EMMALJUNGA .Skåningen— som andra människor-- har av ålder älskat god hälsa och ett gott humör. Denna tvillinggåva är i grunden en enda, ty gott lynne är uttryck för friskhet och sunda vätskor. Det börjar med barnahjärtats ursprungliga glädje, spelar i tillväxtårens upptåg och lekar, bullrar i ungdomens skrattande yra, lyfter sinnet mot solen under middagshöjden, skalkas hos den grånade spjuvern och får en återglans av solnedgången i ålderdomens tid när skuggorna blir långa!

Detta företal till Sölve Ossiannilssons bok Skånsk Humor, skrevs av Nils Ludvig, Höör 22/10 1948, snart 77 år sedan!

Boken hittades bland min mors efterlämnade böcker, där många handlar om Skåne och skåningar. Själv var hon född i Skåne, och trots många år i bland annat Göteborg, glömde hon aldrig sin skånska dialekt.

Tar mig friheten att skriva ner en dikt ur boken, skriven av K.G, Ossiannilsson

Skåningar
Alla, som komma från Skånes lann
och spridas åt öster och väster,
trutar har de som ingen ann,
och magar ha de som präster.
Näsan visar de upp emot skyn
den väg som är kortast och renast --
sätt dem, gott folk, till kungar i byn
ja, eller häng dem genast!

Sätt dem, gott folk, där ödet vill,
där de skånska näsorna pekar!
Mota dem? Å, bjud inte till!
Där äro ni alla för veka!
Skåningar nöja sig ej att gå an,
en smula för mer än de sämsta:
de komma från jordens främsta lann,
och de vilja vara de främsta.

Skåningar veta, och skåningar tro,
att ej under sol och måne
det finns en fläck, där människor bo,
så härlig och ljuv som Skåne.
Evart de slungas av ödets vind,
biltoga konungar like,
den färgas högt, deras lugna kind,
när de minns sitt konungarike.

Alla, som komma från Skånes lann,
tala med skånska tungor:
skratta -- ett skratt gör gott iblann
i glopars trånga lungor!
Skratta åt ropen ur slättens jord:
slätten känner ej svedan!
Skratta åt våra skånska ord --
bara ni lyda dem sedan!

Alla som komma från Skånes lann,
breda i ryggen och näven,
skorra och skryta som ingen ann,
men skryta i gärningen även.
Ni, som stå där som altarljus
stumma och bleka och blyga,
fast blott människor gäller ert krus:
bland människor äro vi dryga!

Bland människor vika vi ej en tum
varken för bön eller dunder:
vi äro ej bara en böljas skum,
vi äro böljan därunder.
Vi äro ej mer en kuvad provins
i Mälarherrarnas lydno.
Vi äro ej mer en förtrollad prins,
men prinsen i dess prydno.

Skåningar alla i Skånes lann,
när jag minns den skånska våren, 
hur nyckfull trolsk, hur yppigt grann--
då blöda de dolda såren,
då blöda de efter dig, mitt lann,
mitt lann av mjölk och honung--
väl gläds jag att heta svensk iblann,
men jag yvs att vara skåning!