Tapetserare i Bjärnum

BJÄRNUM. Då burget (rika, välbärgade) folk började bekläda väggarna i sina bostäder med vävnader och gobelänger, kallades de som utförde detta arbete tapetserare. Benämningen kom av det franska ordet tapisser (tapetsera, bekläda). Men dessa yrkesmän hade från början ingen befattning med möbler. Fastän de tidigaste möbelhantverkarna frikostigt prydde sina alster med sniderier och svarvning ägnade de bekvämligheten föga omsorg. De äldsta stolarna, med sina rakt uppstående ryggar och grunda träsitsar, gav ringa komfort.

Men med tiden kom krav på mjukare sittmöbler. Det låg då närmast till för tapetserarna att åstadkomma sådana. Till väggbeklädnad övergick man till tryckta papperstapeter, och målarna fick överta uppsättningen därav. Men tapetserarna behöll – trots förändringen av deras yrkesutövning – den tidigare benämningen.

Den äldsta möbelstoppningen var s.k. fast stoppning, vanligen utförd på ett underlag av sadelgjord och juteväv. Förnämsta fyllningsmaterialet var tagel. Men i den äldre möbleringen förekom stoppade möbler mycket sparsamt, och yrket hade därför ett fåtal utövare.

Omkring 1850 började resårstoppningen tillämpas i vårt land och från den tiden blev det ett markant uppsving för tapetseraryrket. Under senare decennier har stoppade möbler kommit att utgöra en allt större del av möbelproduktionen och är ju i dag av en betydenhet som ingen gång tidigare.

Nils Edvard Lindberg, född i Ubbarp, Farstorp, 1870, blev Bjärnums förste tapetserare. Fadern var lantbrukare och trädgårdsmästare men också hantverkare, både målare och smed.

Omedelbart efter skolan blev Nils Edvard lärling hos tapetserar- och sadelmakarmästaren S.S. Krook i Vinslöv. Efter 4,5 års lärotid blev nästa anhalt hos N: P: Öberg i Kristianstad. Där han under 2,5 års gjorde officerssadlar. Han fick också följa med sin mästare på dennes färder för att sälja sadlar. Han arbetade därefter något år hos S. Anderssons Möbelaffär i Hässleholm och kom sedan till en tapetserare Holki i Malmö.

Då strejk utbröt där, for Lindberg i sällskap med en kollega till Köpenhamn. De fick arbete där men uppehållstillstånd endast för sex månader. När det utgått fotvandrade de båda gesällerna till Helsingör och for åter till Sverige. Lindberg fick arbete i Klippan och blev kvar där i fem år. Kom sedan till Karlshamn, och det var under tiden där som han vid ett besök i hemtrakten fick tanken att möjligen bli bjärnumsbor. Samtidigt med besöket i Farstorp hälsade han på hos en släkting i Bjärnum, som bad Lindberg stoppa en soffa åt fabrikör Aug. Pettersson – den ene kompanjonen i Pettersson & Perssons nyligen startade fabrik. Aug Pettersson föreslog Lindberg slå sig ner i Bjärnum och bli egen företagare där. Då Lindberg avslutat sitt arbete i Karlshamn återvände han till Bjärnum, hyrde lägenhet – två rum och kök i Nilla Mattsons hus – för fem kronor i månaden. Och kunde nu också gifta sig med sin fästmö, Hulda, från Huseby i Småland.

Den nyblivne företagaren satte upp en skylt, där det står N.E. Lindberg, Sadelmakeri & Tapetserare. Någon dag efter det skylten kommit på plats kom en person och bad att få ett rum tapetserat. Lindbergs förklaring, att tapetsering hörde målaryrket till, bemöttes av besökaren med påpekandet: – Det står ju på skylten att ni är tapetserare.

Kort därefter kom gästgivaren i samma ärende – han ville ha en lägenhet tapetserad. Lindberg förklarade också för gästgivaren, att han stoppade möbler men ej satte upp tapeter. Bryskt och högljutt utbrast då gästgivaren: - Men då skall det väl inte stå på skylten att ni är tapetserare!

Efter dessa båda kontroverser fann Lindberg för gott att låta måla o skylten – det stod sedan endast Sadelmakare på den.

I inledningen gavs här en förklaring till hur det kom sig, att tapetseraryrket fått en något oegentlig benämning. Man kan därför ej förvåna sig över, att man i Bjärnum, där det ej tidigare funnits någon tapetserare, trodde, att en sådan satte upp tapeter. Det var ju i seklets början och yrket var då relativt okänt utanför städerna. Lindberg fick från början fullt upp med arbete. I Bjärnum tillkom nya fabriker i tät följd. Som kunder fick han också pensionaten i Vittsjö och arbete kom också från andra orter. Det blev att på trampcykel fara omkring till dem, som önskade hans tjänster. Den lilla verkstaden – ena rummet i bostaden – blev snart för trång. På en auktion 1903 köpte Lindberg för 3,500 kronor den Eliassonska fastigheten och fick därmed en rymligare verkstad.

Den möbelhandel, som Lindberg försöksvis inlät sig på, rönte i början ringa framgång. Fabrikerna sålde till dem, som sökte sig dit, av sin tillverkning. Och det var först längre fram, som hans möbelhandel blev av någon betydelse för hans företag.

Sedan 30-talets kris, med 1933 års utgång, i det närmaste var övervunnen, blev det åter gynnsammare år för stoppmöbler – en utveckling, som blivit bestående.

Något som visserligen ej hade med hans yrke att göra, men som ger ett stycke intressant samhällshistoria, kan Lindberg – Bjärnums äldste hantverkare, fyllde 98 år i aug. 1968 – berätta om: Under rätt många år – före elbelysningen, som tillkom 1914 – skötte Lindberg gatubelysningen i Bjärnum. Det var från Lux-lampor med gasbehållare vid varje lyktstolpe, som samhället fick sin ytterbelysning. För den oansenliga ”årslönen” av 50 kronor ombesörjde Lindberg den belysningen. Varje kväll i skymningen fick han göra en rundtur för att tända lamporna och klockan tio på kvällen en ny runda för att släcka dem. Och gasbehållarna måste passas – sändas till Aga-Faxius för påfyllning, då de blev tomma.

Det kunde knappast bero på betalningen, att Lindberg under många år hade detta jobb. ”Nej” säger han, ”jag gjorde det för jag fann det intressant – och det beredde mig varje kväll en glädjestund”. Det var så, att när han på kvällen började sin rund, slöt alltid en skara ungar förväntansfullt upp kring honom. För varje Lux-lampa, som tändes och utsände sin mäktiga ljusflod, kom ett utrop av förtjusning från den väntande barnskaran – ljusfenomenet var för dem något av ett under. I både hem och skola fanns ju vid den tiden endast sparsamt lysande fotogenlampor.

1954 – efter att ha fyllt 84 år – överlät Lindberg sin rörelse till äldste sonen Erik Lindberg, som har gjort ytterligare tillbyggnad av fastigheten och driver nu företag med tonvikt på möbelhandeln.

Källa: Boken - Från slöjd och hantverk till Möbelfabriker i Göinge

Avskrivet av. Liselotte Svensson 2018-02-12

Top