Lördagskåseri...

 

Militärtjänsten på F9 Säve (fortsättning). Det blev verkligen mycket väsen när 35'an Frisk försvann. Lika mycket väsen blev det när vi skulle släcka en skogsbrand alldeles utanför flottiljområdet och nästan ingen av oss var nykter nog för att köra brandbilen.

Turligt nog var det söndag och jag hade min “vita dag”, så jag lyckades baxa ut den stora brandbilen och köra den till eldhärden, då kom nästa chock, bilens vattenbehållare visade sig helt tom!!! Nu var goda råd dyra och även min ära som “brandchef” stod på spel, men ofta när nöden är som störst är hjälpen närmast. Två fotbollslag (elvamanna) från plan lite längre bort avbröt sin match och kom till min stora glädje till undsättning och med gemensamma krafter och stora enruskor kunde elden släckas.

 

I äventyrens stad (forts). Femtiosju skedde mönstringen på Folkets hus vid Järntorget och mina planer på att få komma till F9 vid Säve blev verklighet. Dock inte som mekaniker, jag misslyckades med att sätta ihop en sönderplockad dynamo, mitt mekaniska sinne och den planerade räckte inte till.

Jag blev uttagen till räddningstjänsten som innefattade även brandförsvaret och viss vakttjänst. Så större delen av femtioåtta gick åt till militärtjänst, en tid i sus och dus med mycket lite disciplin, alla blev mer eller mindre förslöade av de låga krav som ställdes under dessa månader i “lumpen”. Alla var moraliskt nollställda och saknade motivation genom att befälen tänkte för oss, vi skulle helt enkelt tiga och lyda order.

 

I äventyrens stad fortsättning!
Rätt som det var blev jag uttagen till sovvagnsbäddare ett yrke som var jobbigare än man kunde tro. Varje morgon kom nattågen in med sovvagnar och tvärtom varje afton.

Dessa vagnar växlades in på ett avsides spår där de kunde stå dagtid. Vi hade truckar som förde lakan och allt annat som de resande i sovvagn behövde. Tungt jobb och smutsigt i varje fall med de använda lakanen. Sovvagnskupeer kunde bäddas med en, två eller tre bäddar allt efter önskemål och behov.

 

I äventyrens stad. Lite allvar blev det när Emma från Halmstad skyllde mej för att vara far till hennes väntade barn. Men då spelade slumpen in och förhållandet fick ett snabbt slut. Vi höll ihop fem kanske sex veckor och allt var grönt enligt henne. Jag har pessar viskade hon redan första kvällen i hennes lägenhet på Slottsskogsgatan och jag blev upplyst om hur detta fungerade.

Men efter några veckor kom bombnedslaget : Du ska bli far Johnny sa hon utan några blinkningar, i varje fall kunde inga sådana förnimmas i hennes ljusblå. Men som av ett under upptäckte jag falsariet.

 

I äventyrens stad fortsättning!!! En lördagskväll när jag passerat Järntorget och nått Linnégatan blev jag hejdad av en man i trettioårsåldern. Hej, vill du ha en sup eller två sa han med ett leende i sitt mycket solbrända ansikte. Gärna sa jag, utan några baktankar, jag som knappt visste vad starksprit var. Vi skålade direkt ur flaskan, men min ovana vid starka drycker spred obetänksamhet och oförsiktighet.

Strax var vi väg till min nye “väns” lägenhet i Masthugget, ty festen skulle inte vara slut bara för att bjudflaskan var tom. Den solbrände visade sig vara en tillfälligt avmönstrad sjöman, namnet saknar betydelse då “vänskapen” blev mycket kort. Det hela blev skrämmande för mej som fortfarande bar på en hel del lantlig oskuld. Så när min “gode vän” började tafsa på min stelnande kropp började åtminstone en varningsklocka ringa i mitt lite omtumlade huvud. Just då sände jag åtminstone ett tack till Birgitta från Majorna som visat mej hur ett relativt normalt umgänge skulle gå till.                                 

Mitt i allt det omtumlande begrep jag att detta var något jag borde fly från. Som tur var stod dörren olåst så inget hindrade mej från att nå trapphuset, lite vilsen, med hjärtat uppfluget i halsgropen, hamnade jag utanför porten. På darrande ben nådde jag Prinsgatan 7. Skuggan av det som hände denna kväll gjorde att jag kände mej en aning förföljd, men av skadan lite klokare dock ej så värst vis.

Johnny, som fortsätter åtminstone lite till