Lördagskåseri...

Får man slå ner en pensionär??
Det är dagens fråga. Anledningen att jag frågar är enkel; jag höll nämligen på att göra detta igår. Inte utav misstag, jag krockade inte med någon silverfärgad sagotant med rollator vid köttdisken, jag knuffade inte till någon käppgåendes äldre man på cykelbanan, jag körde inte över Asta, 83, med barnvagnen...…Nej, jag var en hårsmån från att helt medvetet klippa till en grånad medborgare över käften – och sanna mina ord, hon skulle förtjänat det! Nästan.

Igår tog jag med ”Kungen” på en tur i det vackra höstvädret. Dagen till ära, eller kanske mer på grund av att hans eländiga mamma inte orkat tvätta, så var han klädd i gul fleecedräkt med små kaninöron på kapuschongen, samt svans i rumpan, inte så manligt kanske men ack så gulligt. Dessutom säger ju våra ”kännare” att barn ska komma i kontakt med sin feminina respektive maskulina sida, kan väl vara lika bra att börja tidigt då så slipper man hitta ungen med ändan i vädret och huvudet före i syrrans barbielåda, letandes efter den glittrigaste och mest glamourösa kvinnan i samlingen.

Glad i hågen gled jag runt en stund på stan, makalöst lycklig över mina inköp, en styck pyjamas till ”Kungen”, betydligt grabbigare än dagens kaninutstyrsel, nämligen grävskopor och traktorer, kungafadern kommer att fullkomligt dyrka mig resten av kvällen.Väl förvissad om makens eviga tacksamhet och kärlek gled jag in på stadens matbutik för att inhandla lite proviant till dagens strapatser. Just denna butik är ett ökänt tillhåll för traktens seniorer, rollatorerna duggar tätt i gångarna, det vill jag lova! Jag kände mig dock modig och uppåt, så jag försåg mig snabbt med mina varor och drog mot kassan.

Åhhhhhh, vilka köer! Tyvärr är det alltid så, pensionärer som darrande letar efter sina kuponger, har portmonnän i innersta facket i väskan, muttrandes plockar de vara för vara ur korgen och lägger försiktigt på bandet som om det vore kronjuvelerna, ”hu vale, så dyrt allting är”. Jag står i alla fall stadigt i kön, fortfarande på gott humör och tämligen opåverkad av det pensionärsrally som pågår omkring mig. Det är då som det händer...…

”Vilken söt liten tös” Jag vrider på huvudet, ser en liten skrynklig dam med blålila hår som sticker ner näsan i vagnen och studerar ”Kungen” ingående. ”Tös”?? Hmmm, jag samlar mig, säger artigt;”Tack så mycket, men det är en liten pojk”. Samtidigt ler jag och lägger huvudet på sned, en grej som jag märkt att jag ofta gör när jag pratar med äldre, måste vara en kvarleva från barndomens fjäsk inför mor och farföräldrar, ett effektivt sätt att dryga ut sina snålt tilltagna fickpengar. Tanten fryner lite på näsan och säger; ”Tsss, det är ju en tös, det ser jag väl! Jag sväljer, räknar till 10 och upprepar med mild ton; ”Nej, det är en liten kille, han heter Ludvig! Nu tittar tanten mig rakt i ögonen och säger;” Stackarn, han ser ju ut som en flicka och vilket gubbanamn, det heter en bekant till mig, ska Ni inte ta och byta till något finare?” Nu känner jag hur irritationen väller upp i mig, dessutom har ju andra shoppandes seniormedborgare intresserat skruvat upp sina hörapparater på max för att inte missa detta drama i matkön. Jag samlar mig och säger kort” Tja, det är ju en smaksak, dessutom min ensak” Sedan fäster jag blicken på tuggummihyllan för att visa att jag anser konversationen som avslutad. Men kärringen är envis som synden, vänder sig till en stackars krum herre som står bakom henne och säger, ”Titta, visst ser han väl ut som ett fruntimmer den där lille gossen?” Den generade herren hostar till och söker ögonkontakt med mig, ler försiktigt och säger, ”Ja, jag vet ju inget om bebisar, för mig ser de likadana ut allihop!” Jag ler tillbaka mot den tappre lille mannen som förtvivlat försöker undkomma kärringens uppmärksamhet. Men nu är hon verkligen igång, tanten...

…"Nehej, som en tös ser det ut, varför har Du ingen mössan på henne, det är inte bra med drag”" Hon böjer ned en knotig hand i vagnen och tummar på mössan vid Luddes fötter. Nu kliar det rejält i mina nävar vill jag lova, ”silverrävarna” omkring följer intresserat med för att se vad som händer, de glömmer till och med sina kuponger för ett ögonblick .Nu är det dags att bli otrevlig! ”Nu är det så här att det är min son, mitt liv och Du har med det att göra, mössa av eller på, bry dig inte, koncentrera Du Dig på att sköta ditt!” Den blålila damen ser väldigt förnärmad ut, rullar fram sin rollator ett steg till och säger med ilsk röst; ”Skyll dig själv när Du har flickkläder på honom då!” Han kommer ju att bli retad av de andra barnen om han ska se ut som ett fruntimmer! ” Hon tittar sig omkring för att få medhåll från de andra rollatorligisterna, kanske finns det någon märklig sekt bland dessa, eller en kriminell organisation, typ Hells Angels fast den går under namnet ”Elaka rollatorföreningen”? Kanske har jag haft oturen och hamnat mitt i ett av deras inofficiella möten och det är självaste bossen jag står och bråkar med?

Nu ska jag villigt erkänna att det rann över fullständigt för mig och det jag sa var varken genomtänkt eller trevligt med det fick i alla fall kärringen att tystna, jag drog in efter luft och sa med hög och ljudlig stämma (Publiken hade ju nedsatt hörsel, man får ju visa hänsyn); Nu tycker jag att Du ska ta och hålla tyst, dina åsikter är lika trista som hårfärgen Du har, förmodligen är det väl färgningsmedlet som stigit Dig åt huvudet och förminskat din förmåga att tänka klart, kanske Du skulle jobba lite mindre med ditt hemska hår och mer med din personlighet. Nu vill jag inte höra ett ord mer från Dig för då kör jag upp din rollator där solen inte skiner!! (Måste erkänna att jag aldrig någonsin sagt något liknande så tror nu inte att jag brukar vara så här osympatisk, men när det gäller barnen är jag som en ilsken tigrinna)

Det gick ett sus genom publiken , en och annan pacemaker hoppade nog högt, tanten stod och glappade med käften som en fisk, öppnade och stängde, öppnade och stängde…Men, hon sa inte något mer, jag betalade och rullade ut i solen igen, inte stolt precis över det som jag sa men ändå uppfriskad av ”fighten”, adrenalinet pumpade ju fortfarande i kroppen så det gick i raketfart hemåt för ”tösen” och mig…När jag berättade detta för maken vid kvällens middag så stirrade han förvånad på mig och sa; ”Nämen, inte sa Du väl så till den lilla tanten, du vet ju att gamla människor är som de är...

”…Jaha, så de ska få komma undan med otrevligheter då? Glömma allt vad hyfs och uppförande heter? Ska man svälja deras illvilliga kommentarer bara för de ha färre tänder och fulare hår? Jag bara vägrar, tanten får vara glad att jag inte slog till henne, drog i hennes fula hår eller i alla fall luftade hennes rollator…Hade jag bara vetat var hon bodde, skrället, skulle jag stjäla alla kuponger ur hennes brevlåda med, jag har minsann ingen skam i kroppen när folk är oförskämda mot min söta, rara, lilla ”tös” Seniormedborgare i all ära, respekt för äldre, tacksamhet för deras livsinsats blablabla, den här lilla elaka varelsen var ju ute efter att mucka bråk, hade jag inte varit oförskämt sugen på min räkfyllda baguett så hade hon plockat räkor ur hår och löständer än…...

Top