Ett syndafall vid "ricke- pumpen"
I skolan råkade jag en gång i frustation över en missad målchans vid en handbollsmatch vräka ur mig "fan". Tillfället var illa valt. Min egen snälla fröken stod ett par meter därifrån och ingrep omedelbart med sin specialare, hon luggade uppåt i polisonghåret framför ena örat. Att svära i skolan ansågs vara en dödssynd och belagt med repressalier vilket jag mycket väl kände till. Hon förstod min besvikelse men tyckte att jag istället kunde sagt "katten också". Överläraren som svarade för mera hårdhänta bestraffningar fungerade som domare och han hade hört och sett hela episoden. Jag beordrades in på hans expedition direkt efter matchen. Där hade jag varit tidigare efter något rackartyg så jag var beredd på det värsta när jag inställde mig, d.v.s. att framlutad över skrivbordet ta emot ett för förseelsen ifråga lämpligt antal rottingrapp. Så blev det inte den här gången. Han inledde myndigt med, "på min skola svär man inte, men du har ju redan fått ditt straff så nu glömmer vi det, och så ska du spela med i skollaget mot Åstorp i nästa vecka". Jag drog en lättnadens suck, bockade och tackade och skulle gå när han muttrade - "sen tror jag nog att fröken Stenssons katt och din fan är samma person."
Ytterligare ett rättesnöre fick jag av min rektor på realskolan när han avtackade oss och gav råd för vuxenlivet. Han avslutade med följande. "Kom ihåg - dygden får sitta emellan sa fan när han satte sig mellan två präster". Hans livsfilosofi om hyckleri har fortfarande stor bärkraft om jag tolkat den rätt, inte minst i den politiska världen.
Leif Claesson