VERUM. Jag hade den stora förmånen att under de tjugo åren mellan 1943 och 1963 vistas i den från de mera avancerade tätortsmiljöerna avskilda Verumstrakten. Där kunde man då träffa några särpräglade gubbar med en enorm livsvisdom. Här avbildas tre av dem som jag har träffat.

Olof Persson som vanligtvis kallades Bjära-Olofen hade sina tre bröder i Amerika. Lars, Nils och Emanuel från Bjäret gav sig på 1880-talet i väg till Minnesota. De blev framgångsrika män inom byggbranschen i St Paul. En av hans bröder byggde även en isrink som han vintertid hyrde ut för skridskoåkning. Olof Persson dog 1964 vid 101 års ålder.

Sixtus Persson från Mölleröd flyttade in på ”hemmet” 1954 och dog där 1960. Han var på äldre dagar flitigt anlitad vedsågare åt alla i trakten som ägde vedspisar. Modern Johanna Bengtsdotter (1844–1937) tjänade i Tyskland sedan januari 1875 och kom hem gravid i april 1876. Den sonen Wilhelm dog året därpå. Senare fick hon sonen Sixtus. ”Snus-Johanna” var äldst i socknen när hon dog. Sixtus dog vid en ålder av 75 år.

Hjalmar Torstensson var son till Elsa Thorstensdotter (1868–1939). Han dog 1986 vid 83 års ålder. Thore Brogårdh har berättat om hans vidsträckta försäljningsresor: Här kör Hjalmar Torstensson med sin vällastade moped på väg 117 strax norr om Mala. Torstensson har sedan 1933 färdats på vägarna i södra Sverige och bedrivit handel med korgar och borstar. Här är han på väg mot Hässleholm via Karlshamn till Öland. Hans resor sträcker sig även till Örebro, Askersund Skara, Vara, Alingsås, Göteborg, Kungsbacka, Varberg och Halmstad. När Torstensson började sin handel år 1933, var fortskaffningsmedlet en trampcykel. På den tiden fick han 1:50 för en korg, och 1978, när detta foto togs, var priset 35 kronor.

VERUM. Åren 1930 till 1940 fick folket i Verums dåvarande kommun vara med om en veritabel ”byggboom”. Det byggdes tre nya hus för folket i bygden. Kommunalhuset byggdes 1930, JUF-lokalen, senare kallad Bygdegården, uppfördes 1934 och den nya fina folkskolebyggnaden, belägen intill stora landsvägen i Brogården, tillkom 1940–1941. Här ses kommunalhuset och JUF-huset som de såg ut på 1970-talet.

Ritningen till den nya skolbyggnaden hade utförts 1938 av arkitekten Otto Ohlsson (1890–1961) från Kristianstad. Han var en framträdande arkitekt vid modernisering av villabebyggelsen i Kristianstad och ritade 37 av villorna i området ”Egna hem”. Han svarade även för ritningarna till Högalid i Hässleholm.

Entreprenörer för uppförandet av Verums nya folkskola antogs i slutet av december 1940. Det blev de lokala byggmästarna Frank Karlsson (1905–1994) i Björkeberga och Nils Svensson (1898–1949) i Verum som antogs till att utföra byggnadsarbetet. Entreprenadsumman för detta arbete uppgick till 69,000 kronor. Rörinstallationerna utfördes av Sture Johansson (1898–1970) från Emmaljunga till en summa av 16,980 kronor och elinstallationerna sköttes av Eric Nilsson (1903–1984) från Vittsjö för summan 4,862 kronor.

VERUM. I tidningsnotiser i Skånska Posten och Lunds Weckoblad från sommaren 1855 omtalades under rubriken ”Misslyckad kur” en i det närmaste obegriplig händelse i Gubbarp, Verums socken.

Inledningsvis berättas att mannen, som var 76 år gammal, ämnade fördriva en svår klåda som han varit besvärad av. Han inledde kuren med att värma upp sin bakugn och hade sedan elden blivit urtagen krupit in i ugnen och låtit en grannhustru stänga ugnsluckan. De två notiserna blev uppmärksammade i tidningar runt om i landet.

Tidningarna avslutar sin redogörelse: Detta experiment fick, såsom lätt hade bordt kunna förutses, ett ganska tragiskt slut, ty då en hustru, som warit behjälplig med luckans tillstängande, skulle efter en stunds förlopp efterse mannens tillstånd, befanns han liggande död i ugnen. Wisserligen blef mannen grundligt botad för klådan, men troligen war det ej hans mening att det skulle ske på det wiset. (Skånska Posten)

Änklingen Lars Bengtsson var född i Oppmanna socken 1779 och hade varit gift med Bengta Nilsdotter. De hade bott i Oppmanna fram till 1833 då de anlände därifrån till Verums socken. Makarna bodde på torpet Bergshälla i Gubbarp.

VERUM. Den 4 mars 1902 meddelade Norra Skåne i en kort notis att Werums handelsaktiebolag skulle få en ny kvinnlig föreståndare. Hennes fullständiga namn var Emma Charlotta Axelsson-Wahlqvist (1877–1966). Hon var då 25 år. Emma var dotter till den legendariske nykterhetskämpen, skomakaren och kryptobaptisten Per Wahlqvist och hans hustru Anna i Hässleholm.

Emmas verksamhet i Verum framgår av en artikel med rubriken: ”Verums handelsbolags fyra föreståndare 1900–1907” nyligen publicerad i Västra Göinge Hembygdsförenings årsskrift 2023.

Per Wahlqvist (1828 – 1909) var initiativtagare till att logen 27 Framgång i Hässleholm bildades 1881

Emmas liv och äktenskap med Pär Ax blev tämligen dramatiskt. I denna berättelse ska jag återge några reflektioner som denna unga kvinna gav uttryck för efter att ha upplevt vilket uselt liv som fördes i den bygd där hon skulle arbeta.

Emma hade i oktober 1902 skickat ett långt brev till redaktionen för den nykterhetspolitiska tidningen Skåning som undertecknats ”Lotta”. Under rubriken ”Från Mörkaste Skåne” infördes texten på tidningens förstasida fredagen den 24 oktober 1902 och de första tre styckena har denna lydelse:
-Med tanke på Skånings vidgade utrymme vill jag med den ärade redaktionens tillåtelse sända några rader till yttervärlden.
-Cirka en mil från Wittsjö och Bjernums jernvägsstationer ligger en by, som i storslagna naturscenerier kan täfla med Skånes vackraste platser, med det betecknande namnet Werum.
-Då man sönderdelar bynamnet får man deraf We-rum, hvilket i öfversättning kan vara samma som Jämmerdal eller Pinorum, och bär i så fall kanske namnet skulden till det rådande eländet.

VERUM. Hovmarskalken Nils Barck och hans hustru Maria Sophie Beck-Friis kom till Skeinge säteri omkring år 1830 och levde där fram till slutet av 1850-talet då de flyttade till Möllegården i Visseltofta. Han omkom vid passage av en bro i Knäredstrakten 1856.

Här ses grevens demolerade vilstol i nutida skick.

Här ses stolen som en ordentlig sittplats på ett foto från 1950-talet.

Greve Barck bad att få skjuta vargen
Nils Barck (1789–1856) var en entusiastisk jägare, men misslyckades med sina vidlyftiga affärer med bl. a. sockertillverkning i Malmö. Han gick i konkurs på 1840-talet.

Grevens jaktäventyr i Göinge omtalades i denna artikel i tidningen Arbetet 1977-05-05: Det var ett stort uppbåd som jagade vargarna och bland skyttarna fanns en greve Barck på Skeinge. En varg ringades in på Björkeberga ägor. […] Många jägare fanns på platsen men greve Barck bad att få skjuta vargen. Ingen invände och vargen sköts av greven. Varghuvudet sattes upp ovanför dörren på Jägersborg. Den här jakten skedde någon gång mellan 1850 och 1856, det sistnämnda året gick greve Barck ur tiden. Ola Nilsson (sedermera korgmakare i Länekärr) hade också berättat att 1829 var ett svårt vargår i bygden. Då rev vargarna en kviga och en kalv medan många kor kom hemspringande med revor och avbitna svansar […] med förenade krafter lyckades vi till sist skrämma bort vargen. Han visade dock tänderna mot oss och de glimmade i månskenet.