Vittsjö. I sällskap med Ralf Widlund besöker jag på tisdagskvällen f.d. pensionat Trobeck, numera flyktingförläggning. Besöket skulle visa sig ta väsentligt mycket längre tid än jag räknat med från början. Vart vi än gick möttes vi av enbart positiva människor. I flera lokaler fann vi grupper som ivrigt försökte lära sig prata svenska. I andra delar fanns de som försökte få barnen i säng inför morgondagens skolgång. Flera hejdade oss för att berätta hur positivt de uppfattar oss Vittsjöbor. ”Överallt jag går finns människor som hälsar och ler”, detta värmer, berättar en kvinna, -på engelska, mitt i svenskundervisningen.

Ralf o jag inviteras till flera familjer, de ville så gärna bjuda på kaffe eller te och samtidigt berätta lite om sin tidigare historia.

Vi bjuds in till Omar Alrifai och hans familj. Familjen har flytt från Golan via Egypten och Italien till Sverige. Omar är glad, han har just nåtts av beskedet att hans familj kommer att få uppehållstillstånd i Sverige. Sara och Siwar, hans döttrar, är minst lika glada. De berättar, på nästan ”klockren” svenska (skånska), att de redan börjat skolan och att detta är jättekul.

Omar berättar att han har en bakgrund som dataingenjör och att han nu väldigt gärna skulle vilja få ett jobb. "Jag hoppas att Gud kan ge mig styrka så att jag genom arbete kan återgälda all den värme jag fått i Sverige", säger Omar, i ögonen syns tydligt att han verkligen menar detta också. Jag hoppas främst för mina barn att vi i framtiden skall kunna bosätta oss i Göingebygden. Jag vill bli svensk, prata svenska, tänka som en svensk. Då tror jag den bästa platsen är en liten ort som Bjärnum eller Vittsjö eller Markaryd.

Vi träffar också XX med skyddad identitet. Här ser nog tyvärr inte framtiden lika ljus ut. Tvånget från svenska myndigheter att själv ordna jobb i rådande situation är enligt min uppfattning ganska omöjlig. Trots detta faktum finns det en människa som ser med förtröstan på framtiden. Vi får även från xx spontan hjälp med översättning från engelska till annat språk.

Vi bjuds in till Josef Raoof och hans hustru. De har närmast flytt från Afghanistan. Josef har en bakgrund som affärsman och berättar att han förutom i Afghanistan även jobbat i England, i Manchester närmare bestämt.

För  närvarande har Josef blivit lite av ”ordningsman”, på Trobeck. Detta naturligtvis på gott och ont. Styrkan ligger i att Josef kan flera språk, bland annat engelska helt flytande. Att Josef tagit på sig denna uppgift bottnar delvis i Migrationsverkets brister. De vid mötet med oss Vittsjöbor utlovade värdinnorna har helt uteblivit. Dessa uppgifter löser just nu helt av Josef.
Att för närvarande två assylsökande helt saknas vid Trobeck verkar inte bekymra de ansvariga vid Migrationsverket. Tyvärr är det så, att just nu den enda ”mörka skuggan” över boendet på Trobecks i Vittsjö, är Migrationsverket märkliga agerande, eller som flera ser det brister i engagemang.

Trots dessa negativa avslutningsord mot ett statligt verk, så skriver jag som Ralf, ”våra nya vänner”, kvällen summeras som mycket givande och väldigt positiv tack vare er.