FRÅN SKÄRA TILL SKÖRDETRÖSKA
LANTBRUKET. Det gamla talesätter att ger Erik ax så ger Olof kaka är nog inte relevant i dag? Det var nog knappast att talesättet gällde längre tillbaka, i så fall skulle det vara extremt bra skördeväder. Ofta var det magert med brödfödan när brödsäden började ta slut och då blev det raska tag att skörda det som var moget och slagan kom fram på logen för att få fram bröd till de oftast barnrika familjerna.
Skäran var ett av de allra äldsta skörderedskapen, kanske ett par tusen är gammalt redskap.
Efter skäran kom lien. Föremålet på bilden är av senare datum utan rejäla orv.
Längre tillbaka skördades säden med skära, ett nog så påfrestande dagsverk med framåtlutad kropp från morgon till kväll. Nationell skördeteknik gjorde arbetet betydligt lättare då lie kom till användning. Då blev det betydligt mindre krävande arbetsställning fast armarna då fick göra det mesta jobbet skår efter skår där säden kom att ligga i strängar. Detta var ett manligt jobb. Sen kom kärvbindaren då strängens säd skulle buntas och bindas till kärve. Detta var oftast ett kvinnligt jobb.
Ett stort steg i rationaliseringen blev det i början av 1800-talet då de första slåttermaskinerna började erövra lantbruken men det var först i slutet av seklet som dessa då modena maskiner började bli vanligare. Det dröjde ända fram till de första decennierna på 1900-talet innan denna moderna maskin slog igenom. Det var små slåttermaskiner med en häst som dragare och de större som behövde två dragare. De större med bredare skär fodrade tre hästar som dragare.
Efter självavläggare kom så självbindaren och den manuella arbetskraften minskade markant fast det då fortfarande fanns tämligen god tillgång på arbetskraft på landsbygden. Tiden var inte lång innan de ambulerade tröskorna började erövra lantbruket på 1920-talet och de gamla stiftverken och harpan ställdes undan i en vrå på logen. Det fanns bland annat Vittsjötröskan, Snärshultströskan, Porrarpströskan, Brönatröskan, Slättsjötröskan och Knut Persson hade en tröska som samtliga huserade i Vittsjötrakten.
Den ambulerande tröskan på väg till nästa kund. På Munktell traktorn Helmer Karlsson. Tröskan med halmpressen kopplad. T h i bild finns trossvagnen klar att koppla på med rör för säd och agnar (fröskal).
De första ambulerande tröskorna drevs med kraften från en ångmaskin, sen kom råoljemotorn och under kristiden blev gengas en drivkraft innan traktorerna kom in. Den tiden var tämligen arbetskrävande: en maskinist, en säckbärare, en matare, en flyare, en bandskärare, två- tre som langare i golvet, två halmbärare (innan halmpressen kom), två halmpackare, en bärare av agnar. Beroende på olika omständigheter kunde arbetsstyrkan uppgå till 12- 15 personer. På den tiden hade husmor en av de mest krävande sysslorna. Tröskgänget skulle ha frukost, det skulle serveras tiokaffe och sen blev det middag med efterrätt, eftermiddagskaffe och slutligen kvällsmat. Blev det långa dagar kunde det även bli ”kvällskvällsmat”. Det var rena gillesmaten när tröskan kom. Bondmororna skulle gärna överträffa varandra i antalet rätter och kakor på matborden. Precis som det var på den tidens ”julagille” då den ena efter den andra skulle överträffa varandra med olika sorters kakor.
Så här kunde det se ut i ”säagolvet vid tröskning. På bilden t v Håkan Nilsson samt Knut Gustavsson, båda från Hästhult. Kvinnan på matarbordet är Birgit Olsson.
Denna tidsanda försvann då skördetröskorna började invadera sädesfälten. Arbetsstyrkan hade därmed decimerats till två man och arbetstiden drastiskt minskat. Var det den gamla goda tiden? Ja, åtminstone då det gällde sociala samvaron!