VERUM. Visst är det underbart och rogivande många gånger med våra sällskapsdjur. Jag har både läst och hört om, samt själv upplevt många trevliga stunder med både hundar och katter.

Jag har inte själv ägt någon hund, utan min hundkontakt var när jag var barn då vi hade många trevliga lekar och stunder med en schäferhund som vi hade på gården.

För egen del är det katter som vi har och har haft som gäller. När vår son kom hem med en liten grå kattunge som han fått (köpt 5:-) av en kamrat i skolan, och som vi döpte till ”Kurre”, trodde jag inte att man kunde fästa sig så mycket vid ett djur som jag blev med tiden. Sonen växte upp och flyttade hemifrån för att plugga vidare i Ronneby, jag blev sjuk och fick lämna arbetslivet alldeles för tidigt. Jag och ”Kurre” var ofta själva hemma på dagarna och han blev ett stort sällskap för mig. Det var ofta han märkte när jag hade ont och besvär då kom han gärna upp i knäet, eller famnen precis som för att trösta mig. ”Kurre” som var både ute och innekatt blev 19 år, och det var en stor saknad när han blev påkörd utanför vårt hus, och fick inre skador så vi fick åka till veterinären dagen efter för att låta han somna in för gott.

Vanlig skorpionslända (Panorpa communis) är en insekt som tillhör ordningen näbbsländor och familjen skorpionsländor. Ett annat namn för arten är vanlig kloslända.

Ögonen är stora. Som andra näbbsländor har den ett näbblikt förlängt huvud. Mundelarna är bitande. Kroppen är svart och gul, utom bakkroppens spets som är rödaktig. Även det näbblikt förlängda huvudet är något rödaktigt. Bakkroppsspetsen är uppåtböjd. Vingarna är långa och genomskinliga med mörka fläckar.

Hanarna kan skiljas från honorna genom att deras bakkroppsspets är uppsvälld och försedd med två kloliknande utskott. Det är hanens parningsorgan. Hanen bär det uppåtböjt över kroppen, därav namnet skorpionsländor, då det till utseendet har ansetts påminna om bakkroppen och gadden hos skorpioner. Men skorpionsländan är trots att den ser ut att kunna stickas helt ofarlig.

BJÄRNUM. Söndagen den 17 juli klockan 14.00 satt en skara åhörare bänkade och hälsades välkomna av Gunnel Götesdotter, på Atelje Götesdotter. För att höra på sagoberättaren och författaren Per Gustavsson. Trots att han är bosatt i Bjärnum sedan många år, är det första gången han berättar för "inhemsk" publik.

Per Gustavsson

Och sällsamma händelser från när och fjärran i Skåne fick vi med Pers inlevelse höra om. Det kunde t.ex handla om Odensjö, Söderåsen, västra och östra Ringsjön och Ven. Den ena händelsen sällsammare än den andra! Blev ni nyfikna på vad som skedde, finns berättelserna i Pers böcker "Göingesägner" och "Skånesägner".

Mygg och knott.

Mygg kan vara en svår plåga, mest i mellansveriges landskap och norrut där kan de vara helt outhärdliga. Det är honmyggorna som gör oss mer eller mindre blodfattiga, efter en sommar som denna.

Med sådan växlande väderlek, "regn blandat med solsken" blir mygg stammen allt starkare. I brottning och boxning finns myggvikt som en del av "lättare" utövare.

När jag började jobba på SJ i Göteborg som sjuttonåring, fick jag som myggviktare följa med en av Ingemar Johanssons sparringar. Det var verkligen en upplevelse.

VITTSJÖ. Den 23 juli 1992 var de åter dags för jubileum i Vittsjö. Då var det 100 år sedan järnvägslinjen Vittsjö- Markaryd invigdes. Firandet blev något förskjutet då festdagen inföll först den 15 augusti beroende på brist av ånglok och myndigheters omfattande och segdragna förberedelser. Den 15 augusti kom ångloket med tidsenliga vagnar och en skara intresserade bevittnad händelsen och ett fåtal resenärer äntrade de gamla vagnarna.

Bilden visar annat ånglok än det som kom till Vittsjö men troligen av samma modell.

Två år tidigare, 1990 var det stor högtid då det på dagen firade 100 år då järnvägen kom till Vittsjö. Ångloket kom med gamla vagnar för passagerare. Då högtidstalade landshövding Einar Larsson inför en stor skara intresserade.

Stinsen Christer Holmgren framför nya modernare pågatåg.

I dag för 130 år sedan den 29 juli 1892, var det stor omändring vid järnvägsstationen då Vittsjö var ändstation för bansträckningen Vittsjö- Hessleholm. Den gamla vändplattan för ångloket hade ingen uppgift att fylla. Den användes då Vittsjö var slutstation. Det fanns även ett stickspår då ensamma loket tog sig till vändplatan och sedan kopplas till de stillastående vagnarna för färd mot Hessleholm. Inte nog med detta. Den rymliga vattentanken på loket med cirka 20 kbm vatten behövde kanske påfyllning. Det var ”uppförbacke” till Vittsjö och då krävdes mer ånga till ångmaskinen på loket. Enligt uppgift vägde loket 46,6 ton med en maxhastighet på 105 km/tim.