Lördagskåseri...

Frisyr?

En längre tid har jag undrat över om Mittbena och Rödbena båda är fågelarter.

Mittbena på en hund Rödbena

 

Men efter hand och ju mer jag studerat kvinnors frisyrer, så står det klart för mej att "mittbena" är en frisyr som minst femtio % av dem anammar just nu.

Jag har inte hört något ramaskri från någon frisörska, frisyren måste ju vara enkel att skapa själv, eller har jag fel?

På många kvinnor passar "mittbena" alldeles utmärkt, på andra ser den ut som en utkammad mopp, om än ofta i varierande färg.

Tänk vad en trend kan skapa och ge både skönhet och tillfredsställelse.

Service eller brist på sådan?

Till hösten är det 78 år sedan jag började i småskolan, som det hette på den tiden. Med skola idag så avser man en större byggnad med i stort sett alla bekvämligheter.

Min skola bar namnet Elias stuga som istället saknade allt detta. Elsa Svensson hette vår "fröken". Vi såg henne mest som den som beviljade oss ett eventuellt toabesök i fähuset där korna samtidigt gav oss en viss värme.

Inne i "skolhuset" fanns en stor kamin som skulle värma upp de båda rummen som "skolan" bestod av. Skolkning var inte uppfunnet på den tiden!

 

"Min"skola låg bara cirka 400 meter bort och vår gård låg på en höjd, så mor kunde i stort sett följa mej med ögonen ända fram. Men det är egentligen inte detta jag vill skriva om. Utan detta kommer att handla om postservicen då och nu.

Svensken – ett förändringsbenäget folk.

Svensken är ett resande folk. Detta har inneburit att dom mött nya kulturer och nya smaker. Självklart har man tagit detta till sitt hjärta. Den som för ett par årtionde sedan dristade sig till att ha en matlåda med vitlök i maten riskerade att bli utslängd ur personalmatsalen. Vitlök anses nu som en normal ingrediens i diverse maträtter. Sushi och thailändsk mat är nu oftare på bordet än ärtsoppa och fläsk och bruna bönor. Förändring är självklart positivt. Livet går framåt.

 

Även den traditionellt viktigaste högtiden, julen, har också fått nya smaker. Ingen höjer på ögonbrynen när skinkan bytts ut mot kalkon eller för att blidka veganerna, inlagd svamp som ersättning för sill, finns på bordet. Alla måste ju ha rätt att äta vad den vill. Inga problem som svensk att acceptera detta.

För den som ändå vill ha ett traditionellt julbord finns nu hjälp att få. Skinkan kan köpas färdigkokt. Tyvärr missar man då möjligheten att äta dopp i grytan, men det är det ju inte många som äter nu ändå. Sillinläggningar som tidigare husmor gjorde, köps nu på glasburk med namn som påminner om en popgrupp från sjuttiotalet. Brunkål och rödbetssallad köps färdig och köttbullarna har Scans Mamma gjort. Varför lägga ner en massa jobb då det går att köpa färdigt. Detta är de flesta överens om, även om någon gör sin egen Janssons frestelse eller lägger in en burk sill efter mormors recept. Det är ju bra att vi kan få en mindre stressad jul. Allt detta och mycket därtill har svensken accepterat och tycker det är ett framsteg i livet.

Mer än ett minne

För 50 år sedan, alltså 1972 cyklade jag med post i Mölnlycke, där lärde jag känna en familj Stranne med rötter från Smögen. Mannens släkt hade Eduard Stranne som stamfar och den nu för mej sedan länge tyvärr namnlöse mannen, hade mycket att berätta om Evert Taube och hans boende på Evert Taubes väg 12 i Smögen, åren 1917-1918. En sanning, eventuellt med modifikation.

Om det var under denna tid som Evert skrev "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull”, vet man inte, men som den diktare han var, hade han med den tidens rätt att låna och dikta nästan hur som helst.

Så Briggen Blue Bird av Hull hette egentligen Blue Stuchard från New York. Det var minst tre fartyg som förliste under denna julaftonsnatt 1872.

Fortfarande står stormen skriven som den värsta i Smögens historia. I den ursprungliga historien så var det skonerten Flora som hade surrat Karl Stranne vid rodret och som glömdes ombord, men enligt min berättare så lyckades han, liksom hela besättningen bli räddade.

Katten som hade många liv.

Det hela utspelade sig i korgmakaren och julgransförsäljaren Hjalmars kök.Tidpunkten var lämplig eftersom hus­hållerskan, ett barskt fruntimmer som Hjalmar hade stor respekt för, hade åkt till sin syster i Våxtorp och hon skulle inte komma hem förrän med fembussen.

Den förste som kom dit var grannen, en jordgubbsodlare som tillika var jägare och han medförde sitt hagelgevär. Sist anlände torv- och diversearbetaren Alfred på sin 98-kubikare. Alfred var som vanligt iförd skinnhuva, motorglasögon och stora krag­handskar. De satte sig runt köksbordet för att diskutera dagens problem.

Eftersom ransonen var slut hade Hjal­mar låtit birkusken ställa en extra back i korgverkstaden och gubbarna började korka upp. På "brännes-lådan" (vedlåren) intill köksspisen låg "huvudpersonen", den kastrerade hankatten Måns och got­tade sig i spisvärmen. Den som hade utfört ingreppet några månader tidigare var Alfred.

Småsaker som kastrering av katter, smågrisar och baggar besvärade man inte veterinären med på den tiden. Alfred var rutinerad och använde en beprövad metod. Katten hade, med huvudet före, stoppats ner i Hjalmars fotsvettsdoftande gummistövlar och med ett raskt rak­knivssnitt befriats från sin "manlighet".