Lördagskåseri...
Hustrumisshandel. (fortsättning)
Trots att detta hände för över trettiofem år sedan, så kommer jag ihåg hur modet sjunkit ända ner till knäna när jag tog mej upp till dörren och ringde på.
Ingen kom för att öppna men jag hörde Johannes röst, inte helt sig lik men ändå i balans säga: Kom in!
Det sägs att man med öppna ögon kan gå in i ett problem och det gjorde jag, därför blev överraskningen och den ögonblickliga chocken total.
Johannes fullkomligt vräkte sig över mej i ett raseri som aldrig riktigt går att beskriva. Som tur var föll jag bakåt på hallgolvet av hans tyngd och kniven som han hade i sin vänstra hand blixtrade i ljuset från fönstret, kanske var det just hans vänsterhänthet som räddade mitt liv.
På något sätt blev min reaktion åt fel håll på grund av att knivhugget kom från en oväntad sida och kanske var det dunklet i hallen som bidrog till att mitt liv kunde gå vidare.