VERUM. I april 1944 kunde man i Aftonbladet läsa dessa rader om vad som menas med en ”stegagöing”: 
STEGAGÖING är intet vackert tillmäle till avkomlingar av en stam varifrån danske kungen förr rekryterade sitt livgarde. Det användes av de dryga fullbesuttna bönderna söder om landsvägen på de göingar som varje vår med sina små lurviga sega hästar och en kärra full med världens bästa stegar, kärnor, laggkärl eller andra alster av den långa vinterns hemslöjd uppenbarade sig på slätten. Dessa skogsbor med sin munvighet, spelande ögon, affärssinne och oförbrännerliga energi gjorde sig små och anspråkslösa. Slättborna ynkade dem många gånger för det hårda och fattiga liv de måste föra i sina norröna hem. Göingarna sade förvisso inte emot ty medlidandet skaffade dem ibland både kvarter och foder åt hästen

Bilburna fullastade stegagöingar med sina två Volvolastbilar i Lund 1949. 

Aftonbladets skribent fortsätter med att berätta om sin egen erfarenhet av att under militärtjänstgöringen träffa på en ”riktig stegagöing”. Han skriver:

När jag första gången hade tillfälle att göra bekantskap med en riktig stegagöing i hans naturliga miljö skedde det i sällskap med just ett par slättbönder. Under en manöver hade vi sänts upp för att bevaka en bro. Intill den låg ett stort vackert hus i två våningar med den för Göinge typiska undervåningen av sten. Soldatesken hade på den tiden inte så stora pretentioner varför vi kastade längtande blickar på de präktiga uthusen där det säkert fanns en lämplig höskulle för inkvartering. Men på den stora trappan stod en myndig man och han log när han igenkände storbönderna i gruppen. Det blev ingenting av med ladan. Göingen var nämligen en sådan man att han kunde härbärgera samtliga i sitt hus med bäddar och allt. Han önskade nu i sin tur visa gästfrihet som tack för vad han åtnjutit nere på slätten. Och till storböndernas oerhörda häpnad och kanske även en smula skamsenhet visade han vad man uppe hos honom menade med ordet gästfrihet. Sedan han på gammaldags sätt hälsat ställde han till en överflödets fest åtminstone från vår soldatsynpunkt. Man riktigt såg hur han njöt av att bulla upp. Visserligen prisade han inte sitt eget men det var som han med varje rörelse ville ha sagt åt slättbönderna: ”Så ha vi över axeln sedda göingar hemma hos oss, säkert bättre än ni trodde nere på slätten.”

I en svenskamerikansk tidningsnotis från 1920 finner man en vacker skildring av gemenskapen mellan de klipska stegagöingarna och de kaxiga slättbönderna söder om landsvägen:

Förr i världen brukade den skånske slättbon drifva gäck med göingen då denne med ett lass stegar och takrännor, laggkärl och kvastar, sig själf och ett knekande ök kom nedåt slätten för att afyttra sitt slöjdgods. Men göingen var långt ifrån så dum och tölpig, som man trodde honom vara, och det fingo kaxiga bönder och bönders drängar ofta erfara. Det gamla grollet är numera grafsatt, ty i våra dagar gör göingen sina slöjdalster med maskin, kallar sig själf fabrikör och skickar varorna som fraktgods på tåget. När fabrikören från Göinge och den sydskånske på tronen köpslå på Brissman eller Frimurarehotellet i Kristianstad, äta stormiddag, dricka punsch och göra upp affärer på Savoy eller Kramers i Malmö äro de du och bror och på gemensam fylla och galej i Kongens By dunka de hvarann i ryggen och säga: "Dä ä då hondan hva vi ha rolet naur vi träffas!”