Lördagskåseri...

EMMALJUNGA.
"Om man vill vara fin får man lida pin"
Om man ser tillbaka på hur fåfängan styrt delar av våra liv, mer eller mindre, eller är det kanske så att vi velat vara någon annan? Kanske är kroppssmyckningar enbart till för att göra sig mera intressant för det motsatta könet. Eventuellt bara för att göra oss nöjda med vår egen spegelbild. Allt sedan urminnes tider, långt innan speglar var ett faktum, ville man visa sig åtråvärd..

Kvinnan har ofta fått utstå plågor för att göra sig attraktiv, men det är inte alltför länge sedan som de lät kapa av sina lilltår för att kunna ha ett mindre skonummer. Ungefär samtidigt var det vanligt att operera bort de nedre benen i bröstkorgen för att få en smalare midja. Vad det gäller män på den tiden var tatuering en typisk manlig "utsmyckning" det var nästan bara sjömän som kunde briljera med detta.

Efter hand har det blivit upp till båda könen med tatuering, men jag har har lite svårt att vänja mej vid en stor tatuering på en vacker kvinnas arm. Piercing, är ett annat sätt att göra sig uppmärksammad, har blivit populär hos båda könen och "monteras" i stort sett på varenda kroppsdel,, även de mest intima.

Ett magiskt årtal
1959 var ett magiskt årtal för mej, 19.59 kan även med en enkel punkt mellan nian och femman tolkas som en minut före 20.00.

Men detta årtal handlar inte bara om en enda minut, utan i stort sett om viktiga händelser i mitt liv och annat som skedde 1959.

Den 29/1 sjöng Siw Malmkvist låten "Augustin" i Svenska Melodifestivalen. Låten var skriven med text av Åke Gerhard, Musik Bo Harry Sandin. Låten var en av åtta tävlande, samtliga på svenska som var ett krav på den tiden ,samtliga länders låtar skulle vara på deras modersmål.
Siwan vann med "Augustin", för övrigt den enda låt som fick över hundra röster.


Original från 1959

En reflektion över ord…

När jag flyttade till Göteborg 1954 fick jag lära mej att en flicka heter Fjälla, det samma som en liten ort i närheten av den som jag flyttade från.
I stort sett samtidigt fick jag reda på att i Stockholm kallades flickor för "bönor". "Söderböna"var inget ovanligt, men orten Bönan är ju ett litet fiskeläge utanför Gävle.
Kvinnliga egennamn som härstammar från orter och städer är ju inget ovanligt, däremot manliga där i stort sett bara Karl -Gustav är vanligt och finns på flera platser.

 

En kär kvinna kan nog ha givit namn åt mer en ort eller blivit uppkallad efter någon. Både "Vilhelmina" och "Ulrika" är sådana orter och med kunglig glans dessutom.

Bilden visar Vilhelmina kyrkby


"Nora" är ju en liten väl bevarad trästad, känd för orden "Staden där allt går mycket långsammare"!
Så finns "Dorotea", på samiska "Kraapohke", känd för sin av samers välbesökta kyrkby.

Självfallet finns" Fredrika" kyrkby som fick sitt namn efter Gustav IV Adolfs gemål.

Inte att förglömma "Åsa" vackert belägen vid Hallandskusten och med Löftadalens folkhögskola under sina vingar, eller strax utanför Markaryd!
Kvinnliga namn kan användas till mer än att benämna flickor/damer!

 

”I jåns"…..

” Uttrycket ”i jåns” i betydelsen ”nyss” eller ”för en stund sedan” används nog inte numera. Det dök emellertid upp i ett oväntat sammanhang en gång i slutet av 1960-talet i Revinge.

Vi samövade ofta med andra förband på övningsfältet. Militärhumorn hade ofta döpt en del platser på fältet till namn som kan verka an aning burleska, men som var lätta att komma ihåg, även om de inte stod på kartan.

Klurige göingen Svensson var spaningsgruppchef och han hade med sin grupp nästlat sig in bakom fiendelinjerna och upprättat ett spaningsnäste på en höjd som gick under benämningen ”Västra Patten”.

Permissionssedeln

På regementet fanns under ett antal år en så kallad Målpluton. Den utnyttjades som arbetsstyrka och de värnpliktiga var i regel duktiga jobbare och ofta även yrkesutbildade. De hade placerats på plutonen för att de vid mönstringen visat dåliga resultat vid de ”intellektuella proven”. På den tiden uppmärksammades inte sådana problem som läs och skrivsvårigheter. Elever med problem placerades längst bak i klassen och rubricerades som dumma.

Många av de värnpliktiga på Målplutonen var långt ifrån dumma utan tålde gott och väl jämförelse med högre ”skattade” beväringar.

Läs och skrivförmågan kunde det dock vara lite si och så med, vilket följande exempel visar.

Vi fick en permissionsansökan där anledningen omsorgsfullt präntats med spretig handstil: ”jelpa fesmön mä flyttningen”.