Historia Verum

VERUM. I tidningen Kvällsstundens senaste nummer presenteras Enoch Thulins ödesdigra flygtur den 14 maj 1919 vid hamnen i Landskrona. Thulin omkom 37 år gammal vid störningen för 100 år sedan och inte långt därefter avvecklades AB Enoch Thulins Aroplanfabrik.

Denne nyskapare var son till pastor Andreas Thulin, vilken föddes på en gård i Mejarp, Verums socken år 1824. Efter studier på läroverket i Kristianstad och avlagd mogenhetsexamen där blev Andreas inskriven vid Lunds universitet 1853. Han blev prästvigd 1857 och tjänstgjorde fram till sin död 1890 som obefordrad präst. Andreas Thulin hade vid 55 års ålder - i juni 1879 - gift sig med den nyss 28 år fyllda bonddottern från Ö. Ingelstad. Ingrid hade varit Andreas Thulins konfirmand många år tidigare. Vid familjefaderns död bodde de i Simris socken. Modern var kvar där med sina sex barn till 1894, då familjen flyttade till Lund. Släktingar har berättat att fattigdomen var så stor att barnen fick vandra barfota med skorna i händerna för att spara skosulorna. Men änkan hade föresatt sig att trots fattigdomen förskaffa sönerna mogenhetsexamen och alla fem uppfyllde moderns mål att avlägga mogenhetsexamen.

VERUM. Underlydande bönder förfördes av kungen "till buller och galenskap"

Under nödåren på 1770-talet genomförde Gustav III statsvälvningen som riktade sig mot partiväldet och som gjorde kungen till "herre över riksdag och råd". Revolutionen iscensattes i Kristianstad den 12 augusti 1772 av ditsände ”intrigören” J. C. Toll och fullbordades av kungen själv den 19 augusti i huvudstaden.

Detalj av C.G. Pilos målning ”Gustaf III:s kröning Johan Christopher Toll 


Dagen därpå antog ständerna en ny statsförfattning och ett par dagar senare höll Gustav III sitt berömda kungatal. Historikern Ingvar Andersson har betecknat talet som det mest lysande, klassiskt i svensk politisk retorik. Men Enoch Ingers skriver i sin bondehistorik att talet fick en effekt: som dess författare icke räknat med och som blev för honom ganska ovälkommen. Förtryckta frälsebönder började på olika håll sammangadda sig mot sina herrar och vända sig till kungen för att utverka lindrigare villkor och en mera mänsklig behandling.

VERUM. Det är lockande - vilket framgår av rubriken på denna text - att beträffande skolan i Sjötorpet travestera ett klassiskt uttalande av Ulf Lundell. Första ledet i hans välkända mening lyder: En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Sålunda utgår den lätt vitsiga rubriken på denna berättelse från ett liknande uttryck, nämligen: En obildad lantbruksskola är en lantbruksskola det också – eftersom det väcker en del frågor…

I slutet av 1800-talet hade Johan Andersén - en man med ett ovanligt livsöde - bosatt sig på en tämligen förfallen gård i Sjötorpet i Verums socken. Gårdsbyggnaderna låg vid Bodarpasjöns södra strand. Den genom ekonomiska svårigheter tämligen tilltufsade mannen som kom dit 1875 kallades av ortsbefolkningen ”Danske Gubben”. Han var då 68 år gammal och åtföljdes dels av sin 20 år yngre danskfödda hustru Maria Lovisa, dels av sin då 37-årige son Johan Wathier Casimir Andersén. Makarna Andersén hade bott på en gård i Hästberga sedan 1871, dit de då anlänt från ön Ven.

I april 1877 infördes nedanstående annons i ett par skånska dagstidningar. Andersén hade haft sin första annons om skolan i Kristianstadstidningen Skånska Posten den 3 februari samma år.

 

”Danske Gubben” hade genomgått en säregen karriär som först inspektor på Huseby gods i Småland och därefter ägare av stora jordegendomar samt slutligen helt blottställd i samband med den ”Hamiltonska konkursen”. Hans livsöde har presenterats på denna hemsida den 30 september 2013 under rubriken: ”Danska Gubben” i Verum 1871 - 1886, en ruinerad godsägare med ett brokigt liv"

VERUM. De var skönt att höra en lättnadens suck från landets prästerskap sedan de från Strängnäs stulna riksregalierna återfunnits i en soptunna vid Åkersberga. Men i Verums församling hördes ingen sådan ”lättnadens suck” för tvåhundra år sedan. I kyrkans räkenskaper för år 1818 - skrivna 2019 - kan man i stället läsa följande sorgliga anteckning:
Den kalk och patén, som kyrkan förr ägt och förvarade hos annexåboen i Werum by Pehr Johnsson förlorades jemte större delen af hans egna effekter, vid en nattetid utbruten eldsvåda som lade hela hans gård i aska.

Kyrkans två mest värdefulla gamla dyrgripar förlorades alltså i en gårdsbrand hösten 1818. En ny silverkalk och även en ny paté (oblattallrik) i silver - som ersättning för förlusten - skänktes sedermera till kyrkan 1824 av två bönder från Malseröd och en ny brudkrona skänktes sedermera 1948 av Karin Keller (1889-1965), som var född i Maglaröd och avled i Kalifornien.

Brudsilver tillverkat av Kristianstadsmästaren Olof Diedrich Rooth

Minnessakerna som försvann
Det var under några förfärliga år i början av 1800-talet som Verums kyrka blev av med sina gamla dyrgripar. Då förlorades silverföremål som i hundra år ägts av Verums församling. Hösten 1818 blev kyrkans nattvardskalk och en tillhörande patén (dvs oblattallrik), båda av silver, förstörda då två gårdar på kyrkbacken utplånades natten till den 23 oktober och under det följande decenniet såldes dessutom brudkronan som kyrkan haft sedan 1709.

VERUM. Fortfarande vid mitten på 1900-talet såldes i livsmedelsbutikerna nästan uteslutande omalet kaffe, som på begäran maldes i butikens kvarn. Detta gjordes medan kunden väntade och det var en hederssak för lanthandlaren att veta vilken malning som gällde för olika familjer. Detta faktum vållade mig stort huvudbry när jag som gymnasist vikarierade som expedit i vår butik under sommarloven. I några familjer hade man fortfarande på den tiden kokkaffe, vilket nuförtiden mest förekommer norröver i landet.

Solo-Kaffe rostades och såldes av AB Malmö Kaffekompani som var grundat 1898

Fortfarande då kaffet mot slutet av 1800-talet blivit en folklig nödvändighet ansågs rostade bönor som en lyxvara. Kaffet salufördes på den tiden i form av orostade (d.v.s. vita) kaffebönor. Därefter rostades bönorna i hemmen och förvarades i särskilda täta bleckburkar som skulle bevara aromen.

ICA-handlarna, som då tillhörde Hakon och EOL-bolagen, hade under krigsåren på 1940-talet utvecklat ett eget märke av kaffeersättning som hette ICAfé. När sedan efterfrågan på kaffe i det närmaste exploderade efter kriget övergick alla inköpscentraler som var knutna till ICA till en gemensam kaffesort som hette Luxus. Sedan detta genomförts 1952 försvann de flesta billigare kaffesorterna från marknaden.

VERUM. På en kommunalstämma den 19 november 1871 svarade de då församlade sockenborna enhälligt ”Ja!” på frågan om det skulle vara ändamålsenligt att inom församlingen bilda en bank.

Tidningsnotis från december 1893 om den räddade banken efter det allvarliga bedrägeriet.

Efter några månaders överläggningar beslutades under det följande året att ”Verums sockens sparbank” skulle börja sin verksamhet och den 2 oktober 1872 bokfördes en grundfond uppgående till 975 riksdaler riksmynt.

Den första direktionen bestod av Lars Andersson i Mölleröd, Per Svensson i Brogården, Svante Jönsson i Maglaröd, Ola Persson i Hovgården, Håkan Olsson i Maltseröd och Anders Nilsson i Bolberöd.

Verums egen ”sockensparbank” ägde därefter – trots det dramatiska, men ej fullföljda nedläggningsbeslutet 1893 – fortsatt bestånd som självständig bank ända fram till 1977 då banken tillsammans med många andra sockenbanker bildade Sparbanken Göinge. Denna bank var därefter verksam fram till 1984 och är numera en del av Sparbanken Skåne.

VERUM. (Kortversion av artikel i Gydhingen 2018, nr 2)
Han var den förste i den akademiska världen som var född i Verums socken. Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, blev på 1840-talet betrodd slottsbetjänt hos kammarherren T. W. Ankarcrona på Runsa i Eds socken. Han fick därefter tjänsten som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet. Detta var på sin tid ett mycket respekterat yrke inom universitetsvärlden.

Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria och sonen Sven.

Nils Ljunggren hade tre syskon: Jöns Petter, som var född 1807, då fadern var bosatt i Kristianstad, och de två verumsfödda barnen John (1810) och Maria (1816). Brodern Jöns Petter blev torpare på Ledstorp vid Hanaskog och John blev torpare i Gundrastorp. Maria blev först åbohustru i Färlöv men for till Amerika 1870 med maken Pehr Månsson och 11-årige sonen Sven. De bodde i Swea City i Iowa och var medlemmar av Zion Lutheran Church åren 1876- 1881. Maria dog där den 15 maj 1898. Makarna var det enda par som hade betyget A i kristendomskunskap, vilket framgår av detta klipp ur kyrkboken för Swea City.

VERUM. Natten till julafton 1955 stals mer än 300 värdefulla armbands- och fickur från Bengtssons Uraffär vid Gustaf Adolfs torg i Malmö. Hela stöldgodset togs i beslag av Köpenhamnstullen redan på kvällen dagen därpå, men förövarna lyckades smita. Firmans grundare Peter Bengtsson var född på ”Tillys” i Tågarp.

Urmakaremästare Peter (Per) Bengtsson (1875-1966)

I september 1966 hade Svenska Dagbladet en dödsruna över urmakaremästaren Peter Bengtsson i Malmö med dessa inledande rader: Han var född 1875 i Verum. I yrket började han som 16-åring. I fyra år utbildade han sig hos en urmakare i Vittsjö, kom sedan till Eslöv för att 1909 flytta till Malmö, där han startade egen rörelse, som han 1948 överlämnade till sonen. […] Han har deltagit i ett total utställningar, bl. a. Baltiska utställningen 1914. Till 90-årsdagen var han sysselsatt med att tillverka golvståndur på helt hantverksmässiga grunder, praktverk av noggrannhet.

• Vid 1948 års början var folkmängden 2 764, en minskning med 48. Detta enligt uppgift från Pastorsämbetet.

• Anbud på mjölkskjutsar infordras från mejeriet. På grund av vägförhållanden kan endast hästskjuts åberopas på Hässlebergalinjen.

• Helårs prenumeration på Norra Skåne kostade nu 20 kronor med utgivning tre dagar per vecka.

• Från och med nästa läsår skall 7:e klassens elever från byskolorna centraliseras till Vittsjö folkskola. Utrymmet i skolan var minimalt. Därför hyrdes missionshuset till skolsal.

• 30 ungdomar från GIK deltog i slädparti via Holmarna- Lehult och Västanskogen. En vecka senare arrangerade JUF och NTO kortare slädtur.

• JUF köpte egen gård i Holmarna. Avsikten var att ungdomarna skulle få kunskap om skogsplantering på de 40 tunnland skog.

• Föreläsningsföreningens verksamhet återupptogs.

• Konsul Sven Wennert, Malmö planerade omfattande odling av allehanda frukter i Gundrastorp. De uppfördes det så kallade körsbärshuset!

I landsarkivet i Lund förvaras i depå: Magasin B (LLA) ca 2½ hyllmeter med material från den tid i historien då Verums socken utgjorde en ”polisiär” indelningsgrund. Arkivbildaren har beteckningen: Landsfiskalen i Verums distrikt. Handlingarna avser åren 1917 – 1951 och tillhör kategorin ”Statlig myndighet”. Årtalet 1917 utvisar att man just detta år införde titeln landsfiskal. Denne var en statlig tjänsteman, som fungerade som åklagare, polismästare och utmätningsman. Landsfiskalsdistriktet, som låg under länsstyrelsen, trädde i kraft den 1 januari 1918 och bestod då av följande fem landskommuner (och socknar) i Västra Göinge härad: Farstorp, Norra Åkarp, Verum, Visseltofta och Vittsjö.

Verums landsfiskalsdistrikt

VERUM. För etthundra år sedan fördunklades livet i många familjer i våra bygder. En av de socknar som drabbades särskilt hårt av den pandemi som gick under namnet ”Spanska sjukan” var Verum, som är min egen födelseförsamling.

Den största med Spanska sjukan jämförbara farsot som veterligen drabbat Verums socken - möjligen bortsett från digerdöden på 1300-talet - är en rötfeberepidemi 1785, då sammanlagt 34 dödsoffer skall ha skördats under året. Enbart i den lilla byn Hästberga dog fem personer.

Tidningen Norra Skåne lämnade hösten 1918 dagliga rapporter om antalet nya sjukdomsfall.

I november för fem år sedan erinrade tidningen Norra Skåne sina läsare om de många liv som dödens lieman skördade i Verums församling 1918. Notisen från den 4 november 2013 hade denna formulering: Det var 95 år sedan som den spanska sjukan svepte in som ett dödsmoln över Sverige. Tusentals själars lågor släcktes och trakterna kring Verum var långt ifrån förskonade. En av de drabbade familjerna var mjölnare Oskar Bengtssons från Mölleröd som tillsammans med sin maka Alma hade nio barn.

Från och med augusti månad 1918 avrapporteras sjukdomens härjningar i tidningen Norra Skåne varje dag under rubriken ”Spanska sjukan”. Fram till den 6 augusti hade 33 sjukdomsfall konstaterats i Kristianstads län: 7 i Kristianstad, 6 i Åhus, 8 i Rinkaby, 4 i Villands Vånga, 5 i Klippan, 2 i Simrishamn och ett fall i Norra Åsum.

Den 8 augusti meddelar tidningen att ett tiotal personer har insjuknat i Hässleholm och den 10 augusti rapporteras ett 20-tal fall i Sösdala och i Vinslöv tre fall. Redan den 13 augusti meddelas att två sjukdomsfall har upptäckts bland Skånska trängkårens värnpliktiga. Längre fram i augusti rapporteras att sjukdomen är på retur i Hässleholm med undantag av Skånska trängkåren där 47 värnpliktiga var ”angripna” den 28 augusti.

 Det blev namnet på den första möbelfabrik, som Oscar Findahl var innehavare av, då han 1911 övertog Nilsson & Bengtssons rörelse. Men den skulle komma att följas av flera under den långa tid han var verksam industriidkare i Bjärnum.

VERUM. På gården Korröd i Torstorp vid Jägersborg drev bröderna Hilding, Folke och Ture Persson i många år en leksaksfabrik med leveranser till BRIO i Osby. I slutet av 1940-talet hade de uppfört en modern fabrik utrustad med förstklassig maskinpark.

Under 1950-talet tillverkades där tusentals exemplar av den s.k. BRIO-taxen och en stor mängd skulpterade exotiska djur i trä. I god tid före julhelgen hade lokalreportern Malte Björk besökt fabriken och berättade om tillverkningen som i huvudsak gjordes för leveranser till Bröderna Ivarssons i Osby. Bröderna säger att det endast är själva träarbetet som utförs i fabriken och först när dessa detaljer levererats till Osby får leksakerna sin slutliga montering och målas i de klassiska glada färgerna. (Reportaget finns att läsa i boken ”Även den minsta varelse – Malte Björks reportage och bilder.” 2007

VERUM. Om Hornstedt, Tretow och Thordarson

Trots att det aldrig funnits någon prästgård i Verums socken har folkets umgänge med sin - fram till 1961 - i Visseltofta bosatte kyrkoherde ofta varit konfliktfyllda. De flesta av dessa svårigheter har haft med urspårat brännvinsbruk att göra – några gånger på prästens sida men mestadels bland folket.

Jag har förut - här på ViBj.nu - berättat om tiden då Verumsborna var kända för ”röfvarlif” och osedlighet. En vändpunkt beträffande kyrkoherde Tretows egen inställning till ”absolutisterna” lär ha inträffat vid ett nykterhetsmöte under juldagarna 1887. August Theodor Peterson Tretow (1840 - 1924) var kyrkoherde i Visseltofta och Verums pastorat under åren 1879 - 1889.

A. T. Tretow

Kyrkoherdens sinnesförändring uppmärksammades tio år senare i nykterhetsrörelsens tidning Reformatorn. Då hade Tretow tillträtt ny tjänst i Karlshamn. Artikeln från 1897 inleddes: Nyligen läste vi i tidningarne, att vid den middag som kyrkoherden Tretow i Karlshamn gaf vid sin installation, inga spritdrycker serverades, och att kyrkoherden sålunda numera är absolutist.

Texten som hade rubriken ”Huru kyrkoherden Tretow blef absolutist” beskriver omvändelsen och avslutas med orden: Orsaken hvarför han var motståndare till godtemplarne var nog den att inom Verum fanns vid denna tid en godtemplareloge, hvilken tog sitt nykterhetsarbete som en lättsinnig lek. […] Emellertid lyckades det för en af socknens dåvarande skollärare, hvilken var absolutist, jämte en af ortens mera ansedda nykterhetsvänner att hos kyrkoherden utverka tillstånd för ena skolsalens öppnande för ett nykterhetsföredrag, hvilket kyrkoherden lofvade att själf komma och åhöra, något som han också gjorde. Från den dagen började T. få andra tankar om nykterhetsvännerna och deras sak, och nu är han själf nykterhetsvän.

VERUM. En del yngre personer behöver måhända söka sig till någon dialektordbok för att riktigt fatta vad som menas med första ordet i rubriken.

Hembygdsskribenten Albin Sjöberg har i en trevlig artikel om Näshults diversehandel vid Vetlanda förklarat begreppet såhär (Barometern 1950): Där har jag tillbringat många angenäma timmar under årens lopp som bodhängare. Detta är den vedertagna benämningen på dem, som gärna vilar sig där en eller annan timme emellanåt för att träffa folk och höra nyheter. Där får man spörja vad som händer i bygden. Fredags och lördagseftermiddagar är trafiken särskilt livlig.

En annan skribent gjorde tillägget: Som regel hölls handelsbodarna öppna från klockan åtta om morgnarna till niotiden om kvällarna, men eftersom butikerna ju också var samlingsplatser för folk utan köpkraft, s.k. bodhängare, så kunde det hända att snacket pågick långt efter den ordinarie stängningstiden, ja, ibland fram till midnatt. Man körde nämligen inte ut några kunder, utan väntade beskedligt på att de självmant och utan påtryckningar skulle avlägsna sig.

Folke Svensson under intagande av en prilla (t.v.) Oskar Olofsson på cykeltur i Verum en kall vinterdag (t.h.)

Eftersom jag är uppvuxen i lanthandelsmiljö har jag rätt stor erfarenhet av bodhängarnas stil och speciella egenskaper. Det fanns några olika sorters bodhängare som brukade hålla till i bygdens butiker. Det kunde vara ogifta dagsverksarbetare med ojämn tillgång på arbete och som ofta hade miserabla bostäder eller duktiga kroppsarbetare som emellanåt unnade sig några friveckor för att ”festa om”.

VERUM. På Nillagården, som syns i bakgrunden, bodde då makarna Axel och Nilla Pettersson, senare kända som bygdens donatorer.

På platsen där tre soldater har grupperat sin ”20 mm automatkanon m/40 i en luftvärnslavett” byggde sedermera folkskolläraren Arvid Andersson och hustrun Amanda, född Wihlborg sin villa. Efter den framrusande bilen syns det då sedvanliga vägdammet virvla runt. Bild från Kungl. Wendes artilleriregementes historia 1794 - 1994 (s. 270).

Under rubriken ”Svensk kanonstridsvagn passerar vattendrag” publicerades denna bild från Verum i häftet ”Det moderna pansarvapnet” (1941 s. 21).

VERUM. I Lunds Weckoblad meddelades den 26 februari 1817 genom nedan inklippta notis att ”Coopvardie Capitainen E. G. Bohman” hade avlidit i Hovgården i Verums socken den 1 februari samma år.

Som gammal kalenderbitare på ”Verumiana” kan jag inte motstå utmaningen att utreda hur det kom sig att en sjökapten inom handelsflottan befann sig i Hovgården i början av 1800-talet. (Se slutnoten!).

Kapten Bohman var född 1784 som äldste son till kvartermästaren och gästgivaren i Kävlinge Anders Bohman, vilken under några år fram till 1822 tillsammans med hustrun Ingrid Casseur och deras ogifta dotter mademoisellen Petronella Bohman bodde och var mantalsskrivna i Hovgården i Verums socken. Anders Bohman hade i många år drivit i Kävlinge gästgivaregård och var ägare av jordegendomar i Kävlinge (bl a Anderstorp och Bohmansro) och i angränsande V. Karaby socken.

Några varumärkesreflektioner från Verums horisont
En skribent på nätet har skrivit följande om begreppet Retro: För oss som har hunnit upp i åldern när man har barnbarn, kan en fras som "två lösa Bill" vara precis tillräckligt för att slå an strängen Retro. Yngre förmågor kanske inte ens vet vad det betyder. Det är dock en ouppklarad finess oss etnologer emellan ifall det heter ”två lösa Bill” eller ”två lösa Boy”. Retro-samlaren Lasse Åberg kallar sin bok från 1981 för ”Två lösa Boy och Rekordmagasinet” medan Olle Adolphson i visan ”Min allra bästa tid” från 1965 skrev: ”En fika och två lösa Bill”. Internet har ju ofta svaret på sådana saker. Två lösa Boy får 678 träffar och Två lösa Bill får bara 119 träffar, men övervikten för Boy beror till viss del på att det är en boktitel och på ”Antikvariat.net” finns 25 av den boken utannonserade till salu. Men begreppet ”Två lösa John Silver” som bara får nio träffar har ingen chans att konkurrera.

Jag lutar ändå mot att Boy är originalet i detta talesätt även om Bill har lägre produktnummer och kom före Boy i handeln. Jag tror också att Boy var billigare än Bill. Men det var märket Bill som 1958 slog undan benen för försäljningen av lösa cigaretter genom att introducera 10-pack.

Läs mer. Två lösa Bill och Ettans röda snus i strut

VERUM. Den fattige och avskedade soldaten Per Andersson Qvick blev i oktober 1868 - för fjärde gången - instämd till rätten för att stå till svars för olovlig brännvinsförsäljning. Händelsen blev omskriven i tidningen Kristianstadsbladet och episoden kan illustrera hur samhället, just i detta fall kommungubbarna i Verum, med början 1855 och fram till nykterhetsrörelsens framväxt på 1880-talet hade försökt få bukt med spritens fria flödande i bygden.

Bakgrunden till hur man i socknen tog itu med att reglera brännvinsförsäljningen finns i den förordning som Oskar I beslutade om 1855: Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående wilkoren för försäljning af bränwin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.

Och i § 6 står: Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränwin må ej tilldelas annan än den, som har god frejd, gjort sig känd för ordentlighet, kan förswarligt skrifwa och räkna samt pröfwas i öfrigt tjenlig wara.

Verums sockenmän tog inte itu med frågan förrän 1857 och de godkände då två av de tre personer som ansökt om utminuteringstillstånd enligt § 6. Ett av dem ett låg i Skeinge och ett i Bolberöd. Därefter tilläts under många år utminutering från en plats i Brogården, vilket antagligen är upphovet till namnet Tappavett.

VERUM. Studentkarnevalen 2018, som i år firas under veckoslutet 18-20 maj, har sitt ursprung ur en gammal lundensisk festsed som gick ut på att hälsa vårens ankomst. Man brukar anse att den första karnevalen var ”det småländska bondbröllopet” då Smålands nations studenter år 1849 utstyrda tågade från krogen Finkelborg till brunnssalongen i Lilla Råby. Men enligt mina undersökningar spelade en verumsfödd präststudent en viktig roll i ett ännu tidigare karnevalsliknande spektakel 1844. Sedan 1946 äger Lundakarneval rum vart fjärde år och den student som - i likhet med mig - upplevt tre karnevaler brukar kallas ”överliggare”.

Två verumiter i den akademiska världen.

Nils Ljunggren, som föddes i Brogårdens dragontorp 1812, och Börje Magnus Möller, som föddes i en ladufogdefamilj i Skeinge 1820 var de två första i Verums socken födda personer som kom att vara verksamma inom den akademiska världen.

Soldatsonen Ljunggrens märkliga karriär fram till positionen som Stockholms ”Nations-Waktmästare” vid Uppsala universitet kommer jag att behandla i en senare berättelse. Efter Nils Ljunggrens död den 1 december 1857 infördes denna notis i tidningen Upsala. Han hade med makan Charlotta Catharina Tillander fått dottern Bertha Maria (1851-1902) och sonen Sven (1852-1929).

Ladufogdesonen Börje Magnus Möller föddes i Skeinge.

Här kommer några av den odygdige teologistudenten och sedermera pastorsadjunkten Möllers bravader att skildras. En mera utförlig berättelse om Möller och hans kamraters busliv på krogarna mellan Lund och Malmö finns att läsa i min artikel ”Brännvinssupande prästämnen på Fatters och andra krogar mellan Lund och Malmö” i Byahornet 2015 nr 1.

VERUM. Nykterhetslogen nr 1186 Vårblomman i Verum som fanns åren 1907 till 1919 var inte det första försöket att uppfostra befolkningen i Verums socken till nykterhet och ett sedesamt leverne. Redan på 1880-talet gjordes ett försök i den riktningen. Den nykterhetsloge som då gjorde tappra försök att disciplinera de vilda verumsborna hette ”Höstplantan”.

Under sommaren 1887 anordnade nykterhetslogen Höstplantan en ”Stor fest” i Verum med föredrag av skolläraren Roosvall från Hässleholm. Logen hade redan i april 1885 anordnat en goodtemplarfest som resulterade i att man fick 16 nya medlemmar, bland dem åtskilliga ”inom församlingen ansedde män”.

Kristianstadsbladet 1885 Kristianstadsbladet 1887 

Folknykterheten har dock inte alltid varit satt i centrum i Verum, vilket måhända kan illustreras av en artikel från januari 1888 där det framgår att logen då hade två medlemmar. De hade beslutat att upplösa logen, men vid ett möte i Mejarp före jul - då en bokad föredragshållare uteblev - uppkom en livlig diskussion bland den församlade publiken som ledde till att logen fick sex nya medlemmar - bland dem en skollärare från byn (Johan August Berglund, sedermera känd som dr. John Berglund i Portland, USA – se sid 239-244 i boken ”Ett annat Verum”) och även några utsocknes som letat sig dit främst från det mer sedesamma Vittsjö.

VERUM. Denna artikel avslutar serien av valda glimtar med anknytning till boken om emigrationen från Verums socken 1850 - 1925 som Verums Bygdelag utger med boksläpp den 22 april 2018. Boken har titeln: Ett annat Verum ”der borta på andra sidan hafven”

Boken om emigrationen kommer främst att beröra emigranter som var födda i socknen eller som när de utvandrade var bosatta där. Därför är Bror Erik Fribergs levnadsöde inte med i boken.

Fribergs roll i kolonialiseringen av östra delen av ”Nordön” i Nya Zeeland har skildrats, dels av Margit Brew i ”Scandinavian Footprints, a history of Scandinavia settling in New Zealand (2007), dels av mig i skriften Släkt och Hävd 2015:4. (Bror Erik Friberg – emigrantagent på Nya Zeeland med rötter i Skåne). Se även denna webbtidnings arkiv: http://www.vittsjobjarnum.nu/artiklar/historia/verum/4743-2015-08-06-14-45-42.html

 

 

 

Bror Erik Friberg (1839 - 1878) Gården i Grantorpet där Fribergs morfars far Mårten Sonesson föddes 1768.


Sammanfattningsvis kan nämnas att Bror Erik Friberg, som föddes i Kristianstad 1839, under 1870-talet verkade som emigrationsagent för att skaffa skandinaviska nybyggare till Norsewood och Dannevirke på Nordön. Han fick i uppdrag av regeringen i Nya Zeeland att rekrytera skogsvant folk för att bygga vägar och järnvägar på östra delen av Nordön. Att rekryteringen främst omfattade norska utvandrare berodde på att regeringarna i Sverige och Danmark, under intryck av missförhållanden kring fattigemigrationen till Nordtyskland, beslutat om strängare regler för agenterna.

VERUM. I en tidningsartikel från hösten 1955 kan man läsa en berättelse av en person som under den gångna sommaren hade hamnat i ett sällskap med ”typer” (=typografer) som badade i Skeingesjön. Då jag läser denna text erinrar jag mig från de egna ungdomsåren att ”ursprungsbefolkningen” i denna östliga del av Verums socken som omger Skeingesjön ibland ondgjorde sig över att så kallade ”typer” gått omkring i trädgårdstäpporna och plockat jordgubbar och hallon. De var ju stadsbor och ansågs av folket i Verum inte klara av att skilja mellan smultron och jordgubbar eller mellan vilda och odlade hallon.

”Typerna” var en tämligen speciell kategori av sommarlediga storstadsmänniskor som var inlogerade på ett semesterhem i Björkeberga. Anläggningen hade skapats 1946, då föreningen ”Malmö Typografers Vilohem” köpte ett markområde på Algot Nilssons hemman för där att bygga en semesteranläggning för medlemmarna. Föreningen utökade sitt område genom nya markköp 1948 och 1964 och namnet ändrades sedermera till Grafikernas semesterhem. Anläggningen blev utannonserad till försäljning 1990 med rubriken: KURSGÅRD/SEMESTERHEM I NATURSKÖN SKOGSMLJÖ.

Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till boken om emigrationen från Verums socken 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Sone Kjerstensson från Hästberga gifte sig i slutet av 1869 med Christina Månsdotter från Röshult i Hörja och de bosatte sig ett par år därefter på ett hemman i Tågarp, Verums socken. Fram till familjens slutliga utvandring ett par år in på 1880-talet hade makarna fått de fem barnen Amanda, Martin, Sander, Thilda och Jöns. Den sistnämnde sonen föddes i maj 1879 och fadern Sone vistades därefter i Amerika sedan 1881. När hemmanet sålts 1884 utvandrade även hustrun och alla fem barnen till USA.

 

Nancy Christenson i unga år

På fotsteget sitter fr. v. Herman och
Nancy Apenes, Emma Lindberg,
och Ed Person *

*) Nancys kusiner, Emma Lindberg född Farstorps socken och Edvard Person född i Markaryd, socken hade anlänt till Amerika 1928.

Familjen blev nybyggare vid Heart River i Morton County i präriestaten North Dakota och redan i februari 1886 fick makarna ytterligare ett barn. Flickan döptes till Nancy och blev den som höll samman familjen efter föräldrarnas död. (Sone dog 1908 och Christina dog 1926.) Hon uppnådde den aktningsvärda åldern av 92 år och bodde kvar vid familjens farmer livet ut. Nancy Christenson var gift första gången med norrmannen Herman Apenes och andra gången med Carl Hendrickson, men fick inga barn. Nancy var en skicklig och nyskapande fotograf.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Prenumerationsagenten i Chicago Carl Månsson Melin (1860-1921).

Långt in på 1900-talet fanns det i USA ett stort antal svenskspråkiga tidningar. Man räknar med att det år 1900 fanns ett hundratal periodiska tidskrifter som helt eller delvis förmedlade nyheter på svenska språket. Tidningarna Nordstjernan och Svea sammanslogs 1966 och utkom med namnet ”Nordstjernan Svea” fram till 1991. På 1990-talet fanns fyra olika svenskamerikanska tidningar kvar nämligen: California Veckoblad och Vestkusten i Kalifornien, Svenska Amerikanaren Tribunen i Chicago och Nordstjernan i New York.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

När julens och mellandagarnas ledigheter nu har kommit ska det i våra trakter – liksom på andra håll i vårt avlånga land – bytas julgåvor och frossas i ett överflöd av mat och dryck. Det kan då vara på sin plats att även erinra om hur armod, svält och död genom årens lopp har hemsökt våra karga bygder.

Rödsotskatastrofen på 1780-talet är utan jämförelse den svåraste perioden i Verums sockens historia. Döden hemsökte vart och vartannat hem och några släkter utplånades helt och hållet av rödsoten – en sjukdom som nu kallas dysenteri. I släptåget följde armod och fattigdom. Katastrofen blev ännu värre genom att sjukdomsperioden sammanföll med missväxtåren 1882-1885. Patriotiska sällskapet ordade med att rågbröd blev utdelat till de svältande och sädeskorn skänktes till de sex mest nödlidande bönderna i socknarna Vittsjö, Visseltofta, Farstorp, Hästveda, Verums, och Fagerhults socknar.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Långt ifrån alla av de ca 370 personer som åren 1875-1900 emigrerade från Verum till Amerika blev kvar utomlands livet ut. Det var ganska många av emigranterna från Verums socken som återvände till den gamla hemorten.

Om man ser på statistiken över inflyttningen finner man att återinvandringen från Amerika hade ett visst samband med hur konjunkturerna utvecklades ”over there”. Så fick till exempel återinvandringen en uppgång vid mitten av 1890-talet. De två åren 1894 och 1895 återvände ett dussintal personer till Verums socken från USA. Sedan avstannade återvändandet, men det kom åter igång 1902. Därefter återkom ungefär fyra personer om året från USA fram till första världskrigets utbrott 1914. Därefter gick det knappast att återvända.

Alfred Henriksson som var född 1873 på ”Hinrikas” i Bolberöd återkom 1930 Olof Nilsson (Färdig) som var född i Visseltofta återkom 1904

 

Alla fem sönerna på ”Hinrikas” hemman i Bolberöd emigrerade, Nils 1891, Alfred 1898, Håkan 1905, Axel 1907 och slutligen Emil 1909. Nils och Alfred hade arbete som snickare i staten Minnesota. Axel och Emil flyttade på 1920-talet till Kalifornien där de stannade livet ut. Emil dog 1939 och Axel dog 1955. Det var endast Alfred som återvände till den gamla hembygden. Han bosatte sig 1930 på Skrompet i Brogården och avled där 1955.

VERUM. Denna artikel ingår i serien av valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Gravsten på Verums kyrkogård över Manne Tuvesson Thulin och hustrun Elsa Nilsdotter. På kartan t.h. är Moses Hill markerad (med nr 5) strax norr om staden Holdrege där många svenskar slagit sig ner. Där vilar Mannes mor och tre av bröderna.

Manne Thulin, hans hustru Elsa och deras fosterdotter Elina Wilhelmina reste över till syskonen och bodde hos dem i Nebraska några år på 1890-talet. Men i november 1895 kom de tillbaka till Verum och bosatte sig då i Horsaskog. Före amerikaresan bodde de på Verum nr 4, den gård som sedan ägdes av Olof Håkansson och därefter av sonen Arvid Håkansson.

VERUM. Under en tid framöver kommer jag att presentera några valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Sedan Thorkel Tufvesson i Magnarp avlidit den 18 december skickade hans änka Elna Eskelsdotter ett brev till sin son i Minnesota. Brevet var daterat ”Magnarp den 25 december 1900 ”(juldagen). I en passus i brevet antyder Elna att hon snart följer efter och hon dog den 16 juli 1904. Elna skrev till Per: Jag önskar nu mest om du hade varet här o följt din far till graven men det vet jag icke kan ske men du kunde gerna resa hem så att jag kunde få tala med dig för efter detta tror jag inte jag blir så gammal men ännu är jag temligen kry. Släktkänslan och minnet av den gamla hembygden lever än i denna familj i Minnesota. En av Torkelsonättlingarna är Pers sonsons son politikern Paul Torkelson, född 1952.

En gravsten över Thorkel och Elna Tufvesson finns på Verums kyrkogård. Parets äldste son Per Torkelson, som emigrerade 1877, blev initiativtagare till en massiv utvandring från socknen till Amerika och nästan alla syskonen till Per och hans hustru Pernilla hade sedermera ett eller flera barn i USA. Per Torkelsons tilltag att locka unga personer att överge fosterlandet för en osäker framtid utomlands fördömdes av församlingsprästen Hans Hainer i ett skarpt förmaningstal som han höll i mars 1891.

Thorkel Tufvesson (1824-1900) och Elna Eskilsson (1818-1904) hade på sitt hemman i Magnarp uppfostrat fyra barn. Alla de tre som blev kvar i Sverige hade barn som någon tid vistades i USA och sonen Per Torkelson gifte sig i Amerika med Pernilla Jönsdotter från Gubbarp och på deras farm i St James uppfostrades sönerna Emil Hugo (1882-1967), Carl Anton (1885-1960) och Gustav Adolph (1886-1968). Se bild på sönerna ovan!

VERUM. Uttrycket om ”att kasta pärlor åt svin” kommer ur Bergspredikan, där Jesus ska ha sagt: "Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er." Detta bibelord tycks inte de ledande i Verum socken ha brytt sig det minsta om i samband med att kyrkan byggdes om åren omkring 1910. Här kastades verkligen pärlor åt svinen!

Hemma i verumstrakten har jag ofta hört berättelser om att helgonmålningar från läktarbröstningen i den del av gamla kyrkan som revs i samband med ombyggnaden 1911-1912 togs till vara för att användas till annat. Några av dem såldes vid en auktion och de vackert målade inredningarna fanns sedan i gårdarna runtom i socknen. Ett par sådana helgonbilder fanns i svinstian som ägdes min farfars bror Axel Pettersson och hans hustru Nilla. Gården kallas numera för ”Nillagården”.

Läktarbröstning, i svinstia i Verums by. Målningar föreställande Judas och Simon. Foto: Henrik Alm 1926

När det blev bekant för de antikvariska myndigheterna att vackra gamla utsmyckningar hade hamnat som väggar i ladugårdar, djurstallar och svinstior sände man ut unga studenter för att dokumentera föremålen. En av dem var dåvarande teologie kandidaten Henrik Alm från Stockholm.

VERUM.

.

 Kunderna bosatta i Magnarp är här från vänster: Nils Persson ”Per Ågas Nisse” (1881-1966), Gottfrid Johannesson (1898-1963) och Elsa Johannesson (1898-1979). Vid bensinpumparna t.v och t.h. skymtar syns även handlanden Birger Pettersson (1916-1992). Droskägaren Nils Perssons bil (ägd av denne 1932-1938) var en sjusitsig Volvo årsmodell 1931 med registreringsnummer L 5095. 

Det första bensinmärke som försåg de få bilarna i Verum med drivmedel hette Pratts. Om detta varumärke kan man läsa följande i Wikipedia: Pratts var ett av de första varumärkena för petroleumprodukter i Sverige. Pratts har sitt namn efter Charles Pratt (1830–1891) som grundade ett raffinaderi för paraffin, Astral Oil Works, i New York i USA och var medgrundare till oljebolaget Charles Pratt and Company 1867. Detta företag köptes upp av John D. Rockefellers Standard Oil Corporation. ”Pratts” användes som varumärke av oljebolag i Sverige som var anknutna till, Standard Oil of New Jersey.

VERUM. Konferensdeltagare från Verum möttes på Hanaholm.
Under min tid som anställd inom universitetsväsendet hade jag någon gång i början av 1980-talet förmånen att delta i en nordisk konferens på Hanaholmen vid Helsingfors. Kursgården hade lämnats som gengåva mot att Sverige 1967 hade efterskänkt krigsskulder till Finland. 

Bland konferensdeltagarna fanns universitets- och högskoleanställda från olika lärosäten i Finland och Sverige. Redan andra dagen styrde en person som talade ungefär min göingska dialekt stegen rakt mot mig och utbrast: Ryseled va här ä många som ä komna frau Verumasöjn pau denne konferensen!

Mannen, som hade konstaterat att cirka 8 % av de 25 kursdeltagarna hade rötter från Verum, var lektorn Curt Åberg (1927-1998) från Gävle. Han var son till möbelsnickaren Arthur Åberg och hustrun Judith i Stavshult.

Lektor Curt Åberg för här klubban som preses i ”Akademin för de friska källorna” Bild ur Gert Knutsson: ”Akademin för de friska källorna under 25 år - 1995-2003”. Foto Anders Damberg

Curt var född 1927 och efter avlagd filosofie licentiatexamen i geografi var han extra universitetslektor vid Lunds universitet åren 1961-1964. Han omvittnas som en mycket omtyckt lärare.

Undertecknad besökte i somras Kiviks marknad för femtionde gången i rak följd. Det faktum att vi har fred i Europa och att marknaden sedan mitten av 1940-talet fortfarande kan hållas varje år utan avbrott vill jag högtidlighålla med en trevlig bild från 1945 där min far Birger och hans svärfar Svante figurerar tillsammans med några andra Verumsprofiler.

Temat för denna betraktelse är därför: Sju glada marknadsresenärer från Verum firar den 20 juli 1945 i Kivik att kriget är slut och ”jorden åter snurrar normalt på sin axel”.

På bilden syns från vänster f.d. lantbrukaren Svante Jönsson i Ekeröd (avled i februari 1946), lanthandlaren Birger Pettersson i Brogården, sotare tillfälligt bosatt i Brogården, droskägaren Gösta ”Bil-Gösta” Nilsson i Verum, fiskhandlaren Edvin Fischer i Brogården, lanthandlaren Paul Erik Paulsson i Verum och sotare tillfälligt bosatt i Brogården.

Kiviks marknad hölls under större delen av 1800-talet i mitten av augusti månad. Men från 1866 skulle marknaden enligt normalregeln äga rum den tredje onsdagen i juli och som en konsekvens därav firades "marknadsafton" tredje tisdagen i juli. Denna dag kom att bli en dag avsedd för mera uppsluppet rumlande.

VERUM. I detta reportage följer bilder på gamla präster i det 1962 avvecklade pastoratet Visseltofta-Verum, som ju på den tiden det begav sig från 1952 var en del av Vittsjö kommun, vilken ju sedan upplöstes 1973.

 

Carl Christian Eberstein. Kyrkoherde/prost 1826-1835.

 

 

Verum. Första SM-tecknet för MAI togs av Carl Brodde i femkamp 1909.
Under rubriken ”500 skäl till att vara glad” meddelade Sydsvenskan sommaren 2009 att 1500-meterslöparen Rizak Dirshe tillhörande MAI (Malmö Allmänna Idrottsförening) nyss hade skrivit föreningens SM-historia. Hans seger var en milstolpe i föreningens då 101-åriga historia. Han hade vinnit MAI:s 500:e SM-guld.

 Föreningens allra första SM-tecken  erövrades i mångkamp (femkamp) år  1909 av den då 25-årige Karl  Broddesson. Guldmedaljören var vid  denna tid folkbokförd i Skövde, där han  sedan nyåret 1906 varit vaktmästare på  Hotell Billingen. Efter bara ett års  vaktmästaretjänst hade han börjat som  handelsresande och var sedan maj 1907  bosatt i Köpenhamn. Han fick tillstånd av  länsstyrelsen i oktober 1915 att uppta  efternamnet Brodde, men redan vid  flyttningen till Danmark hade han ändå  använt detta namn.

Carl Brodde på bild i SvD 1945-06-03

 

VERUM. Det finns en rik sägenflora kring namnet Kunigunda och det är en väl förborgad hemlighet hur det kom sig att hushållerskan Hanna Nilsdotter, som bodde i Mejarpstorp några år i början på 1800-talet, gav sin dotter de välklingande namnen Maria Amalia Cunigunda.

Flickan föddes i Landskrona den 27 februari 1802 och det kan knappast betvivlas att barnafadern var kaptenen och riddaren av kungliga svärdsorden Göran Adolph Rutenschöld tillhörande adliga ätten nr 328. (Ätten utgick 1973 av brist på manliga avkomlingar.)

Kunigunda var således en ”utomäktenskaplig adelsjungfru” och hon döptes den 2 mars. Dagen därefter - den 3 mars - firas det katolska helgonet Kunigundas minnesdag. Denna tysk-romerska kejsarinna dog den 3 mars 1033 och blev helgonförklarad år 1200.

Mejarpstorp/Snyrpet idag i Verumstrakten (t.v.) och som Café Verum i Hässleholmstrakten (t.h.)

Kaptenen, hushållerskan och två ”fosterbarn” lämnade snart Landskrona för att bo några år i Finja. De flyttade sedan till Snyrpet i Verums socken 1812 (se attest nederst här) och efter sex år där dog G. A. Rutenschöld. (Hans hushållerska hade 1791 fött honom sonen Carl Friedrich, vilken alltså var Kunigundas bror och i testamentet benämndes som kaptenens ”fosterson”.)

 

VERUM. Jag har för vana att numera, som pensionär, unna mig en burk Carlsbergs ”Elephantöl” som måltidsdryck. Ibland kommer jag då att tänka på att min fars farmor Bengta hade en syster som bodde i Allinge på Bornholm där granitblocken till de stora elefanterna vid Carlsbergsbryggeriernas ingångsport i Köpenhamn blev uthuggna. Porten stod klar 1901 med grova pelare i form av elefanter.

Bengtas syster Nilla föddes i Magnarp 1855 och hon var gift med en ”stenverksförman” som arbetade på Bornholm åren 1884-1905. Nilla Tufvesdotter Liljenberg dog på Bornolm och ligger begravd i Allinge.

.

På bilder av skulpturerna visas sällan att elefanternas sidor bär stora hakkors. Innan nazismen gjorde hakkorset till en omöjlig symbol var det flitigt använt. Det fick ofta symbolisera det nordiska. Hakkorset har även förekommit i olika kulturer runt hela jorden.

Stenhuggeriförmannen hette Karl Nilsson Liljenberg. Han var född 1852 och hade kommit till Verum 1860. Efter åren först i stenhuggerierna på Bornholm, sedan i Söndrum vid Halmstad och slutligen i Göteborg kom han år 1926 tillbaka till Verum där han bodde i en liten torpstuga i Magnarp. Något år före sin död 1935 hade han flyttat in på Verums ålderdomshem.

 

VERUM. Harold Persson i Emmaljunga var medarbetare i tämligen många avisor. Fanns han på plats i Lappland skrev han gärna om någon orienteringstävling och sände reportaget till ortens avisa. Fanns det deltagare från andra orter sände han reportage till denna del av landet. Harold hade presskort från flera av landets tidningar.

Presskort för Harold Persson är utfärdat från Hässleholms Dagblad och undertecknat av Herman Malve.

Herman Malve var född i Malseröd, Verum, därav namnet. Han var född med efternamnet Olsson och hade syskon bland annat i Gundrastorp. Redan 1918 fanns han i tidningsbranschen då han utgav Verums Folkblad. Innehållet i detta åttasidiga blad mottogs med blandade känslor. En så kallad annons från fattigvårdsstyrelsen i Vettlösa som önskade byta ut vetemjöl mot havremjöl! Protesterna var så påfallande att planerade andra nummer inte utkom.

 

VERUM. I slutet av 1880-talet florerade tidningsnotiser om inbrott förövade av snickaren August Nilsson från Verum. Han kallades mestadels ”Stortjufven från Verum” och hans finurliga sätt att med olika mekaniska hjälpmedel ta sig in i husen på landsbygden runt om i hela Skåne beskrevs detaljerat i notiserna.

 

Snickaren, fästningsfången och ”stortjufven från Verum” August Jönsson Gren (1859-1913) Bild t.v. från frigivningen 1895 (Riksarkivet.) Bild t.h notis i tidningen Vestkusten 4 maj 1889.

Mannen var även utrustad med skarpladdad revolver och s.k. blindlykta. (En handlykta för stearinljus, där luckorna kan stängas för att inte avslöja bäraren. Även kallad tjuvlykta.) En del av det mest värdefulla tjuvgodset - som märkligt nog bestod av ”moderniteten” porträttfotografier - påstods han ha avyttrat vid besök i Köpenhamn. Stortjufven med detta digra brottsregister hade vid inflyttningen till socknen uppvisat ett ”lånat” prästbevis.

 

Den avbrutna Liljenqvisten på Bjäret i Verum - minnet av en olyckshändelse för 200 år sedan

För 200 år sedan - den 28 januari 1817 - dog genom en olyckshändelse i Grantorpet i Verum den ende sonen Tufve till ryttaren Pål Liljenqvist och hans hustru Bengta bosatta på Norre torp i Verums socken. Det var en sådan död som med den tidens språkbruk sägs ha inträffat av ”våda”. I dödboken står: omkom af ett sår han fick genom våda af en yngling genom ett borr på Grantorpet. Begravningen torde ha ägt rum några dagar in i februari 1817 och fyra år senare återstod av familjen endast dottern Gunnil.

Notis ur Verums församlings dödbok 1817. Pål Liljenqvists son Tufve var bror till Bjära-Olofs farmor Gunnil.

Familjen hade sedan 1805 bott på Norra torp i Verums kyrkby, dit de flyttat från Sparrarps ryttaretorp med sina två barn. Norre torp är skogshemmanet med namnet Bjäret som numera bebos av dragonen Liljenqvists dottersons sonson Nils Harald Persson, 92 år gammal. Han kallas därför av bygdens folk för ”Bjära-Nisse”. När Gunnil Pålsdotter i februari 1822 gifte sig med smålänningen Jonas Pettersson var hon den enda kvarvarande ”grenen” av de fyra medlemmarna i den Liljenqvistska familjen. Modern och fadern dog bägge 1821, hon i mars och han i oktober. Eftersom dottern sedan de övriga i familjen avlidit bar efternamnet Pålsdotter blev det ingen i hennes släkt som förde namnet Liljenqvist vidare.

 

VERUM. -en berättelse om att resa från Vittsjö till Visseltofta lästes i USA på 1950-talet.

Den svenskamerikanska författarinnan Gerda Risberg (1886-1968) levde och verkade i San Francisco. Hon skrev flitigt i den svenskspråkliga tidningen ”Vestkusten” som utgavs och lästes av Kaliforniensvenskar. På 1950-talet återgav hon en fin reseberättelse skriven av Nils Jönsson i Önnestad. Han hade där skildrat den äldre vägsträckning som förr gick mellan Verum och Vittsjö norr om Vieån. Denna urgamla trafikled kom ur bruk då den nya vägen söder om ån blev byggd i slutet av 1920-talet.

Det gamla vägstråket skymtar här mellan Verums kyrkomur och Trollasten som ligger i slänten mot ån. Stenblocket ska trollen enligt en gammal sägen ha kastat mot kyrkan men det missade målet.

 

 

 

VERUM. Per Johansson Ståhl förvärvade på 1880-talen ett hemman i Brogården. I en historik om missionsrörelsens framväxt i Verums socken får man reda på det tidigare förhöll sig med fromheten där: På denna gård hade fordom varit bränneri och mycket elände bedrivits. Den nye ägaren Per Ståhl anordnade i början av sin tid missionsmöten som samlade stora åhörarskaror. Frälsning var enligt några få religiöst sinnade personer mycket välbehövlig i denna socken. De hävdade att det i Verums socken sedan gammalt rådde grov ogudaktighet. Hembränningen var vanlig och med den följde dryckenskap, slagsmål och annat elände. Per Ståhls efterkommande ville råda bot på sådant leverne. Tre av barnen blev lärare och yrkesvalet fortplantades till ett par av hans barnbarn och även till barnbarns barn.

August Ståhl Clary Ståhl Ebba Ståhl

 

Då Per Ståhl anlände från Höja socken i nordvästra Skåne medföljde hustrun Bengta Jönsdotter, sönerna Otto (Anton) och August samt döttrarna Mathilda, Amanda, Anna Lovisa, Alma och Clary. De tre äldsta barnen Mathilda, Amanda och Otto var födda i Össjö socken. De övriga var födda i grannsocknen Höja socken något närmare staden Ängelholm.

 

VERUM. Carl von Linné kommer inte på julottan i Verums kyrka - men det påstås att han varit där i unga år åtföljd av sin mors kusin Barbara som då var prästfru i pastoratet

Linné saknade förstånd nog att bli präst i Visseltofta och Verum. Arkiatern Carl Linnæus, som gjorde sin berömda skånska resa våren och sommaren 1749, hade djupa släktförbindelser i våra trakter. Hans mormor Marina Jörgensdotter var född i Visseltofta prästgård och enligt en obekräftad uppgift - kanske är det bara en lokal skröna - skall Linné en gång ha besökt Verums kyrka. Detta kan möjligen ha inträffat någon gång före 1730, då hans mors kusin Barbara Opman var prästfru i pastoratet.

Medan han skådade ut över Vieåns vackra dalgång skall han ha fällt yttrandet: Här skulle jag vilja vara präst, om förståndsgåvorna hade räckt till. Det hör då till bilden att Linné av sina lärare vid gymnasiet i Växjö förklarades olämplig att ”bli en lärd man”, men att en av dem - provinsialläkaren Johan Rothman - nyanserade bedömningen med att han i varje fall var olämplig för prästbanan. Så han fick bli läkare i stället, vilket på den tiden betraktades som ett slags hantverkaryrke - nära släkt med barberarens.

 

 

VERUM. För en månad sedan återgav jag några tidningsnotiser från 1913 som förkunnade att en Skånegumma hemmahörande i Verum hade kommit till Stockholm för att hos kungen klaga över att hon inte fått det understöd som hon var berättigad till. På grund av missvisande uppgifter om gummans hemort kunde man tro att det var en s.k. tidningsanka som spreds.

 Notis i den svenskamerikanska tidningen Svea 1913.

Efter närmare undersökning om vem personen egentligen var kan jag meddela att Skånegumman Elna Johansdotter verkligen var 84 år gammal, som angavs i notiserna. Men hon var inte skriven i Verums socken. Hon bodde i en torpstuga intill landsvägen mellan Brogården och Länekärr och kallades i bygden för Tordöns-Elnan. Hon var fortfarande skriven i Farstorps socken och det var understöd därifrån som hon var missnöjd med. (Det hör måhända till bevekelsegrunderna för hennes stockholmresa att bägge sönerna då var i USA.)

Anledningen till boendet där var att hennes syster Nilla Johansdotter, som sedan 1900 var änka efter kyrkoväktaren i Verum, bodde i en torpstuga andra sidan landsvägen. Även om kvinnorna inte var såta vänner ville de trots detta ha ett visst stöd av att bo intill varandra.

Kartan från ca 1930. Systrarna Nilla och Elna bodde på 1:13 ömse sidor om landsvägen mellan Verum och Farstorp.

 

VERUM. Mina föräldrar, som var lanthandlarparet Margit och Birger Pettersson i Brogården/Verum, ville vid mitten av 1950-talet se till att deras barn (jag och min lillebror) blev intresserade av djur och natur. En dag for därför min far upp till dåvarande stationsföreståndaren på Hästberga kraftverk Edvard Nilsson. Denne, som var bror till Norra Skåne-krönikören och bonden ”Ture i Matberga”, var mycket intresserad av getavel och han sålde den dagen en liten bockakilling till min far. Edvard var också flitig uppfödare av islandshästar.

Min bror som vid det laget var i femårsåldern tyckte att killingen var en trevlig lekkamrat. Han döpte den till Pelle.

Dessutom tyckte butikens kunder det var mycket roande att inbjuda geten att smaska på de dåförtiden mycket populära lakritsrullarna. Många minns säkert denna godsak som hade en liten karamellkula i mitten. Många sådana såldes den sommaren i butiken. Kunderna höll tummen och pekfingret mot sockerkulan i mitten medan killingen tuggade i sig lakritsremsan i full fart.

Alla i Verum tyckte om Pelle utom en av de närmaste grannarna som en vacker dag blev av med alla sina morötter i trädgårdslandet. Det hände när vi i familjen en sommardag hade varit iväg och badat i havet vid Mellbystrand. Vi stängde in Pelle i den då vakanta hönsgården, men redan efter en timme hade han rymt genom ett hål i staketet. Så var grannens alla grönsaker borta för den säsongen.

 

Klipp från Svenska Dagbladet fredagen den 18 juli 1913.

Tidningsanka om en järnvägsresande 84-årig gumma från Verum?
Sommaren 1913 cirkulerade i svenska tidningar – och även i de svenskamerikanska bladen Svea och Omaha-posten - en berättelse med rubriken ”Skånegumman ville träffa kungen”. I Svenska Dagbladets utgåva fredagen den 18 juli 1913 kan man under avsnittet ”I marginalen” läsa: På onsdagen anlände hit på järnväg en 84-årig gumma Elna Johansdotter från Verums församling.

Av den fortsatta berättelsen framgår att gumman insisterade på att träffa kungen – som vid det laget var Gustav V. Hon ville ha hans hjälp att få pengar till underhåll som förvägrats henne på något orättvist sätt. Sedan hon fått besked att det inte gick att träffa kungen, vände hon sig till Civildepartementet där hon förgäves satt och väntade resten av dagen. Tidningen avslutar den hjärtskärande skildringen i följande ordalag: ... då ämbetsverket på eftermiddagen stängdes fick man ledsaga den gamla till polisen, som ombestyrde hennes återfärd till Skåne. En del tidningar har på sista raden i artikeln skrivit: Den gamla hade nämligen rätt liten reskassa.

 

VERUM. I gammal tid hade Skåne inga egentliga ”fotsoldater”. I denna tidigare danska provins fanns då endast hästburna krigare. Om man bortser från de värvade artilleristerna var därför alla skånska soldater före 1812 ryttare som tillhörde ett dragon- eller husarregemente.

En dragon förflyttade sig till häst och stred till fots. En husar däremot satt kvar på hästryggen under striden och levde farligt. En av Napoleons generaler lär ha sagt: En husar som inte är död som 30-åring är en odugling. Ibland påstod man skämtsamt att dragonerna ”anföll till fots men flydde till häst”.

När det impopulära beslutet att i Skåne sätta upp två roterade infanteriregementen skulle genomföras efter förlusten av Finland bildades inom Norra skånska regementet ett kompani som fram till sommaren 1816 bar namnet Verums kompani. Detta kompani blev uppsatt på mönstringsstället Röinge den 10 februari 1812. Kompaniet hade 155 nummer (dvs soldater) och det tillhörde regementets första bataljon tillsammans med Rågeröds, Strövelstorps och Filkestads kompanier. Andra bataljonen bestod av Färlövs, Sövde, Tommarps och Löderups kompanier.

 

VERUM. Den danske greven Harald Holck, som tillhörde en gammal förnäm adelsätt, blev 1873 ägare av Skeinge och Björkeberga säterier i Verums socken. Det har sagts att han var den siste manlige personen i sin ätt. Dock finns uppgifter om att en person som hette Rudolf Valdemar Hugo Thuerecht Holck Neess i september 1891 blev far till ett barn som föddes i Maribo i Danmark av ogifta pigan Ingrid Svensdotter från Gubbarp i Verums socken. Barnafadern var son till greve Holcks förvaltare Anton Neess och hustrun Mette. De bodde några år på Björkeberga och därefter under 1890-talet på Måssaröd i Osby socken. Varför Rudolf, som var född 1848, hade tillägnat sig efternamnet Holck tycks vara en väl förborgad hemlighet.

Greven Harald Sophus Holck-Winterfeldt (1848-1919) var gift med baronessan Harriet Charlotte Schaffelitzky de Muckadell (1853-1923). Under tiden som ägare av godsegendomarna i Verum drabbades de danska makarna av tragiska händelser. Två av barnen dog 1881 och dottern Magna, född 1884, blev redan som barn psykiskt sjuk. De fyra flickor som fanns kvar i familjen och nådde vuxen ålder var: Sofie (född 19/5 1875 i Verum), Polly (född 30/8 1882 i Köpenhamn), Olga Fanny (född 1/7 1887 i Verum) och Karen (född 16/7 1889 i Verum).

Baronessan

Fröknarna

Olga och Karen

Fröknarna

Sofie och Polly

Detalj av bild från omkring 1907 (Ur: Thore Brogårdh Den gamla bilden berättar, 1980)

Hustrun och döttrarna blev i slutet av 1800-talet, måhända som en följd att de tragiska händelserna, gripna av missionsläran. När det skulle bildas ett missionssällskap i Verum föreslog kyrkoherden att Lars Persson på Nygård skulle bli ordförande. Denne och prästen kom i en dispyt om den rätta läran, vilket grevinnan åhörde. Eftersom hon var ängslig om sin själs frälsning, men också starkt fästad vid kyrkan och prästen sa hon till Lars att det inte gick an att svara prästen så. Då svarade Nygårds Lars: ”Jo, jag har Guds ord på min sida, så det går an.”

 

VERUM. I december 1924 utgavs den porträttbiografiska boken Skåne-Köpmän. Bakom utgivningen stod ett antal sammanslutningar inom den svenska handeln, främst huvudorganisationerna Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Grossistförbund.

Porträttdelen omfattade omkring 670 sidor med en indelning i de två avdelningarna STÄDERNA och LANDSBYGDEN. Under avsnittet ”Verum” avbildas ägaren av ”engrosfirman” N. A. Håkansson i trävaror samt porträtt av ägare till följande tre firmor i specerier och kolonialvaror: Enock Nilsson, T. G. Olofsson och Wict. S. Pettersson.

N.A Håkansson Enock Nilsson T. G Olofsson Witt. S Pettersson

 

Stationssamhället Bjärnum representerades av ett porträtt. Det var ägaren av Albert Olofssons herrekipering. Även från Vittsjö fanns ett köpmansporträtt. Det var Johan Zaunders vilken drev Wittsjö spannmålsaffär.

 

VERUM. Festplatsen Hagalund, som låg i en skogsdunge söder om vägen mellan Verums nuvarande fotbollsplan och backen vid Linnebjäret mot Stavshult/Mölleröd, togs i bruk sommaren 1916. På den platsen, även kallad Verums Tivoli, dansades det sedan i många år fram till 1940-talet.

Här är ett par bilder från tiden då nöjesetablissemanget var i full blom!

 

 

 

 

 

 De sista åren innan danserna flyttades till Bygdegården drevs Hagalund av tivoliägaren Thulin från Bjärnum. Men sedan 1940-talet äger danskvällarna rum vid festplatsen intill Bygdegården som byggdes omkring 1935. Verums Bygdelag ska ha stort beröm för att denna gamla sommartradition med danskvällar och nöjesattraktioner fortfarande är vid liv.

incest porn, real incest, incest videos, incest sex porn,porn movies,free porn,free porn movies,sex,porno,free sex,tube porn,tube,videos,full porn,xxx,pussy
Free Porn, hd sex

Porn Watch, Hd Porn,Free Porn,Free Sex Videos

Free Porn

hd sex

watch the best quality sex site.