Julen för 200 år sedan var egentligen inte helt olik den vi firar idag. Och jag kommer nu läsa upp vad som skrevs i Hessleholms tidning 23 December 1892 om hur Julen firades i början av 1800 talet.

Redan i medio af December månad började man att ”rusta till Julen”.
Till rustningerne bestodo i att byka och tvätta sitt linne, slakta de för årets behof afsedda gödkreaturen, baka så mycket bröd att det räckte till ”froeda´n” (Maria bebådelsedag), samt brygga julölet i ”störset” eller brygghuset.
Sedan dessa göromål voro undanstökade, skurades husets möbler och inventarier såsom skåp, bord och bänkar och så vidare. Äfven stugans tak och väggar måste skuras, ty man hade den tiden inga tapetserade rum. Och det var ett svårt göre att tvätta ryggåstaket, som blivit svartströkadt af de stickebloss, hvarmed stugan upplystes om vinterqvällarna.

På golvet ströddes finhackadt en- eller granris.
Jernugnen i stugan beströks med isenfärga och gneds blank som en spegel, och muren beströks med kalk så den blef hvit som snö. Dessa gröfre sysslor måste vara slutade dagen före sjelfva julafton, ty den dagen tyckte man det dagades högtidligare än andra dagar, och all hade då en festligare stämning.

På golvet breddes halm som skulle påminna om verldens Frälsare, som låg på halm i krubban.
Detta bruk blef sedermera bortlagdt i anseende till derigenom inträffande eldsolyckor.
Det var en qvinna i Glimåkra socken, som en julafton ej gaf sitt folk någon mat, derför att de ej ville lägga halm på golfvet.

På bänkar och stolar lades konstväfda täcken och dynor, och på stugans väggar uppsattes väggbonaderna. Dessa voro på väf eller papp målade och föresällde bibliska scener, såsom Jesu födelse, de vise männen, bröllopet i Kana, Zacheus i mulbärsträdet, nattvardens instiftande och så vidare.
Vid solnedgången måste alla göromål vara slutade, ty då ringdes i kyrkklockan, som i lugnt väder hördes öfver hela socknen, ofta in över grannsocknarna.

Nu gick hvar och en att tvätta och kläda om sig, för att sedan samlas i den högtidsklädda stugan, hvilken nu ingaf sina invånare en lika högtidlig stämning, som om de inträdt ett tempel. Den sista dagern inträngde genom det högt upp på väggen sittande fönstret och gafon mystisk belysning åt väggbonaderna.

Nu kom mor och utdelade julgåfvorna, som var och en bestod af en större och en mindre kaka, till storleken lämpad efter mottagarens ålder, samt bullar och äpplen och så vidare.
Till middag åts denna dag ”muljebrö” och ”launkaul”.
Medafton bestod af torrmat och åts i skymningen.
Derefter tog mor fram ett fat med senap och en jernkula i, och lemnade åt manfolken att mala senapen för julfisken.
Senapsmalningen ansträngde ögonen, hvarför arbetet måste ske skitesvis.
Under tiden breddes på bordet en duk och därpå stäldes en ölstånka, som icke fick saknas under hela julen.
Sedan lades på bordet den så kallade julhögen, som bestod af några kakor med kött på.
Derpå framsattes ”saltmatsfatet”, ett stort svarfvadt träfat, på hvilket låg en kokt skinka, samt smörfatet med en smörstack, som mor piradt med en dertill gjord träsked.
Derpå tillkom lutfisken med senap samt gröt och mjölk. På bordet stäldes i en tregrenig ljusstake tre ljus, betecknande den heliga Treenigheten.
Nu satte man sig till bords, far och mor vid öfversta bordsändan, drängarne på sidobänken och pigorna på sätet. Ett af de yngsta barnen eller en af tjenerna läste den vanliga bönen till bords.

Efter måltiden tackade man Gud för maten.

Derefter tog far fram bibeln och psalmböckerna. Först lästes ett stycke ur den förra, och sedan sjöngs en psalm eller två. Efter andakten var klockan 10 eller 11. Man gick nu ut och gaf kreaturen julfoder, ty man hade och har ännu för sed, att äfven djuren vid detta tillfälle skulle förplägas än eljest. Detta måste ske före klockan 12, för man trodde, att vid denna timme var kristus född, och då fick man ej störa tystnaden, emedan alla då lågo på knä. Sedan gick man till hvila.

Juldagsmorgonen stego alla tidigt upp och höllo morgonbön.

Derefter påtändes julgranen, som skulle vara en bild af den kristna kyrkan: granen hade i toppen ett stort ljus, som skulle föreställa verldens Frälsare, hvilken säger om sig sjelf, att Han är verldens ljus; vidare voro utomkring granen en mängd mindre ljus, som skulle föreställa Kristi trogne lärjungar i alla tider. Dessa smärre ljus skulle alla tändas af det stora ljuset i granens topp, hvilket betydde att vi endast genom Kristus erhålla andligt lif.
Vidare hängdes i granen en mängd frukter, som skulle förestell Kristi lärjungars trogna vandel.
Julgranen var sålunda egnad ej blott att upplysa den högtidsklädda stugan utan äfven att, för den som förstod dess betydelsefulla ändamål, höja andakten och lyfta sinnet till Honom, till hvilkens ära dagen firades.
Vid julgranens belysning klädde man på sig och intog frukost.

Derefter for man till kyrkan och firade gudstjensten med löftesång, som merändels började klockan 5 a 6 på morgonen. Många af kyrkfolket medförde bloss, som vid framkomsten kastades i en hög på kyrkvallen.
Man torde få leta efter en vackrare syn än den i den friska, ofta af månsken upplysta vintermorgonen, med bloss i händerna framilande högtidsklädda skaran, närmande sig det af upplysning strålande templet, der klockorna denna morgon så högtidligt kallade till andakt.

Alla hus i kyrkans närhet strålade också af ljus ; äfven i den fattigaste hydda, såväl i kyrkbyn som vid vägarna, stod denna morgon ett eller flera ljus i fönstret.

Från kyrkan åkte eller red man hem i sporrsträck, ty det var en sägen, att den som först kom hem skulle först få sin gröda inbergad följande år.
Andra vidskepliga bruk iakttogos äfven vid dylika tillfällen, men de äro numera allmänt bortlagda.
Efter hemkomsten tillbragte hvar och en sin dag i stillhet, medan bibel eller postillan förelästes och psalmer sjöngos.

Det ansågs otillbörligt att på juldagen besöka sin granne, men på annandags morgon infunno sig drängarne, ”ridande staffan”, i granngårdarne och rengjorde fähusen, då det tillhörde pigorna att gifva dem traktering.

På aftonen samlades ungdomen och började julnöjena, som bestodo i lekar af allehanda slag.