån. Hårklomossan är en särskild ansvarsart för Sverige då nästan halva den europeiska förekomsten finns i några få vattendrag i Sverige. Den växer bl.a. kring stenbron nere i Verum strax nedströms reservatet.

VERUM. Flygkapningen utfördes av tre fascistiska ustaše-kroater och händelsen ägde rum fredagen 15 september och lördagen 16 september 1972 på Bulltofta flygplats i Malmö. En av personerna som kom att spela en viktig roll i skeendet var född i Verum och hette Staffan Karlsson (1938–2024). Han tjänstgjorde då som flygplatschef på Bulltofta.

Staffan Karlsson, dåvarande stationschef på Bulltofta, var i händelsernas centrum under kapardramat.

Männen hotade med att de hade en bomb ombord som skulle sprängas om de inte lydde. Kaparna krävde en kursändring och 17.14 landade planet på Bulltofta flygplats, Malmö. Passagerarna och besättningsmännen hölls som gisslan och kaparna krävde att sju i Sverige fängslade kroater skulle utbytas mot gisslans frisläppande. I annat fall skulle kaparna spränga planet, sade de. De sju fångarna var dömda för mordet på den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolović i Sverige den 7 april 1971 och ockupationen av Jugoslaviens konsulat i Göteborg, februari 1971. Två av fångarna, Miro Barešić och Anđelko Brajković, avtjänade livstidsstraff för mord.

VERUM.

Platsen för Gretedahls färgaregård för ett 40-tal år sedan. Kvarnen på vänstra bilden brann i december 2000. Se bild nedan!

Färgaregården Gretedahl i Stavshult omkring 1900.

VERUM. På Svenska Aero-Bilder, som numera finns att hämta på Arkiv Digital, fick jag till min förvåning se en skymt av min far Birger Pettersson. Han ses, något suddigt, spana efter det flygplan som svävade runt i bygden för att fotografera bebyggelsen. Senare var det meningen att kringresande försäljare skulle ta upp beställningar på flygfoton. I detta fall blev det inte någon flygbild såld till mina föräldrar. Men bilden är intressant eftersom den visar hur bostads- och lanthandelshuset och macken med tillhörande servicehus såg ut året före nedläggningen av den butik som min familj drivit på ”Brogårdensidan” av Vieån i Verum sedan 1870-talet.

Handelsboden drevs av tre generationer, först av den ”invandrade” västgöten Johan August - i bygden kallad knallen - och därefter av sonen Viktor och sonsonen Birger. Några journalister från Kristianstadsbladet gjorde i augusti 1984 en rundresa bland nedlagda butiker på landsbygden. Min mor Margit svarade reportern Willy Alm i samband med hans besök i butiken: Fy, så konstigt det känns. Här börjar ju bli alldeles utplockat och tomt nu. Det är så vemodigt. Willy Alm inspirerades även till en vacker dikt om butiksnedläggningarna.

VERUM.

Torpet i Tågarp där målarmästaren Ola Lönnblad (1833–1922) bodde fram till 1920. (Foto från 1960-talet i Björn Breidegards ägo.)

Snickeriet inom Verums socken var främst specialiserat på ek- och furukistor, lusahunnar, soffor och långsängar. Enligt Janne Tufvesson kunde en snickare tillverka fyra soffor i veckan som sedan såldes för ca 7 kronor stycket. En furukista som betalades med 1 krona och 50 öre gick att tillverka på en dag. Detta vid en tid (kring 1900) då en fabriksarbetares daglön var 1 krona och 30 öre. Det berättas att torpare som inte hade egen skog på 1880-talet kunde köpa stora träd för 75 öre stycket. Med ”Lusahunnar” menades sådana omålade förvaringslådor för klädespersedlar som unga flickor medförde mellan gårdarna då de efter konfirmationen tjänade som pigor. Den som dekorerade alla möblerna under slutet av 1800-talet var målaremästaren Ola Johannesson Lönnblad, som levde sina sista två år på Verums ålderdomshem ”Backstubo.