Author Listing

VERUM. På Svenska Aero-Bilder, som numera finns att hämta på Arkiv Digital, fick jag till min förvåning se en skymt av min far Birger Pettersson. Han ses, något suddigt, spana efter det flygplan som svävade runt i bygden för att fotografera bebyggelsen. Senare var det meningen att kringresande försäljare skulle ta upp beställningar på flygfoton. I detta fall blev det inte någon flygbild såld till mina föräldrar. Men bilden är intressant eftersom den visar hur bostads- och lanthandelshuset och macken med tillhörande servicehus såg ut året före nedläggningen av den butik som min familj drivit på ”Brogårdensidan” av Vieån i Verum sedan 1870-talet.

Handelsboden drevs av tre generationer, först av den ”invandrade” västgöten Johan August - i bygden kallad knallen - och därefter av sonen Viktor och sonsonen Birger. Några journalister från Kristianstadsbladet gjorde i augusti 1984 en rundresa bland nedlagda butiker på landsbygden. Min mor Margit svarade reportern Willy Alm i samband med hans besök i butiken: Fy, så konstigt det känns. Här börjar ju bli alldeles utplockat och tomt nu. Det är så vemodigt. Willy Alm inspirerades även till en vacker dikt om butiksnedläggningarna.

VERUM.

Torpet i Tågarp där målarmästaren Ola Lönnblad (1833–1922) bodde fram till 1920. (Foto från 1960-talet i Björn Breidegards ägo.)

Snickeriet inom Verums socken var främst specialiserat på ek- och furukistor, lusahunnar, soffor och långsängar. Enligt Janne Tufvesson kunde en snickare tillverka fyra soffor i veckan som sedan såldes för ca 7 kronor stycket. En furukista som betalades med 1 krona och 50 öre gick att tillverka på en dag. Detta vid en tid (kring 1900) då en fabriksarbetares daglön var 1 krona och 30 öre. Det berättas att torpare som inte hade egen skog på 1880-talet kunde köpa stora träd för 75 öre stycket. Med ”Lusahunnar” menades sådana omålade förvaringslådor för klädespersedlar som unga flickor medförde mellan gårdarna då de efter konfirmationen tjänade som pigor. Den som dekorerade alla möblerna under slutet av 1800-talet var målaremästaren Ola Johannesson Lönnblad, som levde sina sista två år på Verums ålderdomshem ”Backstubo.

VERUM. År 1840 bodde skvadronstrumpetaren Anders Bergqvist och hustrun Nilla Eliasdotter som inhysesfolk på en gård i Stavshult. Under det året stod bröllopet och senare under samma år föddes en son som fick namnet Frans. Anders Bergqvists föräldrar husaren Nils Qvist och Inger Svensdotter hade kommit till Stavshult 1824 från Norra Åkarp. Nils dog i Stavshult 1836 och änkan Inger bodde kvar där fram till 1849 med noteringen ”fattig”. När hon dog 1850 hade hon flyttat till Röke, där sonen Anders Bergkvist hade varit bosatt fram till familjens emigration våren 1849.

I tidningen Vestkusten finns den 5 maj 1932 en notis om sonens 91-åriga liv: WASHINGTON. F. d. hotellägaren Francis Bergquist i Seattle avled förliden vecka, 91 år gammal. Den hädangångne var född i Sverige men kom till Amerika i unga år och tjänade i inbördeskriget. Han kom till Seattle för 36 år sedan och öppnade genast hotellrörelse. Han sörjes närmast av maka samt sönerna Edwin (f 1878) och Mark (Louis Lawrence f 1883) Bergquist.

Francis Anderson Bergquist (1840–1932) och Kate Johnson Bergquist (1857–1940). Foto från 1916.

Familjen, utom sonen Frans, men inklusive moderns bror Per Eliasson, reste till Norra Amerika i maj 1849. De anlände till Boston i september 1849, men bodde sedermera i Knoxville i Illinois fram till mitten av 1850-talet och i mars 1852 föddes där dottern Kate Mary (Katherine Marie Bergquist 1852–1938). Hon blev lärare och gifte sig 1880 med Andrew Broberg (1856–1926, son till John Johannesson Broberg 1831–1885). Anders Bergqvists hustru Nilla Eliasdotter och äldsta dottern Nilla Bergquist dog 1854 i den förödande koleraepidemi som drabbade Illinois. Även sonen Henric tycks ha avlidit innan 1860. Andrew Bergquist (1814–1896), hans andra hustru Ellen Bergquist (1823–1906) och deras respektive barn flyttade från Illinois till Minnesota år 1855.

VERUM. Hemmanet Mejarpstorp i Verums socken, som även kallas Snyrpet, har hyst flera särpräglade personligheter. Bland sådana kan nämnas den läkekunnige Klockare Pål som bodde där i början av 1700-talet. Senare finner man kvartermästaren Tufwe Hiellerot (död där 1749) och adelsmannen G. A. Rutenskiöld (död där 1818).

Kaptenen och riddaren av Svärdsorden Göran Adolf Rutenskiöld (1749–1818) bodde sina sista sex år där med sonen Adolf Fredrik och även dottern Amalia Cunigunda, som pigan Hanna fött åt honom. (Se vidare om henne nedan!) Gårdens bostadshus har flyttats till Hässleholm och innehöll under några år som den livligt frekventerade konditoriserveringen Kafé Verum.

Platsen i Verums socken övergavs åren 1900–1904 av fem föräldralösa barn till då avlidne Martin Månsson och hustrun Maria Nilsdotter. Fadern var ”förrymd” till Amerika och omkom där i februari 1900 i en järnvägsolycka. Han begravdes i Morgan City i staten Utah. Modern Maria avled i Verum på luciadagen 1903.

VERUM. En framgångsrik tidig utvandrare från Verums socken var Nils O G Jönsson från Söndregård i Maglaröd. Han utvandrade redan 1869 och lyckades förvärva stora markegendomar i Galesburgtrakten.

N. O. G. Johnson (1844–1926)

Åren 1868 och 1869 utvandrade ett 30-tal personer från Verums socken till Amerika Sedan socknen uthärdat hungersnödsåret 1867 vidtog återigen emigrationen till Norra Amerika. Resorna som de mera besuttna personerna kunde göra ökade därefter kraftigt. Under fyraårsperioden 1868–1871 utvandrade ett femtiotal verumsbor till Norra Amerika. Bland de första som reste då fanns Nils Olof Gottfrid Jönsson från Maglaröd. Han hade i april 1869 fått utreseattest tillsammans med drängen Håkan Andersson från Hovgården, även kallad ”Tulsa-Håkan”, pigan Johanna Olsdotter från Ekeröd och hennes tillämnade make Lars Nilsson Lundquist från Horsaskog. Senare samma år reste bland andra lanthandlaren i Brogården Nils Lund med hustru och fyra barn. Han blev sedan skräddaremästare i New York.

Bilderna är klippta ur en artikel i Kristianstadsbladet 2003-11-22 - en dryg månad efter min 60-årsdag.

VERUM. Alltemellanåt i pauser från allt räknande på medelstilldelningar och reservationer brukar jag vila ögonen på de två musikinstrument som pryder min vägg. Det finns några uppenbara skäl och dessutom antagligen även vissa för mig själv fördolda anledningar till att jag har hängt upp en fiol och ett horn på väggen i mitt kantiga och ibland förskräckande röriga tjänsterum. De speciella omständigheter som lett till att de hänger där de hänger skall inte skildras här. Nej - i stället skall jag ge några kulturhistoriska glimtar från instrumentens brokiga historia och vad de har betytt i vårt språk och för den vardagliga begreppsbildningen.

Många talesätt och ordstäv förknippas med musik och musikinstrument. Betala heter ibland att stå för fiolerna och blir man lurad går man på en blåsning. Skall det gå åt helskotta skall det gå till musik - brukar man ju säga. Med mina väggdekorationer är jag alltid beredd att ackompanjera vid den slutliga undergången.

VERUM. Vid genomgång av gamla kartor och kyrkoböcker från 1800-talets början finner man några namn från utländska orter. Ett torp i Magnarps skog hade namnet Regensburg och ett annat i samma trakt hette Berlin eller Berlinshus. Ett torp i Tulatorp hette Amsterdam och ett i Hovgården hette Rygen (dvs Rügen). Ett torp i Stavshult som hette Tyska-Johannesens var uppkallat efter Johannes Svensson som hade arbetat i Tyskland i början av 1870-talet.

Under kriget i Pommern 1758–1761 stupade Brogårdens ryttare Jöns Broberg 1758. Efter en fredsperiod som därefter varade mer än ett kvartssekel kastades socknens två ryttare ut i sjökriget i Finska viken. Enligt 1791 års generalmönsterrulla hamnade båda soldaterna från socknen i rysk fångenskap efter Gustav III:s krig mot Ryssland: De två var Bengt Broberg från Brogården och Sven Lilja från Ekeröd.

Detta är historien om soldaten Jacob Möller (1674–1770) som blev krigsfånge i Polen 1703
Knekten Jacob Möller tjänade först i de preussiska trupperna och var sedan mitten av 1690-talet soldat i Sachsen och Polen där August den starke (1670–1733) då härskade. Jacob Möller blev sårad och infångad vid Kliszów 1702. Han blev frisläppt under färden till Danzig, men kom på nytt i fångenskap vid Toruń (Thorn) i Polen 1703. Efter sitt avsked från krigstjänsten sysslade han med skomakeri och bodde sedan 1754 i Skeinge. Detta framgår av en notis införd i Inrikes Tidningar under hans dödsår 1770. (Ranconerad = utlöst ur fångenskap)

Under sin tid i Preussisk knekttjänst var Möller med om fälttåget i Nederländerna på 1690-talet och deltog i belägringen av staden Namur i Vallonien 1695. Under tiden i de Sachsiska trupperna var han med i fälttåget mot turkarna 1695/96 och Rigas belägring 1700.

VERUM. - fastern Signe var kvinnlig banbrytare och mor till en världsberömd finlandssvensk författare.

Kerstin Hammarsten, stillbild från filmen Väninnor

En ambitiös men sträng lärare som bodde i ett undermåligt hyresrum i Verums kyrkby.
Kerstin Hammarsten hade efter sin studentexamen 1945 avlagt lärarexamen våren 1947. Sedan tjänsten i Verums skola våren 1952 ledigkungjorts inkom 21 ansökningar och de två mest meriterade var Solvig Isaksson, som tjänstgjort i Verum läsåren 1948/49 och 1949/50, och Kerstin Hammarsten från Gränums skola i Olofströms kommun. Sedan den mest kvalificerade av kandidaterna återtagit sin ansökan utsågs Kerstin Hammarsten till innehavare av tjänsten. Dock fick folkskolestyrelsen bokstavligen ”kalla fötter” inför höstterminen med tanke på att hyresrummet i den gamla skolan (nu församlingshemmet) inte hade använts på några år och därför var i dåligt skick. Kerstin hade tjänst i Verums folkskola från hösten 1952 till hösten 1954.