LUXUS - Uno Kristiansson i Stockholm
Uno Kristiansson, självporträtt 1947
Redan under sista skolåret rekryterades Uno till ASEA-koncernen, så den första januari -47 stod han utanför portarna till Mimerverkstaden i Västerås för att som ingenjörselev lära sig mera om motor- och reglerteknik och efter en kort tid fick han prova som ställverksmontör vid Malmö Elverks bygge av Centrala Primärstationen.
Den 21 april 1947, redan, kallade Krigsmakten in honom för värnplikt vid Norra Skånska Infanteriregementet, I6 i Kristianstad, som radiosignalist och telegrafist med goda resultat.
Under den lilla fritid som fanns så skötte han amatörradiostationen på vinden samt deltog i konstsmidekurs i vapensmedjan. Där lärde han sig att formgiva och vrida metallämnen utan uppvärmning, något som han fick nytta av i framtidens lamptillverkning.
Uno kände sig uppskattad för sin tekniska förmåga under värnpliktstiden och fick även uppmuntran från sina befäl att bli officer. Så blev det nu inte, utan efter den ettåriga tjänstgöringen blev han den 1 april 1948 ritare på ASEA:s uppfinnarkontor i Västerås under ledning av ingenjör Petersén och hans son, vilka vid samma tidpunkt utförde konstruktionsarbete på bland annat Hasselbladskameran.
Under hösten samma år tjänstgjorde han vid Ludvikaverkens Likriktarbyrå under tekniske dr Uno Lamm. Denne var "fader till högspänd likströms-överföring". Här blev Uno assistent åt chefsingenjör van Reiss vid Högspännings- och likriktarlaboratoriet.
Värnpliktige Kristiansson med
telegrafinyckeln framför sig 1947-48.
Resultat: 100 tecken/minut= Guldnivå
Så blev det nya uppgifter från den första januari 1949: ASEA-anställning vid likriktarbyråns ljus- och teateravdelning med civilingenjör Algot Andersson som chef. Här fick den unge ingenjören beräkna transformatorer, göra kalkyler och arbeta fram underlag för redan etablerad produktion men också med vidareutveckling av transduktorer för ljusreglering avsedda för teatrar, salonger och flygfält i samverkan med ingenjör Sven Atterlin. - Dessa områden kändes på alla sätt vara de rätta för mig, berättar Uno när vi tittar igenom de samlade ritningarna från ASEA-tiden.
Sen var det ju underbart att på fritiden, i denna stimulerande dalamiljö, få deltaga i det sociala livet med frisksport, friluftsliv, skidåkning, folkdans och ASEA-fester.
När jag nämner att jag anar att han var en populär, attraktiv och välutbildad man bland alla dessa vackra dalkullor så nickar han instämmande.
- Jo, det var en trevlig tid där uppe och rent allmänt så knöt jag många kontakter. Vi unga ingenjörselever reste på ASEA:s bekostnad och gjorde studiebesök runt om i landet och festerna var många, så det var ju inte bara dalkullor vi träffade.
Hur skulle teamet kunna lösa uppgiften att få
tillräckligt hög kvalitet på teaterbelysningen
och med 100% tillförlitlighet?
Men trots nöjen och lite svängom så var arbetstempot högt och varje aktivitet hade ett syfte i vår utveckling till forskare, uppfinnare, företagsledare och tekniker.
Jag hann också med att vara ordförande i Ludvika Radioamatörklubb Med senior Alvar Bergmans stöd, lät jag bygga egen stor radiosändare med anrop SM7AGI och göra fotoutflykter till svenska järnbruk med ASEA-kamraten Agne Nordin. Flytande smält järn studeras och fotograferas.
Rationaliseringsvindar hade börja svepa över den svenska elteknikbranschen. Några av Marcus Wallenbergs underställda ledare i karriären, omstrukturerade ASEA så att verksamheten blev mera renodlad. Det yttrade sig i att ASEA köpte Elektromekano i Helsingborg, som redan ägde Graham Brothers i Stockholm, vars kompetensområde utöver hissar, var ljusteknik och fordonsbelysning. Man sammanförde Ludvikas transduktor-ljusavdelning till Graham Brothers i Stockholm och köpte upp Stockholms dominerande privata specialföretag, Kinoteknik, på Smålandsgatan bakom Nordiska Kompaniet, NK. Dessutom flyttades ASEA:s ljusavdelning i Ludvika ner till Graham Brothers på Smålandsgatan.
Från hösten 1949 fick jag en arbetsplats mitt i Stockholm tillsammans med tidigare ditflyttade kollegerna Sven Erik Johansson och Georg Sonesson samt Kinotekniks Stockholmsspecialister Blomkvist, Skarlind, Lundgren, Hansson och mekaniker, alla under ledning av "den högtflygande idéchefen"
Transduktorn var en avgörande uppfinning.
som kom ner från Ludvika, nämligen civilingenjör Algot Arvidsson, fritt arbetande på Smålandsgatan men underställd direktör Wernekinck vid Graham Brothers på närbelägna Brunkebergstorg. Där hölls det daglig postkonferens.
- Jag fick deltaga i egenskap av reserv för chefen ibland, trots min ungdom, säger Uno. Under våren fick jag sedan ansvar för
förbättringsarbeten på Nasjonalteatrets i Oslo stora ljusanläggning vilken vi hade levererat till deras 50-årsjubiléum. Jag hade redan varit inkopplad i slutet av Ludvikatiden. Jobbet började med en veckas inspektion i slutet av februari 1950. Nödvändig utrustning iordningställdes i Stockholm varefter den installerades under juli och augusti samma år i Oslo.
Jag blev god vän med teaterns tekniska ledare "Lys-Erik" och "Varm-Erik" samt vår representant Nerliens serviceingenjörer. "Varm-Erik" och hans syster Edit gav familjehusrum i Strömmen, Oslo, där de var grannar med familjen Östby med dotter Grete, student som skönspelade Grieg på piano. Vi gjorde åtskilliga utflykter.
Ljuspulpet, design Uno Kristiansson 1948
Vid teaterns jubiléumstid fick Uno Kristiansson se de stora mästarnas dramatik såsom Ibsen, Björnsen och Holberg såväl under repetitioner som galaföreställningar.
- Jag fick en god inlevelse i Norge, Oslo, landskap och folk. Detta fick jag senare stor glädje av, menar Uno.
Tillbaka i Stockholm fick han ett stort självständigt projektansvar, nämligen en stor ljus-regleringutrustning för nybyggda Uppsala Nya Teater, där han ansvarade för monterings- och kontrollarbetet under våren 1950. Firman hade även arbete med ljus- och scenutrustningar vid Dramaten och Operan där Uno också var något involverad. Vidare fick han arbeta med produktutveckling, konstruktion och design av ställverk, ljusorglar, ljuspulpeter, ramper, strålkastare samt experiment och laboratorieprover med reglerkretsar för större lysrörsanläggningar.
Inför arbetena vid Uppsala Nya teater så
svarade Uno för de ritningar och konstruktioner
som projektet krävde. Ovan finns en ritning till
ljuspulpet vilken syns som färdig produkt
på bilden med tidningsurklippet nedanför
Firman hade även arbete med ljus- och scenutrustningar vid Dramaten och Operan där Uno också var något involverad.
Vidare fick han arbeta med produktutveckling, konstruktion och design av ställverk, ljusorglar, ljuspulpeter, ramper, strålkastare samt experiment och laboratorieprover med reglerkretsar för större lysrörsanläggningar.
Läs mer om LUXUS och Uno Kristiansson: Barn- och ungdomsåren