VERUM. Nu när våren har snabbstartat kan det kanske passa med lite badnostalgi från min barndoms Verum. Jag kan erinra läsarna om att vi ungdomar hade två fina badställen i Vieån. De fanns inom bekvämt cykelavstånd från den sparsamt bebyggda tätorten. Bebyggelsens centrum ansågs vara i närheten av de tre handelsbodarna och där även några andra av den tidens viktiga inrättningar såsom telefonkiosk, postanstalt och fryshus fanns.

De fyra badnymferna som kan stiga i vattnet från en snickrad trappa är fr.v. Kennert Andersson, sommarflickan Lena Zederin från Göteborg samt syskonen Viveca och Bo Persson. I bakgrunden ses Björveruds Eftr, ålderdomshemmet och hållplatsen för bussarna.

Detta sandiga vad- och badställe låg i Brogården på ängen mittemot skollärare Arvid Anderssons villa.

VERUM. Detta år hade vi snötäcke kvar i Göinge ända fram till slutet av februari till stort nöje för barn och ungdomar. Här och där längs vägarna blänkte snödrivor och plogvallar vita in mot mitten av mars.

Under mina egna ungdomsår var det viktigt att under vintermånaderna hitta utmanande ställen för att testa våra färdigheter i utförsåkning. Några skidor särskilt avsedda för denna konst ägde vi naturligtvis inte. Det fick duga med våra vanliga längdåkningsskidor.

De fyra skidbackar som vi hade att experimentera med på 1950-talet presenteras här med illustrationer från platserna i närheten.

Nr 1: Verums högsta. 
I skogen bakom toffelmakare Johan Törns villa och verkstad i Brogården. Med avfart högst upp på den backe som börjar intill dansbanan vid bygdegården. En ganska smal bana, men mycket brant.

Verums högsta låg några hundra meter västerut från högra sidan av denna bild.

VERUM. Verumsfödde Robin Gustavsson uttalade sig i Norra Skåne om sitt yrke efter 45 år som polis. Tidningen skrev: Redan som elvaåring hemma på bondgården bestämde sig Robin för att bli polis: – Två grannpojkar hemifrån hade blivit poliser. En i Malmö och en i Stockholm. Jag beundrade dem. Sedan betydde också polismannen Nore Delsmark, som jag kände, en hel del för mitt beslut att välja polisyrket.

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Fjärdingsmannen biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat.

I Verums socken var det en eftertraktad syssla. Tidningen Arbetet skrev den 12 januari 1927 under rubriken: Många aspiranter på en fjärdingsmanstjänst Till fjärdingsman i Verum valdes i söndags Nils Jönsson i Brogården med 71 röster. Edv. Olofsson, Bolberöd erhöll 41 röster, Georg Nilsson, Brogården 30 röster, Harald Kleist, Brogården, 20 röster, Ragnar Larsson, Brogården, 9 röster och Joh Persson, Brogården, 2 röster. Lönen bestämdes till 300 kr. per år. Stämman var så talrikt besökt, att man får gå tiotal år tillbaka för att finna motstycke. År 1924 hade lönen bestämts till 200 kronor per år.

Nils G. Jönsson (1898–1983) 

Den som valdes hette Nils Gottfrid. Jönsson och var en tämligen otålig person med många bollar i luften. Han drev buss- och lastbilsrörelse tillsammans med Harald Kleist och därefter handelsrörelse i Stavshult. Den som kom tvåa vid omröstningen 1927 utsågs i januari 1930 till socknens fjärdingsman. Han var väl betrodd till sysslan och den 23 augusti 1932 skrev Arbetet: Den förutvarande fjärdingsmannen Edvard Olofsson, Verum, återvaldes enhälligt. Efter att Edvard Olofsson avlidit 1937 övertogs sysslan som fjärdingsman av toffelmakaren Johan Thörn (1902–1956). Efter att denne avgått på grund av sjukdom valdes Nore Eriksson.

VERUM.

Vid denna korsning fanns vägskyltar mot Osby, Farstorp, Bjärnum, Vittsjö, Visseltofta och Verums kyrka.

Bussförarna Karl Andersson (1909–1986) och Sven Nilsson (1917–2001) från Visseltofta tar en paus vid byns samlingsplats med ”angöringen” för gula och blå bussar. De står utanför Paul-Eriks Paulssons cykelverkstad och intill den nedlagda varuautomaten. På bilden intill ses automaten för Frukt & Choklad i något bättre skick.

VERUM. Fram till omkring 1920 fanns inom socknens egna gränser endast tre broar över Vieån. Allfarvägen västerut till Vittsjö via Gundrastorps by gick norr om ån ända fram till slutet av 1920-talet. Allfarvägen österut till Osby från Verum gick före 1930 söder om ån fram till kvarnen vid gränsen mellan Skeinge och Brunkelstorp.

Karta hämtad från kapitlet: ”Herregården Malseröd” i Tord Jöran Hallbergs bok ”Glimtar från Osby-traktens historia” 2015

Alla de tre broarna var väldigt vackra valvbroar och de fanns uppströms åt väster räknat från Verums kyrkby. Bäcken från Bodarpssjön passerade byarna Sjötorpet och Grantorpet och flöt ut i Vieån intill den stora bron mellan kyrkbyn och Brogården. Bron över Vieån mellan byarna Gubbarp och Ekeröd blev byggd först under 1920-talet. Där hade tidigare varit en dragfärja, som även vid behov kunde ta en hästskjuts. 

Bron mellan byarna Malseröd och Mejarp