Author Listing

Snödroppen (Galanthus nivalis) är en av de bäst kända arterna i snödroppssläktet i familjen amaryllisväxter. Den är tillsammans med vintergäck en av de första blommorna som visar sig på våren.

Snödroppen blir 10–15 cm hög och blommar under perioden februari till april i den norra tempererade zonen. Den är härdig inom alla Sveriges odlingszoner.

Blomman är vit med 6 kronblad. De tre yttre kronbladen är större än de tre inre. De inre har vardera en grön fläck. Snödroppen är en lökväxt och lökarna liksom växten i övrigt är giftig.

Tofsvipa är en vadarfågel som tillhör familjen pipare.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.

Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar.

Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra Sverige en av de vanligaste mesarna. Med 709 884 individer ringmärkta åren 1911–2008 utgör talgoxen en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige.

Ungarna utfodras av båda föräldrar och får vanligen 6–7 g föda om dagen. Båda föräldrarna ger ungarna mat och håller rent i boet genom att plocka bort avföring. Båda könen gör lika stora insatser. Ungarna stannar i boet i 16 till 22 dagar och blir oberoende av föräldrarna åtta dagar efter att ha blivit flygga. Utfodringen kan fortsätta även efter att ungen blivit oberoende, upp till 25 dagar för ungar från den första kullen, men så länge som 50 dagar för den andra kullen. Boungar från andrakullar har svagare immunförsvar och kroppskondition än de från förstakullar, och därför en lägre överlevnadsgrad. Talgoxen blir könsmogen vid ett års ålder.

Skrattmås (Chroicocephalus ridibundus) är en fågel som tillhör familjen måsfåglar. Skrattmåsen har invandrat till Skandinavien under de senaste trehundra åren. I början av 1700-talet häckade inte skrattmåsen alls i Sverige.

Fram till 1880-talet häckade den endast i Skåne och på Öland och Gotland. Vid Hornborgasjön och Tåkern häckade den första gången kring mitten av 1890-talet. Idag förekommer arten över stora delar av Sverige, men glesare i Norrlands inland, och inte i fjällen.

Vissa skrattmåsar får sin häckningsdräkt redan i februari, men mer vanligt är att den anläggs under mars månad och att häckningen påbörjas med bobygge i april.

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar.

Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar. Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur.

Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.

Stenknäck är en stor fink med mycket kraftig näbb.

Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18–19 centimeter och vikt på cirka 50– 60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt.

Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen.

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastar.
Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant.

Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Han har en högljudd, melodisk sång. Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges Nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel.

Domherren är en stor och kraftig fink som förekommer i Europa och Asien, inklusive Kamtjatka och Japan.

Den lever främst i barrskog från lågland till bergsskogar, gärna i granplanteringar, men också i gles blandskog med små barrträd och rik undervegetation, eller parker och trädgårdar. Födan består främst av frön och knoppar. Domherren räknas inte som hotad. På latin heter domherren Pyrrhula pyrrhula.

Boet byggs av tunna grenar, rötter och mossa och placeras i träd, oftast unga granar, och häckar. Det fodras invändigt med gräs, fjädrar och hår. Kullen består av fyra till sex ljusblå ägg med rödaktigt-violetta fläckar och svarta prickar. Honan ruvar två till tre gånger om året mellan april och augusti i ungefär tretton dagar. Hanar och honor bidrar lika mycket till utfodringen av ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungarna stannar i boet i ungefär sexton till sjutton dagar. Domherren blir könsmogen vid ett års ålder och kan bli upp till 18 år gammal.