Lördagskåseri...
”Hästminnen”
Från min tidigaste barndom finns inga hästminnen, vår gård var så liten.
Den kunde inte föda en häst, bara de kor och andra smådjur vi hade. Men när jag var sex år fick min far köpa gården efter farfar, som slutat sina dagar. Då fick jag lära mej och förstå, att hästen var och är en av djurvärldens mest formfulländade varelse. Dessutom klok och kärleksfull.
Genom far, som var kavallerist i det militära, lärde jag mej även förstå att ”hästminne” inte bara är ett talesätt.
Gården behövde minst två hästar, traktor fanns inte på kartan och vi var fortfarande, en med dagens mått mätt, fattig familj.
Stoet ”Pärla”, valackerna ”Brunse” och ”Svarten” blev mina vänner, en vänskap som varade deras liv ut.