Harald Bengtssons livsöde del 3
Del 3. Den blå cheviotkostymen och Robin Hood.
En decembernatt gjordes ett inbrott på stationen i Lerum. Ett paket belagt med efterkrav försvann. Det kom från konfektionsfirman Union i Göteborg och det var addreserat till en helt okänd privatperson.
Paketet innehöll en blå ”cheviotkostym” Att detta var en av Bengtssons fiffiga arbetsmetoder det var ju helt klart. Och när han på nyåret 1916 greps i Stockholm så var han klädd i en blå fin ”cheviotkostym” från Union i Göteborg. Han fick nu en hård dom. Lagen bedömde dynamitbrott strängare, på grund av fara för liv och egendom. Han fick fem år och sex månader och hans nya hem blev slottsfängelset i Malmö.
Efter frigivningen från fängelset i Malmö 1925, så inleder han en stöldturné som man aldrig sett maken till. Efterlysningarna dom duggar tätt. Och ständigt jagad, så måste han inreda gömställen. Han hade spanat in en sommarvilla norr om Borås. Den ägdes av en disponent som hette Edlund och när denne lämnar villan med familj på hösten, då flyttade Bengtsson in. På loftet inredde han en kammare. Han drog in elektriskt ljus som han sen kompletterade både värmeplatta och kokplatta och disponenten, ja han betalade räkningen utan att veta vem konsumenten var. Och här bodde han i nästan två vintrar utan att bli upptäckt.
Han turnerade nu i mellan Sverige och hade bytt ut sin cykel mot en lättviktare. På så vis så kunde han ju snabbt förflytta sig mellan brottsplatserna. Och medan hans arbetsmetoder och hans sätt att gäcka den Svenska polisen blir mer och mer raffinerade, så blir han snart en av Sveriges mest omskrivna personer, något av en folkhjälte, en modern Robin Hood. Att han jämfördes med Robin Hood berodde mycket på hans artiga och belevade sätt. Han brukade aldrig våld mot någon person och åtskilliga historier berättas ju fortfarande om hans välvilja att göra rätt för sig, när han t.ex. i någon gård blev bjuden på mat eller kaffe. Ja, då låg det ofta tom. en sedel under tallriken när han gått. Dom här episoderna dom spreds ju sen ut över landet via pressen och förskönades ofta. Så allmänhetens bild av honom blev ju till slut densamma som sen skulle följa honom livet ut. Det var han som stal från dom rika och gav åt dom fattiga. Att han hämnades på samhället och ogenerat stal från det offentliga, ja, det brydde man sig mindre om.
Sitt artistnamn Bildsköne Bengtsson ja det fick han vid ett besök i Askersund. Han greps misstänkt för en stöld och blev förhörd av polisen. För att inte röja sin rätta identitet uppgav han att han hette Oskar Wilhelm Johansson ifrån Ljungby. Snart förstår statsfiskalen att han är oskyldig till brottet men han misstänker också att den gripne inte hade riktigt rent mjöl i påsen. Så polisen uppmanade honom att nästa morgon inställa sig till förhör. Som säkerhet togs hans motorcykel och plånbok. Bengtsson tackar, lämnar polisstationen, men även Askersund. Visserligen utan motorcykel och plånbok, men med friheten i behåll.
Nästa morgon när statsfiskalen kommer till sitt kontor, så väntar en överraskning. På hans skrivbord ligger ett nytt nummer av polisunderrättelser. Där fick han se ett porträtt av samme person han kvällen innan släppt. Johansson från Ljungby hette egentligen Harald Bengtsson. För tillfället Sveriges mest efterlyste person. Detta, det var någonting för pressen. Och inför en stor mängd journalister fick den mycket omskakade stadsfiskalen förklara sig. Inte kunde jag tro att den mannen var den ökände dynamitarden. För in kom en bildskön yngling med ett förtroendeingivande utseende. Dessa ord gick ut i hela rikspressen. Sen den dan fick han alltid heta ”Bildsköne Bengtsson”.
Nu utbröt i Sverige rena ”Bildsköne Bengtsson” febern. Allmänheten följde hans öden och äventyr via press och radio. Ända tills han arresterades på café Iris i Ängelholm i januari 1927.
Flygaren Charles Lindberg och Bildsköne Bengtsson skapade vid den här tiden, stora rubriker i svensk press för sina bedrifter: Lindberg han stod högst på samhällsstegen, Bengtsson längst ner. Ändå uppmärksammades han minst lika mycket. Ungefär samtidigt som Lindberg gör sin berömda atlantflygning så får Bengtsson sin dom, fem års fängelse på Långholmen. Dagen före julafton 1930 togs Axel Folke Johansson in på Långholmen, en 24 åring som i kriminella kretsar allmänt kallades för ”Tatuerade Johansson”. Även han var utbildad skräddare så det var ju ganska naturligt att deras vägar korsades i fängelsets skräddarverkstad. Där började dom att smida planer för framtiden. Planer som skulle omvandlas till brott som fick landets poliser att vrida sina händer i förtvivlan. Brott som utlöste en katt och råttalek som allmänheten andlöst följde dag för dag.
På försommaren 1932 slog frihetens timme för Bengtsson och Johansson och nu inleddes ett kompanjonskap som skulle vara i nästan 2,5 år. Kumpanerna var sällan sysslolösa. Mellan sprängningarna så besöktes sommarstugor, visthusbodar, affärer allt för uppehällets skull. Samtidigt så bedrev Bengtsson sina vanliga efterkravsaffärer. Han beställde kläder, redskap mm. Och mönstren de var desamma som tidigare. Paketen adresserades till obefintliga personer på en ort, och avhämtades sen nattetid utan att några efterkravsavgifter betalades.
Våren 1933 började Bengtsson och Johansson att bygga vad som skulle bli deras sista högkvarter, en hydda i närheten av Filkesboda i nordöstra Skåne alldeles invid sjön. Hyddan var luxuöst inredd, här fanns allt som bekväma sängar, köksspis, matservis, skrivmaskin, radio, livsmedel och tom. en hembränningsapparat. I 1.5 år använde dom kojan utan att bli upptäckta. Trots att den låg endast några hundra meter från vägen mellan Arkelstorp och Vilshult.
Placeringen, -ja det var säkert Bengtssons ide för i området fanns ca. 300 nödhjälpsarbetare. Här blandades dialekter, och två nya ansikten ifrågasattes inte. Man trodde dom var anställda vid väg och brobygget. Därför kan man ju förstå vilken uppståndelsen det blev när hyddan upptäcktes och folket i trakten fick reda på vilka kändisar man haft i grannskapet under lång tid. Gömstället hittades på senhösten 1934. Polisen bevakade platsen dag och natt, men Bengtsson och Johansson som anat oråd, var utflugna och på väg mot Göteborg. Trötta och frusna besöker dom café Pelikan. En servitris känner igen dom, och medan en stamgäst på Pelikan skuggar de båda kumpanerna när dom ger sig iväg, så ringer servitrisen till polisen. Bengtsson och Johansson grips senare under stor dramatik, och i tidningsrubrikerna dagen efter stod det att läsa. Servitris tog Bildsköne Bengtsson på Pelikanen. Det ödesdigra besöket på café Pelikan blev slutet på Bengtssons och tatuerade Johanssons kompanjonskap. Nu väntade långa fängelsestraff.
En märklig epok i svensk kriminalhistoria var slut. Men ekot efter de båda kumpanerna har inte tystnat, trots att många år gått sedan dess. Än kan äldre personer fortfarande berätta de mest märkliga historier om Bengtsson och tatuerade Johansson.
Källa, Texten är hämtad från Bertil Sandströms inspelade CD: Bland tjuvar och dynamitgubbar