Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar.

Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar. Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur.
Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.
Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar.

Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra Sverige en av de vanligaste mesarna. Med 709 884 individer ringmärkta åren 1911–2008 utgör talgoxen en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige.
Ungarna utfodras av båda föräldrar och får vanligen 6–7 g föda om dagen. Båda föräldrarna ger ungarna mat och håller rent i boet genom att plocka bort avföring. Båda könen gör lika stora insatser. Ungarna stannar i boet i 16 till 22 dagar och blir oberoende av föräldrarna åtta dagar efter att ha blivit flygga. Utfodringen kan fortsätta även efter att ungen blivit oberoende, upp till 25 dagar för ungar från den första kullen, men så länge som 50 dagar för den andra kullen. Boungar från andrakullar har svagare immunförsvar och kroppskondition än de från förstakullar, och därför en lägre överlevnadsgrad. Talgoxen blir könsmogen vid ett års ålder.
Gravand (Tadorna tadorna) är en andfåglar som tillhör släktet gravänder.

Gravanden är en brokig, gåslik and med en kroppslängd på 55–65 centimeter. Den har lång hals, långa ben och långa, spetsiga vingar, kraftig kropp och stor, tydligt uppåtböjd näbb. Fågeln är till största delen vit med grönt huvud, röd näbb och hasselnötsbrun gördel på framsidan. Skuldror och vingpennor är svarta. Könen är lika varandra, men hanen är något större och har under parningstiden en svullen röd knopp mellan ögonen.
”Kricka” och ”Årta” tycks i äldre tider ha används utan urskillning om små änder. Namnet Kricka torde, precis som det latinska namnet, vara ljudhärmande. Arten har även kallats krickand.

Sedan mitten av 1800-talet har krickan minskat kraftigt i södra Sveriges slätt- och jordbruksområden. Utvecklingen under 1900-talet är däremot dåligt känd. Sedan mitten av 1970-talet, då den var vår vanligaste and, förefaller en viss minskning ha ägt rum, åtminstone i södra och mellersta Sverige. Under 1980- och 1990-talen uppskattades minskningen ha varit ca 35%.
Vintergröna (Vinca minor) är en art i familjen oleanderväxter. Vintergrönan är en städsegrön, krypande och rotslående buske. Blommande grenar kan bli 20 cm höga. Bladen är motsatta, enkla och helbräddade. De är kala, mörkt gröna och blanka, äggrunda till elliptiska och läderartade med tydliga nerver.

Blommorna sitter ensamma i bladvecken på 1–1,5 cm långa skaft, de är blåvioletta, sällan vita eller rödaktiga. Blomningstid i maj–juni, med enstaka blommor över hela säsongen. Foderflikarna är smalt elliptiska, 3–5 mm långa. Kronan är trattlik med ett utbrett, femflikigt bräm, 2,5–3 cm i diameter. Frukten består av två baljkapslar. Dessa innehåller dock bara ett fåtal frön. Arten sätter sällan frukt, utan förökar sig vegetativt.
Ekorren lever främst i barrskog men finns även i lövskog .Den trivs i städernas parker och trädgårdar.

Ekorren är vanligen aktiv på morgonen och sent på kvällen. Mitt på dagen vilar den ofta i sitt bo för att undvika värme och fåglar. På vintern är dagsvilan kortare. Vid dåligt väder kan ekorren stanna i boet i flera dagar i sträck.
Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra. Utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen. Ekorren är ganska oskygg för människor, och därför är det ett av de skogsdjur vi ser oftast.
Renfana är en växt som hittas vilt i den svenska naturen och som även kan tillföra ett vackert tillskott till trädgården.

Renfana är en flerårig växt som kan bli upp till 1,5 meter hög. De gula, knappliknande blommorna bildar täta, platta toppar i växtens högsta topp. Blommorna blommar från juli till oktober. Finns vilt i Sverige, och klarar därmed klimatet väldigt väl.
Bladen påminner mycket om bladen hos röllika. Förr i tiden hade renfana kulinarisk användning, där den ingick i mat och även användes i medicinska sammanhang. Numera är det en prydnadsväxt som också hittas vilt i Europa men även Nordamerika.
Kricka är en fågel som tillhör gruppen simänder inom underfamiljen änder. Den kan bilda stora flockar utanför häckningssäsongen. Under häckningen förekommer den främst i skyddade våtmarker och lever främst av frön och vattenlevande insekter.

Arten beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans Systema naturae, där den beskrevs under sitt nuvarande vetenskapliga namn.
Krickan är en liten and med en längd på 34 - 38 cm och ett vingspann på 53 - 59 cm och detta gör den till den minsta simanden i Sverige.