Råka (Corvus frugilegus) är en fågel som tillhör kråksläktet inom familjen kråkfåglar.

Boet påminner till utseendet om kråkans och kan nyttjas i flera år. Honan ruvar de 3–4 äggen under 16–20 dagar och matas under denna period av hanen.

Arten häckar allmänt i Skåne, på Öland och Gotland och dessutom på något enstaka ställe längre norrut.

Råkan påbörjar sin dagaktivitet mycket tidigt, ungefär en timme före soluppgången, och slutar mycket sent. Vid midvinter har den därmed åtta timmar till förfogande för födosök. Råkor är sällskapliga under hela året, häckar i delvis mycket stora kolonier och tillbringar natten gemensamt i sovträd. De har ett stort antal sociala beteenden.

VITTSJÖ. Vem var Hasse Johansson i Hårsjö? Tämligen obekant men däremot var det allmänt känt vem Sjögårds Hasse var! Hasse var mjölkkusk till mejeriet i Vittsjö i 27 år. På eftermiddagarna var det andra körslor med vedtransporter, betmassa från Hököpinge sockerbruk eller flyttlass till Stockholm och en del andra transporter.

Sjögårds Hasse tar en välbehövlig paus.

Hasse (Johannes) började mjölktransporter hos en annan företagare i Röshult men 1940 började han som egen företagare med mjölktransporter till mejeriet. De rikliga snövintrarna på 1940 talet ställde till problem. Ofta fick Hasse skotta sig fram genom snödrivorna innan mjölkbilen kunde komma fram. Det kunde bli sen eftermiddag innan de sista mjölkkannorna med frusen skummjölk sattes av på mjölkbordet.

Tjällossningen var också problem och då gav sig Hasse uti terrängen och avverkade lämpligt material att lägga i de tjälskadade spåren.
Antalet privata bilister var ganska få vid denna tid. Ingen bilist vågade sig ut på vägen förrän Hasse hade kommit och banat väg. Hasse hade 1 öre litern mjölk han transporterade till och från mejeriet och på vintertid hade Hasse tio kronor för att köra två mjölkrunder på tio mil. Det blev omkring en krona per mil men under gengastiden kunde det bli någon krona i vinst.

VERUM. År 1896 var en brytningsperiod på Skeinge säteri, som då ägdes av greve Holck. Ägarens hustru och döttrar försökte utan större framgång disciplinera arbetarna till såväl gudfruktighet som nykterhet. Genom några rader i en notis den 5 december 1896 skånska IOGT:s tidning SKÅNING framgår hur fruktlöst arbetet var. 

Nykterhetstalaren skriver:
Från Killeberg skulle jag ställa färden till logen Skeingeborg, vid Skeinge, men även denna loge hade ramlat. Förnämsta orsaken härtill har varit den s. k. lokalfrågan: brist på lämplig möteslokal. Logen hade visserligen en tid en lokal upplåten af ägaren, men af en eller annan anledning har denna vägrats. Lördagen före min ankomst till orten uppläts lokalen emellertid till dans. Denna dans slutade med att en yngling blef så godt som ihjälhuggen med knif och sedan utkastad hjälplös i nattkylan. Så behandla ”kristna” bröder hvarandra i dessa bygder.

BJÄRNUM. Mer utpumpad fysiskt och psykiskt hade jag aldrig känt mig tidigare. Mattider sista veckan fanns inte. Arbetet försummade mycket som vanligt?! Plus allt jobb med service bilen. -Pu, det var jobbigt. Med mor Ingeborgs nybakade gammaldags pepparkakor som färdkost gav vi oss iväg mot Trelleborgs hamn. Där stod den duktige Ford reservdelsmannen Sven Kristensson och vinkade av oss, han önskade säkert att det var den röda Cortina GT vi skulle tävla med (nu med Jårs Damberg bakom ratten.) Fortfarande har Sven 99% av alla viktiga reservdelsnummer i huvudet!!

Färden över Östersjön gick bra, men i Rostock var det stora problem att komma av färjan. Lorrie är jättelång och med släp efter c:a 13 meter, blev hängande på underredet mot landgången, men som vanligt gick det också till slut.

Vi körde söderöver på hoppiga väger i f.d. Östtyskland ner till i höjd med Nurnberg, där vi slog läger i ett mysigt gasthaus någon km från motorvägen. Vi åt gott på kvällen. Först en tunn oxsvans soppa med grön persilja, sen en sedvanlig Bayerbiff och tårta till efterrätt. Med fyllda magar gick vi och lade oss i ett typiskt tyskt gasthaus, detta älskar jag.

Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar.

Hanen återvänder till häckningsområdet före honorna och väljer en boplats, som den sedan tillkännager för honor med cirklande flykt och sång. Hanens häckningsframgång är relaterad till längden på stjärtpennorna. Längre stjärtpennor är mer attraktiva för honan. Hanar med längre stjärtfjädrar lever i allmänhet längre och har mer motståndskraft mot sjukdomar. Honorna vinner därmed en indirekt fördel i styrka av denna form av urval, då längre stjärtfjädrar antyder en genetiskt starkare individ som kommer att producera avkomma med högre livskraft.