Harald Bengtssons Livsöde del 4

Del 4. Bengtsson på rymmen och Markaryds turistattraktion. 

Folket i bygden var otroligt engagerade och tom. företagare använde Bengtssons namn i sin marknadsföring. En gång när bildsköne Bengtsson och tatuerade Johansson hade stulit varsin cykel hos en cykelhandlare i bygden, kom cykelhandlaren på en bra idé. Några dagar senare kunde man läsa i en annons: ”När bildsköne Bengtsson och tatuerade Johansson behövde bra cyklar, stal dom hos mig”, och så cykelhandlarens namn under. En reklam så god som någon.

I juni månad 1935 får Bengtsson sin dom och det skulle nu dröja hela 9 år innan hans namn dök upp igen på de svenska löpsedlarna. 

Våren 1944 överförs han från vårdanstalten Hall till mentalsjukhuset Sankta Maria i Helsingborg. Under tiden hade minnet av honom alltmer bleknat. Folk hade fått annat att tänka på. Andra världskriget pågick för fullt. Men så en dag så konkurrerar han med Hitler på löpsedlarna. Där kunde man läsa: Bildsköne Bengtsson har rymt. Allmänheten var genast på hugget och polisen fick in massor av tipps. Fantasin flödade och han sågs överallt. Men några kassaskåps explosioner hördes inte. Sanningen var att han hade rymt för att han frihetslängtan blev för stor. Han hade lagt dynamiten på hyllan för gott. Han stal bara mat och kläder för sitt uppehälles skull. Hans tid gick nu åt till att hålla sig undan.

Julen och nyåret 1944-45 firade han någonstans i ett skogsparti på Söderåsen. Han sov under stjärnorna inbäddad i granris och i en filt. I januari 1945 hittas han i en lada vid Röda Led utanför Kristianstad, i förvånansvärd god kondition. Han överfördes till mentalsjukhus, denna gång till Sankt Sigfrid i Växjö. Det var därifrån han samma höst blev frigiven, fick en övervakare och etablerade sig som skräddare i Markaryd, i Kronobergs län.

Markarydsborna tyckte om sin skräddare. Han var duktig yrkesman, jobbade från morgon till sena kvällen och många anlitade honom och så hade han ju friheten. Men vad hjälpte det, när han inte kunde skaka av sig sitt förflutna. Uppmärksamheten mot hans person blev stor, något han aldrig kunde förlika sig med. Han stod ut ungefär i tio månader.

I juli 1946 försvinner han utan att meddela sin övervakare. Ortsborna sörjde sin skräddare. Men så i september var han tillbaks igen som om ingenting hade hänt. Hans förklaring var, att han behövt en tids semester. Strax efter Bildsköne Bengtssons återkomst till Markaryd, så kommer bildtidningen Se och gör ett tresidigt bildreportage. Varför han godkände det, ja, det är en gåta. Han som aldrig ville prata om sitt förflutna. Han som aldrig ville bli fotograferad. Ändå så gjordes detta reportage. Nu visste plötsligt hela svenska folket var han fanns, och Markaryd hade fått sin alldeles speciella turist attraktion. Nu ökade strömmen av nyfikna människor till Markaryd. Många ville ställa frågor. Andra ville bara se en skymt av legenden. Och före detta kumpaner uppsöker honom för att få ut honom i svängen igen, eller för att helt enkelt låna pengar. Kvinnor på friarstråt hör av sig, en del kommer personligen andra skriver brev. Att han stod ut i Markaryd så länge som han gjorde har en förklaring. Han var dom sista åren inneboende hos dåvarande brandchefen i byn. Dennes fru var tillika läskamrat med Bengtsson. Här trivdes han. Här slapp han svara på frågor. Han umgicks mycket med familjen på sin fritid.

En som väl minns den här tiden, var brandchefens dotter Ingrid, och hon är en av de få som lärde känna privatpersonen Harald Bengtsson. Jag och Malin Bergkvist fick en pratstund med henne, och min första fråga var: Hur minns du Bildsköne Bengtsson i dag? 

Ingrid: Som en snäll farbroder. Jättesnäll, rar och mjuk. Intresserad och kom ofta och frågade vad man hade gjort, vart man hade varit, hur det gick i skolan. Ja, så allmänt och han var ju väldigt begåvad själv och kunde Tyska, engelska och franska, och lite Ryska har jag för mig det var. Och det var som han hade lärt sig i fängelset.
Han till och med firade jul tillsammans med familjen, påsk. Någon gång fick jag pengar av honom och en tia var ju mycket pengar på den tiden.
Du skall få en present, men vi skall gå till Waldemar Hanssons och köpa den så att du ser att jag köper den och inte har stulit den. Det var en brosch och ett armband i silver. Samtidigt som detta är små solskenshistorier, så finns det ju hela tiden en underton av vemod.

Jag har ofta funderat över hur han påverkades av sitt förflutna, hans barndom, hans problem under ungdomsåren, hans långa fängelsestraff, hans tid framförallt utanför fängelset, ständigt efterlyst, ständigt jagad. Allt detta måste ju sätta sina spår. Han verkade aldrig glad enligt Ingrid. Talade väldigt lugnt och sansat och man har svårt att tänka att han har varit jagad. Han läste mycket. Och så cyklade han alldeles rak i ryggen. -Hade Ingrid en tanke på vilken bakgrund han egentligen hade? Ja, det visste Ingrid lite om. Ja, det visste hon om för det hade Ingrids mor berättat för henne. Ja, det hörde man för det var så, alla pratade om Bildsköne Bengtsson ju. Det var ju spännande egentligen. Men det avdramatiserades av att mor kände honom och hon trodde inte att han hade gjort så mycket som han beskylls för osv. Mor ställde aldrig en fråga till honom enligt Ingrid, och det gjorde att just dom fick så fin kontakt. Men var aldrig den Tatuerade Johansson där? -Jo, han sökte upp honom där vid något tillfälle och blev också tagen av Ewerfeldt (dåvarande Polischef i Markaryd) Sen var där ju rätt mycket kvinnor som skrev och kom. Och där var en som kom till en jul och hade med sig en massa grejor, mat och paket. Sedan blev han helt enkelt trött på folket i Markaryd och stack därifrån en natt. Sen kom det ett brev där han sa att han hade tröttnat på Markaryd och givit sig iväg till Göteborg.

Bildsköne Bengtssons sista anhalt i livet blev alltså Göteborg och där kunde han tack vare en god vän, en kriminalkommissarie leva ett anonymt liv men ändå fortsätta sin skräddargärning. En juni dag 1966 hittas Bengtsson medvetslös i sin ateljé. Den nionde samma månad avlider han ensam och nästan helt bortglömd av omvärlden. Han ligger begravd på Kvibergs kyrkogård i Örgryte församling. Hans sista viloplats är en omärkt grav på det allmänna gravfältet nr 2 plats nr 7. Där kan man hedra minnet av den person som bar på ett av Sveriges märkligaste människoöden, hedra den person som bättrades med åren och tyckte att sytråd var bättre än stubintråd.

Källa, Texten är hämtad från Bertil Sandströms inspelade CD: Bland tjuvar och dynamitgubbar

 

 

Top