Lördagskåseri...

 

Nytt fängelse. Vi flyttade igen, Inger var höggravid. Men då mina svärföräldrar vägrade flytta, blev det ett måste för oss. Vårt hus blev sålt med kontrakt så Ingers föräldrar kunde bo kvar i övervåningen.

Södertäljes stationsbyggnad

Vi flyttade ända till Södertälje där hus och arbete väntade på oss första juli. Det blev ett hus med många problem och allt var överhuvudtaget ett stort misstag. Det kvittar hur långt bort man flyttar, man kan aldrig flytta ifrån ett olyckligt äktenskap. Man kan aldrig läka ihop ett hopplöst äktenskap genom att skaffa barn, det blir bara en nyhetens behag. Ju fler familjemedlemmar man blir desto fler blir det ju att dela kärleken med.

 

Fängelsevistelsen. Vi köpte en tvåfamiljsvilla några år in på sextiotalet, mest på grund av trångboddhet och lite för att hjälpa mina svärföräldrar ur liknande dilemma, detta som ett tack för hjälpen.

Tvåfamilsvilla från tiden

Vår familj hade nu utökats med en flicka, som kommit till i någon sorts försoningsakt, så att flytta blev nödvändigt, men föga bra. Tyvärr följde vi inte ett gott råd (två generationer ska inte bo tillsammans) inte ens en liten väckarklocka ringde då heller. Vi verkade alla mogna och ville göra vårt hus till en fridens boning, där vi kunde hjälpa varandra över generationsgränserna och umgås som en stor familj.

 

Vi gick i fängelse utan att passera gå. Inger kom in i mitt liv för att stanna i nästan tjugo år, hon gav mej mycken glädje men sorgerna blev betydligt större. Hon var oskuld, men åtrådde hett att förlora den hinna hon fötts med i maj- 41, så gick det som det gick, vi glömde kärleken och gick direkt på huvudrätten. Jag vet inte om man kan likna en relation vid en måltid, men då jag senare i mitt liv fick uppleva och njuta femrätters kärlek med kaffe efteråt, så förstår jag hur fel det blev den gången.

Wettergrenska konfektionsfabriken i Göteborg (i bakgrunden)

 

Livet i fängelset.

Så hände allt som i en av nutidens såpoperor, en glad liten gosse såg dagens ljus våren-59, lägenhet fick vi i augusti och sen gifte vi oss i samma månad, nästan allt i bakvänd ordning.

Att få lägenhet –59 var nästan lika svårt som att vinna 100,000 på lotteri, men vi fick någon sorts förtur då Ingers föräldrar stått jättelänge i bostadskön, vi tog helt enkelt över deras plats. Vi var ju i nödläge, Inger kunde ju inte bo hemma hur länge som helst, där var redan trångbott.

Den lilla enrummaren blev vår, 49 kvadratmeter och 129 kr i månadshyra, i det lilla hyreshuset med åtta lägenheter fanns flera i vår ålder. Och utåt såg kanske allt ut som en ”tomtebolycka”. Men snart ...

 

Manöverns och militärtjänstens slut.

Vi åkte skidor både på längden och tvären, med likadana träskidor som Gustav Wasa, ett milspår fanns uppåkt, där gjorde jag mina mest minnesvärda lopp någonsin.

Jag lyckades vinna tidstävlingen ena dagen för att komma sist nästa, fast då med armen ur led, samma som “spökat” tidigare i mitt liv. “Min överfurir” kallad “Döden” för att han exercerat en beväring till döds något år tidigare, hjälpte mej tillrätta med armen dock inte utan stora smärtor.