Det är tydligt att man trampat i ett ormbo, fullt med begravda hundar.
Bergslagsposten
Idén om den vridbara cykelställningen slog ned som en blixt från klar himmel en regnig dag.
Sydöstran
Så kom ett oväder med storm, åska och hagel stora som knutna barnhuvuden.
Dagens Nyheter
Nu har vi tigit och bitit ihop tänderna i byxfickan länge nog.
Uppsala Nya Tidning
Gustafssons händer kan bli tungan på vågen.
Metro
Jag fann massor av unga svenskar som varit här i femtio år.
Svenska Dagbladet
786 svenskar saknas varav 400 är säkra.
Dagens Nyheter
I Sverige äter vi 90 000 ton skinka varje jul. Det är nästan 100 ton per medborgare per jul.
Dagens Nyheter
Branschen räknar med att 340 procent av kostnaden beror på slarv.
Dagens Nyheter
HÄSSLEHOLM. Med fascinerande skicklighet framförde duon The Gothenburg Combo ett flertal klassiska verk på sina akustiska gitarrer. Det var en konsert med ett brett utbud som innehöll både äldre musik och mer moderna tongångar. De båda herrarna David Hansson och Thomas Hansy har turnerat över hela världen och uppträtt i både Europa, Nordamerika, Sydamerika och Asien. Mellan musikstycken turades de om att berätta diverse intressanta anekdoter.

Thomas Hansy och David Hansson träffades när de båda studerade vid Musikhögskolan i Göteborg.
På 1700- och 1800-talet när många stora operor komponerades och framfördes fanns ingen möjlighet att spela in musiken på skivor eller band. Melodierna blev den tidens ”hits” och gemene man gick ofta och nynnade på dem. För att människor även skulle kunna njuta av musiken hemma skrevs musikstyckena ner i form av noter. I Tyskland fanns begreppet ”hausmusik”, vilket kom från tyskans ”zu hause” som betyder ”hemma” Dessa noter fanns alltså att köpa på många ställen och var skrivna för olika instrument som till exempel gitarr eller piano. Det som krävdes var ju dock att någon kunde spela på dessa instrument. Som exempel på detta fick vi höra ouvertyren till Barberaren i Sevilla.
VITTSJÖ. Det är inte alltid helt lätt att veta hur man ska förfara sig vid ett möte med en synskadad person och dess ledarhund.
Du har kanske redan mött Anna-Lena och hennes ledarhund när dom är ute och går i Vittsjö.

När det hade blivit godkänt och klart att Anna Lena skulle få ny ledarhund så var hon på Träffpunkt Linden och gav information hur vi skulle bete oss gentemot hunden:
Inte klappa eller ge hunden mat!
Anledning : Ledarhunden är ett hjälpmedel vars fokus är att på ett tryggt sätt förflytta sig och sin förare.
Om man då hälsar på, klappar eller matar hunden stör man fokuset hos hunden, vilket kan bli farligt när de är ute och jobbar.
VERUM. Sigfrid kom oftast farande i Malte Anderssons droska, ibland med sin cykel hängande bakpå. Han var duktig stenarbetare och en sällskaplig man. En Verumsbo, född 1953, säger: Minns honom mycket väl. Vi unga grabbar träffade honom oftast på Björveruds trappa. Han pratade gärna med oss, ofta med mycket humor.

Här ses Sten-Sigfrid i helfigur med en halvdrucken pilsner vid ett besök en solig dag i mitt föräldrahem i Verum på 1960-talet.
Arne Gunnarsson, som är brorson till Sigfrid, har i den senaste av årsböckerna från Osby hembygdsförening skildrat sin farbror under rubriken ”Sten-Sigfrid”. Arne berättar där att hans far Gunnar Persson (1907–1987) var den ende av bröderna från gården i Bökeberga, Osby socken som bildade familj.
Sigfrid Vitalis föddes i Osby socken, men var folkbokförd i Visseltofta socken sedan 1935. Arne Gunnarsson berättar i artikeln att han en enda gång såg sin farbror nykter. Det var i samband med Sigfrids 80-årsdag. Då hade Gunnar och Elin, som ägde föräldragården, oförberett från Visseltofta avhämtat Sigfrid till ett kalas tillsammans hans övriga två ogifta bröder Ivar och Johan.
På 1920-talet vistades Sigfrid i Västergötland, Norrland och i Norge, dock utan att vara folkbokförd där. Det har sagts att orsaken till att han gav sig iväg på arbete som rallare var att han inte ville bli uttagen till värnplikten. Han var åren 1920–1922 införd i boken för obefintliga i Osby socken med notisen ”Okänd vistelseort”. Åren 1937–1947 var Sigfrid skriven ”På församlingen” i Visseltofta.
Blåstjärnesläktet (Scilla) är ett släkte i familjen sparrisväxter

Systematiken för dessa växter varierar mycket hos olika författare. Indelningen i släkten är oklar och är ett område där aktiv forskning pågår. Av samma anledning varierar artantalet mycket.
Numera räknas ofta släktet Chionodoxa med bland annat den välkända Vårstjärnan (Ch. forbesii) till släktet Scilla. Namnet Chionodoxa är dock fortfarande vanligt i litteraturen och inom trädgårdsnäringen.
Släktet Scilla placeras ibland i familjen Hyacintväxter. Denna familj betraktas numera som en av sju underfamiljer till Asparagaceae, och den har fått namnet Scilloideae.
Sida 143 av 1539