Lördagskåseri…

Misshandeln.

I mitt jobb som lantbrevbärare fick man massor av kontakter, inte minst med kvinnorna som oftast var hemma, åtminstone på förmiddagarna.

Det skapade rykten som inte alltid var så fördelaktiga, varken för kunder eller mitt egna privatliv. 
Under min utbildning som var ganska grundlig på 70-80 talet, blev jag upplyst om faran. Att sälja bankkonto via sängvägen var inget bra alternativ.

Men de nyfikna grannarna såg allt trots glesbygdsbebyggelsen, de förstuckna orden från skvallertanterna och även män kunde bilda sig förutfattade meningar. Så här kunde det låta: Du var länge inne hos grannen, var hennes man hemma? Jaså inte? Då blev det kaffe med doppa eller hur? 

Du förstår nog vad jag menar och så vidare. Akta dej för honom, han är svartsjuk som bara den!!!

Många råd var bra, för man lärde känna folket, så det jag fick höra gick in genom båda öronen men inte ut genom munnen.

Jag blev inblandad i en hustrumisshandel och mitt liv höll på att sluta med en kniv i magen.
Ett liv är inte mycket värt, särskilt i krig och kärlek där alla medel är tillåtna, men med lite lämpor och många övertalningar, samt en hel del tur så hände ett under.

Märta och Johannes bodde inte ödsligt, men de hade ändå sökt enskildhet, när barnen blivit vuxna och stod på egna ben. Märta jobbade som servitris inne i Göteborg och maken Johannes var lärare på gymnasienivå. Märta jobbade skift, det var väl ett av deras problem då jobbet innebar rätt mycket kvällsarbete.

Eftersom mitt arbete alltid utfördes på förmiddagarna så blev jag ju först bekant med Märta.
Grannar fanns och de hade skarpa ögon samt munnar som glappade, så ryktet kom fortare än ljudet till Johannes öron. Av de sätt som finns att skydda den man älskar så är uttryck av svartsjuka det sämsta av alla.
Men nu var skadan redan skedd och utan min vetskap.

Fortsättning följ så undrens tid är inte förbi.

Top