VITTSJÖ, BJÄRNUM.
Under måndagen var det säkert inte bara jag som noterade Tranornas försök att inta sin typiska V-formation över bland annat Vittsjö.
De verkade ha en del problem, som så ofta, säkert många viljor, de verkade ”diskutera” som fr.... högljutt där uppe i det blå.

Efter ett tag blev det dock någorlunda ordning på flocken och den drog sig söderut. De tranor vi upplever som bofasta i våra trakter är nu på väg till sydvästra Spanien där de kommer att övervintra.
Någon gång i skarven mars- april kommer de åter till Bjärnums- Vittsjö bygderna.
VERUM. Den danske greven Harald Holck, som tillhörde en gammal förnäm adelsätt, blev 1873 ägare av Skeinge och Björkeberga säterier i Verums socken. Det har sagts att han var den siste manlige personen i sin ätt. Dock finns uppgifter om att en person som hette Rudolf Valdemar Hugo Thuerecht Holck Neess i september 1891 blev far till ett barn som föddes i Maribo i Danmark av ogifta pigan Ingrid Svensdotter från Gubbarp i Verums socken. Barnafadern var son till greve Holcks förvaltare Anton Neess och hustrun Mette. De bodde några år på Björkeberga och därefter under 1890-talet på Måssaröd i Osby socken. Varför Rudolf, som var född 1848, hade tillägnat sig efternamnet Holck tycks vara en väl förborgad hemlighet.
Greven Harald Sophus Holck-Winterfeldt (1848-1919) var gift med baronessan Harriet Charlotte Schaffelitzky de Muckadell (1853-1923). Under tiden som ägare av godsegendomarna i Verum drabbades de danska makarna av tragiska händelser. Två av barnen dog 1881 och dottern Magna, född 1884, blev redan som barn psykiskt sjuk. De fyra flickor som fanns kvar i familjen och nådde vuxen ålder var: Sofie (född 19/5 1875 i Verum), Polly (född 30/8 1882 i Köpenhamn), Olga Fanny (född 1/7 1887 i Verum) och Karen (född 16/7 1889 i Verum).
![]() |
![]() |
![]() |
| Baronessan |
Fröknarna Olga och Karen |
Fröknarna Sofie och Polly |
Detalj av bild från omkring 1907 (Ur: Thore Brogårdh Den gamla bilden berättar, 1980)
Hustrun och döttrarna blev i slutet av 1800-talet, måhända som en följd att de tragiska händelserna, gripna av missionsläran. När det skulle bildas ett missionssällskap i Verum föreslog kyrkoherden att Lars Persson på Nygård skulle bli ordförande. Denne och prästen kom i en dispyt om den rätta läran, vilket grevinnan åhörde. Eftersom hon var ängslig om sin själs frälsning, men också starkt fästad vid kyrkan och prästen sa hon till Lars att det inte gick an att svara prästen så. Då svarade Nygårds Lars: ”Jo, jag har Guds ord på min sida, så det går an.”
VITTSJÖ. Glädjande nog en välbesökt kväll, där elva läshungriga från Vittsjö med omnejd mött upp.

Kvällen leddes som vanligt av bibliotekarie Tomas Gyllander. Som talade sig varm om Thornells bok ”Just nu och för alltid”. En bok som i stora delar utspelar sig i Hässleholm. Solveig Rosén talade en del om boken ”Kärleken till livet” av Marie Fredriksson.
VITTSJÖ. Denna gång har stafettpinnen hamnat hos Ebbe Persson, känd Vittsjö-profil och en mångårig skribent som gett oss tidningsläsare något intressant att läsa. 
Ebbe har fått svara på några frågor som eventuellt fler än jag kanske är intresserad av att få svar på. Frågorna som ställs är samma för alla som vågar ta emot stafettpinnen, eller bör man kanske säga till någon som har ett stort samhällsengagemang och har ett brinnande intresse att delge det till flera.
Bålgetingen (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den är en rovinsekt som föredrar att placera sitt bo i trädhålor i gammelskog. Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna 18–24 millimeter och hanarna 21–28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna och arbetarna har gadd.
Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment. Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen.
Sida 1150 av 1539