Historia Verum

I december 2014 berättade Anders Svensson här på ViBj.nu om det rika musikliv som präglat municipalsamhället och möbelfabriksorten Bjärnum. När han kommer till den fina manskörens långa historia nämner han att … den som har varit med längst i kören är Gösta ”på Haga” Nilsson som var med i 70 år innan han lämnade detta jordeliv för ett par år sedan.

Som en oförtröttlig förespråkare för Verumsbornas överlägsenhet i olika avseenden vill jag här lite retfullt betona att några personer som härstammar från Verums socken haft stor betydelse i sammanhanget, bland dem anförvanter till Gösta Nilsson (1926–2012).

Gösta Nilsson ”på Haga”. T. v. bild i Norra Skåne 2003. T. h. bild i boken ”Från slöjd och hantverk till möbelfabriker”.

Gösta Nilssons far Axel och farfar Alfred hade börjat i NTO-logens blåsorkester i Verum 1910. Musikinstrumenten övertogs sedan av Frälsningsarmén i Bjärnum. Dit flyttade också ett par av de mest musikaliska medlemmarna, bland dem Axel Nilsson (1894–1956) och Alfred Nilsson (1868–1957) från Magnarps by. Axel Nilsson var född i Söndrum där fadern Alfred och ett par av hans släktingar från Verum då arbetade i stenhuggeriet.

VERUM. Den 16 november 2021 avled Göte Thuvesson från Stavshult i Verums socken i en ålder av 91 år. Han hade varit ordförande i Verums GoIF 1960–1967 och under många år drev han trädgårdsmöbeltillverkning i sin fabrik i Stavshult. Han tillhörde fjärde generationen i den Tuvessonska snickaresläkten som härstammar från Tufve Eskilsson (1835–1928) i Tågarp.

I boken ”Från slöjd och hantverk” om möbelfabriker i Göinge där släkten omtalas finner man denna inledande reflektion: Vilken av socknarna Norra Åkarp eller Verum, som haft flest tillverkare av göingemöbler är väl svårt att avgöra. Säkert är dock, att från Verum har otaliga lass därav under slutet av förra århundradet, med hästar och oxar som dragare, sökt sig ner över Skåne till marknader.

Om släkten sägs: ”Thuvesönerna” i Verum är ett exempel på hur smidig anpassning ger resultat. Där kan man också läsa: Göte Thuvesson – son till Olof Thuvesson – är född 1930 och representerar fjärde generationen yrkesmän i släkten, men har valt att arbeta med hårdare material än trä. Han har en tekniskt välförsedd fabrik för böjda stålrörsdetaljer och kompletterar de trädetaljer fadern gör till färdiga trädgårdsmöbler. Två av Janne Thuvessons söner drev snickerier i socknen, Ture i Brogården och Olof i Stavshult. Tures son Hasse Tuvesson, även han tillhörande fjärde generationen, flyttade på 1950-talet till Göteryd där han drev snickeriverksamhet och en leksaksfabrik med Brio i Osby som avnämare.

Turlistan från 1925 och omnibusägaren Nils Gottfrid Jönsson (1890–1983)

Längst upp i Verums socken nordliga del ligger ett område som bygdens folk kallar Norraskog. Denna del av socknen blev för ett par hundra år sedan utskiftad så att två områden tillfördes byarna Horsaskog och Bolberöd. Återstående del tillhör i juridiskt hänseende Verums kyrkby.

Ett hemman inropades den 16 juli 1906 för fem kronor av en person vid namn Nils Nilsson. Detta hemman har kallats Norup och tillhör Horsaskogs by. Denne kallades av ortens folk för ”Nye Jägaren” eller ”Jägarenissen” eftersom hans far Nils Jönsson kallades för ”Jägaren”. Att hemmanet bara kostade 5 kronor berodde på att förre ägaren tagit ett kanaliseringslån vilket köparen skulle överta och amortera 190 kronor årligen under 28 år. Det låga priset gjorde att några tidningar tyckte försäljningen var värd rubriken ”Ett hemman för 5 kronor”. Detta hemman ägdes sedermera av den företagsamme Nils Gottfrid Jönsson. Mer om honom senare här.

VERUM. Den 24 november 2021 avled Rut Madebrink i Lidingö vid 98 års ålder. Hon hade varit rektor på Manillaskolan i Stockholm och genom sin morfar Ola Svensson Sommarin hade hon rötter i Verum.

I en levnadsteckning om sin morfar Ola Svensson Zommarin som var född 1864 skriver hon: Gården Sjötorpet skulle ha blivit Olas hem eftersom han var den ende sonen, men hans dövhet medförde att hans syster fick överta gården. Det arv han då fick använde han som bidrag till ”Tidning för Diöfstumma”.

Genom att Olas syster Else och hennes efterkommande bodde kvar på, och fortfarande äger, gården i Sjötorpet kunde Ola och Hilda Zommarins barn genom åren fara dit för att träffas och umgås med släkten. Rut Madebrink skriver: Olas syster tog emot hans barn med värme. Mor kom mycket väl ihåg några sommarbesök (på Sjötorpet i Verum) under ungdomsåren. Nils och Else fick sönerna Svante, August, Olof, Axel och Bengt. Den äldste sonen Svante övertog gården efter faderns död 1909. Gården i Sjötorpet ägdes när Rut Madebrink på 1950-talet tillbringade sina unga år i socknen av Ola Svensson Zommarins systers sonson Sven Nilsson, även kallad Sjötorpa-Sven.

VERUM

Självporträtt av Carl Gustaf Pilo (1711–1793). Portrætsamlingen, Frederiksborg slott.

Hovmålaren Carl Gustaf Pilos sonson, kommissionslantmätaren Haqvin Andreas Pilo, föddes i Sjösås socken i Kronobergs län år 1770 och skrevs in vid Lunds universitetet 1788. År 1791 började han som lantmäterielev och blev examinerad 1792 - året före den berömde farfaderns död. Han blev kommissionslantmätare 1795 och bosatte sig i Simrishamn. Sedan 1793 var han gift med Susanna Catharina Borg. Hustrun dog julafton 1796 i sviterna efter förlossningen av den första dottern Laurentia Catharina. I sitt andra äktenskap blev H. A. Pilo, gift med klockaredottern i Gladsax Petronella Ulrica Leth.

Familjen Pilo flyttar till Verums socken 1823
I april 1923 flyttade familjen till byn Slätthultatorp i Verum socken från "Hvitaby" på Österlen. Byn de kom till kallas numera Jägersborg och ligger inte långt från Skeinge säteri. Vid inflyttningen medföljde sju barn, varav fem var flickor, och därtill även en inneboende 20-årig "studiosus" vid namn Rutger Jonas Plantin. Denne prästson från Norra Rörum var informator åt Pilos barn.

VERUM. Den konservativa Hessleholms Tidning startades i Hässleholm under januari månad 1889. Tidningens redaktör och utgivare var bokhandlaren August Hånell. Vid grundandet betecknades tidningen som ”Nyhets- och Annonsblad för Hessleholm med omnejd”.

Den tidens nyhetsorgan hade inga betänkligheter att publicera uppgifter om vilka inkomster som medborgarna blev beskattade för. Året 1901 kan man i Hessleholms Tidning få vet vilka inkomster som var de högsta inom Verums socken. Längst ner på listan som toppas av en greve, två folkskollärare och en storbonde hittar man en tidigare kringvandrande knalle från sjuhäradsbygden i Västergötland som slagit sig ner i socknen.

Johan August Petersson (1841–1911), som var min farfars far, hade i 30-årsåldern vågat sig på att starta ”fast handel” i sitt tidigare kringföringsdistrikt. Han blev bosatt i Brogården omkring 1870 och hade förut varit försäljare av tyger från ”knalleland” inom ett eget handelsområde i norra Göinge. I december 1870 hade han ingått äktenskap med bonddottern Bengta Tufvesdotter (1849–1928) från Magnarp.

VERUM. Den 1 oktober 1799 ingick kaptenen vid Kronobergs regemente Woldemar Wilhelm Wrangel von Brehmer från Skeinge i Verums socken äktenskap med sin kusin friherrinnan Wilhelmina Beck-Friis. Eftersom bruden var född på Bosjökloster ägde bröllopet rum där. Hennes far Corfitz Beck-Friis och brudgummens mor Barbara Wittrup Beck-Friis var syskon.

Wilhelmina hade då hunnit bli 24 år gammal och sägs ha varit livligt omsvärmad inom den krets av skånska ädlingar där hon rörde sig som ung. Friherrinnan Wilhelmina Wrangel von Brehmer som blev änka 1829 hade inköpt en fastighet vid Ramlösa i Helsingborgs utkanter där hon bodde på äldre dagar. Efter hennes död där våren 1859 skrev en tidning: Friherrinnan Wrangel von Brehmer, i sin ungdom en af Swerges skönaste fruntimmer, har wid 84 års ålder nyligen aflidit i Skåne och testamenterat 16,1665 rdr åt riddarhuset till stipendier. Tidningen Folket Röst hade dessutom i sin notis om dödsfallet sagt att friherrinnan i sin ungdom tillika var Sveriges ”mest fördomsfria fruntimmer”. Man undrar vad hon haft för sig?

Miniatyr av Johan Erik Bolinder (1768–1808) Nationalmuseum

Ur Öresundsposten den 27 april 1859 Nationalmuseum

Friherrinnan födde sitt första barn på Skeinge gård klockan åtta om aftonen den 26 november år 1800. Den nyfödde sonen fick ”för swaghet skull genast nöddop af Provincial Doctoren Carl Saur”. Barnets namn var: Corfits Wilhelm. I dopnotisen skrev prästen: Detta barnet dog af okänd sjukdom Kl: 10. om aftonen samma dag som det war födt, allenast 2 timmar gammalt.

VERUM. En för nutida Verumsbor tämligen bortglömd person var flitigt aktiv som vykortsfotograf runt om i Skåne under några år i början av 1910-talet. Hans namn var Magnus Mads Adolf Roth (1879–1960) och han gjorde åtminstone ett halvt dussin ”nedslag” i Verum med lyckat resultat.

Dessa vykort med ”Motiv från Verum” är utförda av honom. I några fall var min farfar lanthandlaren Viktor S. Pettersson hans förläggare. På nedre mittbilden har A. Roth fångat handlarens hus som sedermera blev mitt eget föräldrahem. Lanthandlaren själv och hans äldste son står vid brofästet.

Adolf Roths far hette Søren Andersen Roed och var född i Slagelse i Danmark. Denne kom till trakten av Hässleholm på 1870-talet och blev 1874 gift med Olofina Dalqvist från Finja. Adolf Roth var makarnas äldsta barn och blev tidigt upplärd i faderns yrke som slaktare.

VERUM. I detta klipp från Verums katekismilängd från 1716 noterades för skattehemmanet ”Eekeröd” den ogifte bonden Måns Sonasson och hans föräldrar gårdmannen Sone Pärsson och hustrun Sissa Månsdotter.

Måns Sonasson, som föddes i Verum 1692, var alltså fortfarande vid 24 års ålder ogift. Tjugo år senare hade Måns flyttat till Hesslycke i Visseltofta socken och på gården i Ekeröd bodde då brodern Per Sonasson med sin hustru Lussa. Då levde fortfarande bägge föräldrarna. När modern Sissa avled 1747 noteras hon som 87-årig änka och var alltså född omkring 1660. Sedan han lämnat födelsesocknen blev Måns Sonasson en aktad och tämligen rik man i Västra Göinge härad. När han avled i februari 1766, vid 83 år och tre månaders ålder, var han fortfarande häradsdomare och nämndeman. Dock hann fadern inte uppleva sonens alla framgångar inom akademin och stiftet. Nils var makarnas enda barn.

VERUM. År 1886 tillträdde 22-årige Johan August Berglund som den förste ambulatoriske läraren i Mejarps småskola. Han var bror till skolläraren Per Alfred Berglund, som hade anställts i Verums folkskola 1885. Tjänsten var ”ambulatorisk” mellan skolorna i Verum och Mejarp med en årslön om 250 kronor. Om J. A. Berglund kan man läsa dessa rader i boken ”Ett annat Verum”: John Berglund föddes i Skärstads socken, Småland, den 10 juli 1864. Tjänstgjorde såsom skollärare i Sverige i nära 15 år och anlände till Amerika 1892. “Jag studerade”, meddelar han i sin biografi, “läkarebehandling vid American College of Mechano-Therapy samt National School of Chiropractic”, båda i Chicago. Jag började min praktik i Biloxi, Mississippi 1909, flyttade följande året med familj till Portland och kommer troligen att här bereda mitt hem för framtiden. Jag använder en behandlingsmetod absolut min egen och har rönt stor framgång.”

Sedan Berglund 1889 flyttat till Hästveda - och sedan till USA - kom Lovisa Johansson från Vittsjö - även hon 22 år gammal. Efter Lovisa, som flyttat till Visseltofta 1891, kom 29-åriga Kjersti Håkansson från samma socken, där hon varit lärarinna vid den ambulerande småskolan i Vesljunga sedan 1883. Hon blev långvarig i Mejarp och fick öknamnet ”Örfila-Kitta”. Hon lämnade skolhuset i Mejarp hösten 1913 då hon flyttade till Höör. Om lärarnas alternerande mellan skolorna säger Ester Olsson: Läraren bodde i Verum, lärarinnan i Mejarp och halva tiden skulle ju läraren och lärarinnan byta, så då folkskolan skulle hållas i Mejarp och småskolan i Verum fick de gå en halv mil morgon och kväll och mötas på halva vägen. I ur och skur. Då vi småskoleungar var samlade vid Trollasten och såg Kersti Håkansson (Örfila-Kitta) komma borta vid Källarhalsen (dalgången bortom kyrkan) var det vi som fick brått in och satt tysta och snälla i våra bänkar.

VERUM. När demoisellen Helena Stenhoff 1803 kom till Skeinge för att gå i tjänst hos friherrinnan Wilhelmina var hon förlovad med studenten Per Efraim Lundberg. Denne fästman dog ung och Helena blev i stället förlovad med vice pastorn Magnus Ekdahl som tidvis vistades i Visseltofta. När Helena Stenhoff inflyttade till Visseltofta från Tävelsås 1809 noteras hon som förlovad med Ekdahl. Denne hade åren 1805–1807 varit skrivare åt häradshövdingen Battram i Grantinge.

Den 19 april 1811 noterades Helena Stenhoff som bortflyttad från Visseltofta till födelsestaden Karlshamn. Där föddes trolovningsbarnet Pehr Axel Ekdahl den 27 maj samma år. Fadern Magnus Ekdahl, som inte kom att sammanleva med modern och barnet, har senare omtalats som ”en förfallen kyrkoadjunkt, som ständigt var i delo med rättvisan”. Magnus Ekdahl blev prästvigd 1814 och gifte sig 1817 med Elin Holm. *) Magnus Ekdahl avsattes från prästämbetet 1840 och dog 1841. I Sjöströms biografiska anteckningar står: Hade förut av domkapitlet varnats för fylleri, osämja med hustrun, förargelseväckande rättegångar m. m.

I Sjöströms biografiska verk omtalas en annan av pastoratets adjunkter, vilken senare blev kyrkoherde i andra församlingar i Skåne. Där kan man läsa följande: Per Grewell, son af hemmansegaren Nils Persson och Bengta Larsdotter; född i Östra Grefvie den 12 januari 1847, prästvigd 1873, kyrkoherde i Hovs socken 1887 och i Rängs socken 1897. Per Grewell avled ogift i Räng 1923.

VERUM. I Värnamo Allehanda kunde man den 20 september 1902 läsa följande notis om en dam som hade bott i byn Stavshult i Verums socken åren 1875 till 1880: I de sålunda infångade damerna återfann kronolänsmannen efter studier i ”Polisunderrättelser” medlemmar af den farliga s. k. Skånska ficktjufsligan. Den äldsta af sällskapet, en 63-årig synderska, uppgaf sig hos kronolänsmannen heta Johanna Olsson. Men han konstaterade snart att hon icke vore någon annan än den bekanta farliga ficktjufven Agneta Petersson från Verum i Kristianstad län, hvilket hon omsider vidkände.

Klipp om ”Agneta Petersson från Verum” ur Smålandsposten i september 1902

Agneta Petersdotter var född i Mjölkalånga, Finja socken 1838 som dotter till Nils Peter Krok (f 1812) och Juliana Hallström (f 1808). Agneta var uppfostrad i den trakt där de s. k. Finjatattarna hade sin hemvist. Hon hade 1875 ingått äktenskap med Nils Andersson från Fjälkestad och de kom samma år till en gård Stavshult i Verums socken. Paret och deras fem barn flyttade sedan till Vankiva socken 1880. Ett av barnen - Carl Persson född 1865 av hustrun före äktenskapet - hade vid det laget redan börjat som gårdfarihandlare och kallades krämare.

VERUM. Hösten år 1872 inflyttade den nytillträdde skolläraren Christoffer Andersson (1834–1881) och hans hustru Sofia Bernhardina Rundcrantz (1836–1916) i Verums skolhus. De kom då från Lund och medförde sina tre barn Anders född 1866, Inrietta Beata född 1869 och Lydia Carolina född i april 1872. Yngsta dottern blev senare noterad som född i Verum.

 

På denna bild skymtar Verums äldsta skolhus byggt 1829 före tillbyggnaden av den andra våningen åren 1900–1902.

På färgfotot ses Christoffer Anderssons sonsons son lektor Eskil Rundcrantz i Snapphaneordens utstyrsel rakt ovanför mig själv.

Under tiden fram till skollärarens död nyårsdagen 1881 föddes därefter de tre döttrarna Hilma Sofia 1873, Anna Paulina 1876 och Ruth Hildegard 1878. Änkan flyttade till Lund med sina sex barn hösten 1881 och familjen noterades där som ”Fattig”.

Tre av barnen - Anders, Hilma Sofia och Ruth Hildegard – valde faderns yrkesbana och blev lärare. Äldsta dottern Inrietta Beata arbetade som butiksbiträde hos Borgs i Lund. Hon avled 1917. Dottern Anna Paulina, som blev sjuksköterska, dog i Hasslaröd, Osby socken 1957. Dottern Lydia Carolina var åren 1892 till 1914 gift med fil dr Carl Ludvig Lohmander och när hon avled i Sölvesborg 1961 var hon bosatt hos dottern Brita Lohmander (1901–1989), som var folkskollärare i staden. Yngsta dottern Ruth Hildegard återkom till sin födelsesocken 1920 och var därefter lärarinna i Jägersborgs skola. Hon avled i Hasslaröd, Osby socken 1966.

VERUM. Till staden Akron i Ohio kom i början av 1900-talet en ganska stor grupp svenskar. De organiserade där församlingen Bethany Lutheran Church. Genom kyrkans dokument kan man se att staden snart hade ett femtiotal personer med rötter i Verums och Vittsjö socknar. Staden hade år 1900 ca 40.000 invånare. Med förorterna inräknade har staden i våra dagar över 700.000 invånare.

Min farmors syster Ester Olsson i Brogården har berättat om Verumspojken Svante Olofsson (i USA Swan Olson), som var hennes kamrat från barndomen. Han hade direkt efter ankomsten till Akron gift sig med Selma Bengtsson från Gundrastorp i Vittsjö socken, som han blivit bekant med före överresan. Hennes föräldrar Bengta Nilsdotter och Bengt Olsson finns på dessa porträtt i Claes Ruderstams bok Vittsjöluft (utgiven 2011).

Swan Olson (1878–1939) var trotjänare i Goodyears stora däckfabrik där han arbetat i många år. Han hyllades efter sin död av ”Goodyear 25 Year Club”.

I staden bodde i början av 1900-talet dessutom tre systrar Augusta, Berta och Olga från Brogården i Verum med sina familjer och senare från 1921 även tillsammans med sin mor änkan Helena Olson.

Bröllopsfoto av 24-åriga verumsflickan Olga, som 1910 gifte sig i Akron med August (Gust) Larson från Träslövsläge.

I Akron bodde redan från 1892 änkan Nellie Olson (1857–1929) som var född i samma by. Hon hade kommit dit med fyra barn som alla var födda i Danmark. Nellie emigrerade från Verums socken till Danmark 1879 där hon i februari 1883 gifte sig med Hans Olsson, vilken var född i Trelleborg. Makarna fick fyra barn - Hilma Anina Elisa 17/2 1884, Arthur Emil Julius 4/9 1885, Hulda 11/8 1887 och Ella Maria 31/12 1889. Maken dog i juli 1890 och under sommaren 1891 återvände Nellie till sin födelseby i Verums socken varifrån hon redan i maj 1892 avreste med sina fyra barn till Akron i Ohio.

VERUM. Alldeles vid sidan av kyrkan och mittemot gamla skolan - som nu används som församlingshem - låg ända fram till slutet av 1930-talet det s.k. annexhemmanet. 

Det var en arrendegård som ägdes av kyrkan. Gården arrenderades av en kedja av släktingar härstammande från klockaren Sören (Söffren) Mickelsön vilken dog 85 år gammal 1677 och alltså var född på 1590-talet. Den sista i släktkedjan på gården var dottern till prästbonden Per Olsson Hildur Persdotter, vilken var gift med Nils B. Persson från Magnarp. Han kallades Hacka-Nisse sedan makarna bosatt sig på Hackagården i Verums kyrkby.

Klockaren Mickelsönn var bosatt i Ristorpet – en plats som sedan dess har kallats Jainatorpet (dialektuttal för Degnetorpet eller Djäknetorpet, dvs Klockaretorpet). Att klockaren träffade Lars Wivallius framgår av denna text av Tord-Jöran Hallberg i boken ”Familjen Grip i dikt och verklighet”: I ett skriftligt vittnesmål, riktat till ”gunstige fromme juncker Wllff Griff”, skriver klockaren Söffren Michelson, att han och prästen varit på Björkeberga gård och talat med Erik Gyllenstierna alias Lars Wivallius, varefter ”hand bad præsten och mig at vij ville gaa neder i Stuen till Eder”.

VERUM. Två gånger med 105 års mellanrum ”bortsopade” Helgeån broar med uppgiften att säkra Verumsbornas förbindelser till Osby socken. År 2000 försvann bron mot Osby från Hörlinge via byarna Hovgården och Maglaröd i Verums socken. Olyckan år 1895 tog träbron mellan Skeinge i Verum och Brunkelstorp i Osby.

Notis om den privatägda träbron som försvann 1895 Den förstörda bron vid Hörlinge/Hovgården 2000

Notis om den privatägda träbron som försvann 1895 Den förstörda bron vid Hörlinge/Hovgården 2000

Den privatägda träbron vid Skeinge kvarn förband Brunkelstorps by med Skeinge. Enligt tidningsnotisen bortsopades den 1895, men bron hade redan på 1880-talet ersatts av en ny järnbro ett stycke öster om den gamla. Byggandet av den nya bron finansierades av ett statsanslag om 18 400 kronor till Osby kommun. Denna första järnbro, som byggdes 1887–1888, fanns kvar fram till omkring 1950 då en ny bro blev färdig. Jag minns att den äldsta järnbron på 1940-talet var så svag att passagerarna fick stiga ut bussen och gå över.

Entreprenadannonser om byggandet bron vid Skeinge från 1887 och 1949.

Att brobygget på 1880-talet var omtvistat och vållade gräl kan utläsas av en längre notis om att några markägare tyckte att den gamla vägsträckningen var bättre även om den var dubbelt så lång. Det var nyttjandet av denna längre vägsträckning som helt omintetgjordes av Helgeån själv 1895.

VERUM. Talesättet ”en olycka kommer sällan ensam” har vi ju hört sedan urminnes tider. Detta talesätt besannades när två notiser om dödsfall i Verums socken infördes i Kristianstadsbladet en och samma dag i september 1896. Notiserna var placerade i samma spalt och de två dödsfallen inträffade dagen efter varandra. Kvinnan i Stavshult avled den 17 september och mjölnaren i Skeinge kvarn avled den 18 september.

I dödsnotisen över Christian Nilssons hustru Nilla kan man läsa att dödsorsaken var ”Olyckshändelse” och att kvinnan: … föll omkull och slog ihjäl sig vid nedstigandet i en källare.

I notisen över mjölnaren Ola Bengtsson uppges dödsorsaken vara slaganfall. Denne var född 1843 i Luhrs by i Farstorps socken och hade kommit till Skeinge från Äsphult 1894.

Från den by där Nilla dog av en olyckshändelse rapporterades över hela landet om en man som hösten 1889 hade försökt kurera en sjuk gumma med en krutladdning. Gubben skadades svårt, men det sades inget om hur det gick för den sjuka kvinnan.

VERUM. År 1896 var en brytningsperiod på Skeinge säteri, som då ägdes av greve Holck. Ägarens hustru och döttrar försökte utan större framgång disciplinera arbetarna till såväl gudfruktighet som nykterhet. Genom några rader i en notis den 5 december 1896 skånska IOGT:s tidning SKÅNING framgår hur fruktlöst arbetet var. 

Nykterhetstalaren skriver:
Från Killeberg skulle jag ställa färden till logen Skeingeborg, vid Skeinge, men även denna loge hade ramlat. Förnämsta orsaken härtill har varit den s. k. lokalfrågan: brist på lämplig möteslokal. Logen hade visserligen en tid en lokal upplåten af ägaren, men af en eller annan anledning har denna vägrats. Lördagen före min ankomst till orten uppläts lokalen emellertid till dans. Denna dans slutade med att en yngling blef så godt som ihjälhuggen med knif och sedan utkastad hjälplös i nattkylan. Så behandla ”kristna” bröder hvarandra i dessa bygder.

VERUM. På museidatabasen Carlotta kan man läsa dessa rader: Georg Fredrik Johansson (J:son) Karlin, född 23 april 1859 i Norra Åkarp i Kristianstads län, död 15 maj 1939 i Lund, var en svensk museiman och hembygdsforskare, som grundade Kulturen i Lund. Georg Karlin var son till kyrkoherden Lars Peter Johansson och Karolina Kristina Nilsson. I unga år kom han till Huaröd, där han växte upp. Han avlade studentexamen i Lund 1879. Han gifte sig 1896 med gobelängvävaren och mönsterritaren Anna Clara Maria Forsell (1869–1898) och i ett andra äktenskap 1904 med Gurli Hedvig Maria Ström.

Georg J:son Karlin (1859–1939)

Skaparen av ”Kulturen i Lund” Georg J:son Karlin och hans syster Goda var alltså bägge födda i Bjärnums by i Norra Åkarps socken. Georg föddes där 1859 och Goda föddes där 1856. Familjen flyttade till Brönnestads prästgård 1860. Goda blev sedermera 1878 gift med kyrkoherden Anders Hyllander i Backaryd.

Omkring mitten av 1800-talet började vice pastorn Lars P. Johansson misströsta om att någonsin kunna erövra en kyrkoherdetjänst. Han var bondson från Asmundtorp men hade trots att han mist sin far vid fjortonårsåldern lyckats studera teologi. Han blev prästvigd 1843 och avlade pastoralexamen 1849. Men vägen till att bli kyrkoherde var knagglig. Han var snart – som man på den tiden sade – konsistoriets skjutshäst. Med detta menades en prästman som ”åker på konsistoriekärran” i väntan på befordran.

VERUM. Den 16 mars 2021 avled i Hässleholm Elsa Rosdahl vid 90-års ålder. Begravningsgudstjänst i Hässleholms kyrka kommer att äga rum inom familjen den 16 april 2021. Begravningen kommer att livestreamas via www.anderssonsbegravningsbyra.se

Elsa var dotter till redaktören Tor Hjalmar Persson och hans hustru Tora Ågot född Braathen. Hon föddes i augusti 1913 då föräldrarna var bosatta i Hässleholm. Elsa Rosdahl var sedan 1954 gift med Assar Rosdahl, vilken var född i Verums socken 1933 och avled i Hässleholm 1990. Han var åklagare, fotbollsdomare och på 1980-talet ordförande i Skånes fotbollsförbund.

VERUM. Dessa tre tavlor som pryder väggarna i mitt hem har utförts av personer som fått sin eviga vila på kyrkogården i Verum. En av dem - bodmamsellen Ida Andersson - var född i Verums socken 1857, en annan - konstnären Karl Fredrik ”Figge” Holmgren - var född i Lund 1875 och den tredje - konstsmeden Einar Persson - var född i Hästveda socken 1904. Två av bildernas skapare hade andra yrken vid sidan av sitt måleri, endast Figge Holmgren var yrkeskonstnär.

En av personerna har jag själv haft förmånen att träffa. Han var ”nabo” till mitt föräldrahem och far till två jämnåriga kamrater. Hedersmannen hette Einar Persson och mina lekkamrater var Bo och Viveca Persson. De hade även en bror Gunnar, som var några år äldre. Fadern var yrkesverksam först som smed och senare som skicklig konstsmed. Einar gifte sig 1933 med Inga Nilsson från Tågarp i Farstorps socken och samma år kom de till Brogården i Verums socken där Einar drev egen smidesverkstad. Åren 1926–1933 var Einar Persson smedmästare i Ballingslöv och han hade under perioden 1923/1924 gått i lära hos smeden Malmberg i Fogdarp vid Ringsjön. Att Einar var en passionerad älgjägare bidrog till att han gärna hade skogarnas konung som huvudmotiv. Oljemålningen med älgmotivet är utförd år 1951.

Einar Persson (1904–1989) Fredrik (Figge) Holmgren (1875–1969) 

 

VERUM. I slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var det vanligt för ungdomar från min födelsesocken att resa över sundet för att arbeta i Danmark. Detta blev ofta den lättast åtkomliga försörjningskällan för de ungdomar som inte hade råd att resa till norra Tyskland eller över Atlanten till Amerika.

En dansk utvandring som förut omtalats här handlade om några stenverksarbetare från Verums socken som var på Bornholm. En av dessa – förmannen Carl Liljenberg – drabbades av att hans hustru Nilla Tufvesdotter avled i Allinge 1893 och efterlämnade tre söner i späd ålder. Notisen om dödsfallet ses här nedan.

Porträtt av Nilla och Carl Liljenberg i Allinge

Stenværksformand Liljenberg står här till höger om sitt arbetslag.

Det finns numera goda möjligheter att spåra dessa personer i Dansk Demografisk Database. Här kommer några glimtar om personer som valde att utvandra till det land som Skåne förr varit en betydelsefull del av.

VERUM. Denna text tillkom på internationella kvinnodagen - den 8 mars 2021 - och slutredigerades för publicering på dagen 33 år efter Ruth Hasselgren-Nilssons bortgång, som ägde rum den 11 mars 1988. Den 9 juni samma år avled min egen beundrade småskollärarinna Ruth Olsson vid 86 års ålder.

Ruth Andersson (1878–1966) Ragnhild Nilsson (1898–1979) Ruth Nilsson (1899–1988)

Ruth Olson       (1902–1988)

Det var kanske Ruth Hasselgren-Nilsson som var mest känd i kretsar bortom Verums horisont. Hösten 1921 fick makarna Hilding Nilsson och Ruth anställning av Verums folkskolestyrelse, Ruth som småskollärare och Hilding som folkskollärare. Ruths far Edvard Hasselgren var folkskollärare i Brågarp vid Malmö.

Hilding Nilsson avled 1933 blott 34 år gammal. Eftersom maken dog i Verums socken och deras två söner föddes där har Verums församling fått en särskild plats i Ruths liv trots att hon tillbringade sina återstående 60 levnadsår på annat håll. Hösten 1937 flyttade Ruth Hasselgren-Nilsson till Älmhult där hon blev en mycket uppskattad lärare. En elev säger: Ruth var mycket konstintresserad och hade många konstnärer i sitt umgänge. Efter att ha lämnat sin tjänst i Älmhult flyttade Ruth Hasselgren-Nilsson till Helsingborg.

VERUM. Vid mitten av 1940-talet utgav bokförlaget Hellco i Malmö ett praktverk med titeln Svensk Bebyggelse, Skåne – Kristianstads län. Syftet med bokverket sägs vara att visa ett tvärsnitt av den småhus- och villabebyggelse som förekommer i länet. Huvudredaktörer var förlagsmännen Arv. Alexandersson och Fritz B. Lindström. Förlaget hade även engagerat skriftställaren Pehr Johnsson i Broby att författa en allmän översikt om Kristianstads län.

De försäljningssugna förlagsmännen i redaktionen skriver i förordet att man vill … ” få fram en minnesbok där till synes obetydliga detaljer i beskrivningen av en fastighet för kommande generationer kanske skola bli av oskattbart värde.” I själva verket avbildades troligen bara fastigheter som ägdes av personer som hade övertalats att köpa boken.

För varje ort finns en inledande text med en eller ett par bilder av dess centrala delar eller karaktäristiska byggnader. Det råkar vara så att för orten Verum har redaktionen vid ingressen satt in en bild som visar mitt föräldrahem i Brogården intill bron över Vieån, som fastigheten tedde sig ungefär vid min födelse hösten 1943.

(Skildrad år 1910 i ”A history of the Swedish-Americans of Minnesota”. Texten i översättning.)

VERUM. I boken Ett annat Verum ”der borta på andra sidan hafven”, som utkom 2018 berättade jag på några sidor om de tre bröderna Louis, Nels och Emil Peterson som på 1880-talet emigrerade till Minnesota i USA. De var bröder till Bjära-Olofen från Verums kyrkby.

Bjära-Olofen f. 24/12 1863 d. 9/9 1964. (Bild från Brogårdhsamlingen)

Denne bror - Olof Persson - var livet ut kvar på födelsegården. Han gifte sig sedermera 1921 med sin hushållerska Johanna Svensson och blev far till tre barn. Johanna hade planer på att emigrera redan 1902, men resan blev inställd. Olof Persson blev uppmärksammad för sin höga ålder och då han avled den 9 september 1964 hade han tre månader och 20 dagar kvar till att nå 101 års ålder.

VERUM. I en handledning om biodling kan man läsa denna berättelse:

Bikupan kunde tillverkas av många olika typer av material, men tillverkades nästan uteslutande av halm. Kuporna fungerar genom att tunna pinnar sticks tvärs igenom kupan. Dessa pinnar använder sedan bina för att fästa sina vaxkakor på, som byggs lodrätt ner i kupan i kontrast med bistockarna där bina fäste sina vaxkakor fritt inuti stocken och försvårade skattningen. År 1768 lanserade Samuel Linneaus kranskupan, en ny slags halmkupa baserad på tidigare engelska ideér. Det var en halmkupa som man allt eftersom bisamhället växte kunde bygga på med halmkransar och därmed gav en föränderlig storlek åt kupan.

Den äldsta typen var den s. k. bistocken och därefter kom den typ av Bikupor med halmkransar som ses bortom stocken på denna bild. Bikupor ägda av Olof Persson i Bjeret, Verum sn. Bikuporna är av den för trakten vanliga typen, dvs för dem som inte gått över till ramkupor. 


Fotograferade 1938 av Alf Kahnberg.

De traditionella halmkuporna har fungerat som bibostäder i många hundra år, men kom ur bruk på 1950-talet. Halmkuporna tillverkades av material som alltid fanns till hands utan kostnad och sådana kupor hade många fördelaktiga egenskaper. De isolerade mot kyla utifrån men släppte också genom den fukt som bildades inne i kupan. Till skydd mot väder och vind kunde man på vissa ställen linda granbark runt kuporna. Ibland gjorde man en huv av halm, eller sedermera tjärpapp, över kuporna.

VERUM. Under de år som adelsmän betjänade av lakejer härskade på Skeinge säteri i Verums socken blev ibland personer födda i utlandet inkvarterade i gården. En fransman som kallades Favre vistades på Skeinge säteri på 1780-talet och i början av 1800-talet var ryssen Ivan Gifrig bosatt där. Ryssen kan antingen ha kommit till Sverige som en av de ryska desertörerna från finska kriget 1809 eller kanske som fånge efter ryska arméns kapitulation vid Narva 1810.

Såhär såg Skeinge sätesgård ut när fransosen Favre vistades där.

Hur fransmannen hade hamnat där är okänt, men såväl denne ”fransos” som den ”ryske drängen” blev omtalade i socknens födelsebok som upphov till utomäktenskapliga barn.

Namnet Favre bars av en känd fransk statsman. Han hette Jules Favre och levde åren 1809 till 1880. En annan känd Favre från vår tid är den schweizisk fotbollsspelaren Lucien Favre.

VERUM. Idag ska jag nostalgiskt minnas landskapet och de små skogsbäckarna där jag haft förmånen att tillbringa min barndom. En annan som för snart 150 år sedan bar på liknande tankar var skalden och tullinspektören Elias Sehlstedt (1808–1874). I dikten Sång i Ångermanland skrev han: Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. Och hela hamnen som en spegel låg, Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg. (i Svea 1873.) Sundsvall var då en av Sveriges rikaste och mest blomstrande industristäder. Genom de många sågverk som anlades kring staden förskaffade stadens förmögna borgare, som kallades ”träpatroner”, sig stora rikedomar.

Att jämföra sågverksblomstringen i Norrland med sågverken i Verums Möllebäck haltar, men lite darr i hembygdskänslan kommer när jag ser dessa Verumsbilder från 1930-talet. Och Sehlstedts kända sentens: Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg gjorde sig påmind när jag läste uppteckningarna i folklivsarkivet.

De två uppteckningarna gjordes 1938 av museiamanuensen Alf Kahnberg (1911–2002). Oljemålningen av sågmöllan är utförd av John Öhvall (1883–1957). 

VERUM. När Jan Myrdal avled 93 år gammal den 30 oktober 2020 kom många hyllningar och minnesrunor. Dock var några av dem kluvna och en del även rent hatiska. Hösten 2013 sände han med min hjälp en ”snygg och lagom stor blomsterhyllning” till en släktings begravning i Kristianstad.

 Jan Myrdal (1927-2020)  Gustaf Carlman (1906-1958)

På hemsidan för ”Jan Myrdalsällskapet” kan man läsa Jan Myrdal är död. Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit. Slutraderna i sällskapets minnesberättelse lyder: Personen Jan Myrdal är död. Att önska frid över hans minne vore ett uttryck för den borgerliga sentimentalitet som han avskydde.

I Svenska Dagbladet skriver Kaj Schueler: Bokslutet över den svårfångade Jan Myrdal måste innehålla två kolumner. En för den respekterade och inspirerande författaren, och en för debattören vars grova felsteg det inte finns några ursäkter för. En politiskt korrekt ledarskribent i samma tidning skrev: När somliga talar lyriskt om hans storhet, minns och påminn även om det i hans gärning som var avskyvärt. Annars kommer hans misstag att upprepas.

VERUM. Noteringen om denna bild i folklivsarkivet i Lund har följande lydelse: Piphylla ägd av Nils Persson i Verum. Piphyllan är 75 cm hög. Hyllan har formen av en kvadrant med trekantiga lådor. Radie 22 cm. Höjd 14 cm. Material björk. Hyllan har tillhört greve Bark på Skeinge herrgård. Anteckningen och bilden har införts i arkivet 1938 av Alf Kahnberg, som sedermera blev lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

Hyllans tidigare ägare var hovmarskalken och greven Nils A. Barck, vilken efter att ha blivit ruinerad genom vidlyftiga affärer och misslyckade experiment med sockerframställning flyttade till våra trakter i Göinge 1839. Han var ingift i den adliga godsägarätten Beck-Friis, som hade haft ägarintressen i Skeinge och Björkeberga sedan början av 1812. År 1841 köptes Skeinge säteri på auktion av den stormrike bonden och handlanden Nils Persson i Marklunda, anfader till nuvarande ägare till Söndregård i Maglaröd.

VERUM. Axel Wallengren, som även kallade sig Falstaff Fakir, har i sin bok ”Hur jag blev fakir och andra berättelser” nämnt hur det var att uppleva ett slädparti. Han skriver: Ett slädparti hör också till julens stillsamma fröjder. Därtill krävs snö, slädar och hästar. De sistnämnda finns alltid på plats hos någon åkare, en släda kan man ju alltid komma över; men snön är icke så lätt åtkomlig. Den brist på atmosfärisk värme, som erfordras för en snöflingas framställande, är större än mången eskimå tror. Dessutom gör en snöflinga intet slädparti. Därtill fordras flera miljarder på en gång.

Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Längs en gammal riksgräns” (1960)

En gång i slutet av 1940-talet hade just Verums socken genom Guds försyn beviljats några miljarder av dessa flingor. Detta gjorde att man sammankallade intresserade verumsbor och några bönder med dem tillhörande hästar och slädar för att samlas utanför Bygdegården.

VERUM. Vid en intervju som Kvällspostens Bengt Eriksson gjorde 2011 med lektorn, deckarförfattaren, godsägaresonen och akvarellmålaren Jean Bolinder (1935-2020), då bosatt i Bjärred, svarade intervjuoffret: Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Jean Bolinder var enligt intervjuaren: … en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst. Hans hade erövrat fil. lic-examen i Lund och arbetade därefter som lektor i Lund. Han var en ovanligt kreativ och mångsysslande person med många strängar på lyran.

Bolinder sysslade med tiokamp i sin ungdom. En idol och senare vän till honom var den olympiske idrottsmannen Kjell Tånnander, vilken var folkskollärare i Jägersborgs skola i Verums församling åren 1949-1952. Se artikel på hemsidan Vittsjö/Bjärnum: http://www.vittsjobjarnum.nu/artiklar/historia/verum/7733-den-olympiske-laeraren-i-jaegersborgs-skola-1949-1952.html

VERUM. Idag ska vi i tanken förflytta oss 160 år bakåt i tiden. På Tommemötet som hölls i Verums sockenstuga den 21 december 1860 konstaterades att sockenkassan från föregående år hade ett underskott av drygt 5 Riksdaler Banco. Men eftersom utminuteringsskatten för 1860 uppgick till över 73 Riksdaler Banco kunde man sedan socknens alla utgifter betalts för året bokföra ett överskott på närmare 3 Riksdaler att överföra till 1861. Åren 1859 och 1860 finansierades socknens kostnader enligt ”Räkning vid Tommemötet År 1860” helt med skatten på utminutering av brännvin. De 21 april 1860 gav sockennämnden Jöns Persson i Brogårdsbygge rättighet att: ”utöfva minuthandel med spirituösa drycker”.

Tomasdagen den 21 december var under 1800-talet den dag då socknens räkenskaper fastställdes. Det var av gammal sed även den dagen alla arrenden och löner som räknades i spannmål skulle vara betalda för året. Fram till 1772 hade dagen heldagsstatus.

Den största kostnadsposten i Verums sockens räkenskaper 1860 var barnmorskans lön med 23 Riksdaler. Kostnaden för att en av sockenmännen skulle resa till Broby för att lyfta utminuteringsskatten var 4 Riksdaler. En av årets minsta poster var arvodet till f d korpralen Johannes Nordqvist för ”Ringning och grafning för tvenne fattighjon”: 1 Riksdaler och 83 öre.

VERUM. Redaktören i Kristianstadsbladet Erik Melén hade en septemberdag 1956 tagit sig en biltur långt upp i Göingebygden för att träffa konstsmeden Einar Person i Brogården. Redaktören skriver: Jag besökte honom i hans smedja, som är sammanbyggd med hans lilla röda stuga i skogsbrynet, en dag då sommaren så smått började övergå i höst. Det var en lördagseftermiddag, då ”vanligt folk” vilade ut efter veckans arbete och vedermödor. Ur skorstenen till Einar Perssons smedja steg emellertid röken rakt opp mellan trädkronornas höstrodnande flätverk och inifrån smedjan hördes ut på byavägen slagen från smideshammaren.

Erik Melén (1910-1985) Einar Persson (1904-1989)

Besöket i Verum utmynnade sedermera i en lång hyllningsartikel i ChristianstadsBygdens Jul 1956 under rubriken ”Fint konstsmide i Östskåne”. Lovorden är många och redaktörens slutrader lyder: Nu månaderna före jul, har han inte mycket tid över för beställningssmiden. Nu gör han ljusstakar i järn på löpande band, men det märkliga är att varenda ljusstake har sin särprägel – man ser genast, även om man är lekman, att de utgått från en konstsmidets mästarhand.

Gravsten från då spanska sjukan slog till i Verum Mjölnaren Oskar Bengtsson, hustrun Alma och barnen Linnéa och Birger


Spanska sjukan skördar många offer och fördunklar julfirandet 1918.

Under december månad 1918 avlider sammanlagt 12 personer från Verums socken i spanska sjukan. Söndagen den 20 december gjordes i Verums kyrka tacksägelse samtidigt för sju personer som dött under en och samma vecka. Norra Skåne skriver under rubriken Där sorgen drabbar tungt:
En svårt hemsökt familj af den härjande spanska sjukan kan man med skäl kalla mjölnaren Oskar Bengtssons i Mölleröd, Verums socken, där ej mindre än tre personer af nämnda familj på endast några dagar skördats af döden. Natten till den 17 d:s afled familjefadern Oskar Bengtsson, 33 år gammal. På torsdagen afled deras 5-årige son Bertil och på fredagen afled hustrun Alma Bengtsson, 30 år gammal. Af familjen återstår nu 4 små barn, det äldsta 10 år och det yngsta endast en månad gammalt. Att sorgen är stor kan lättare tänkas än beskrifvas. Tilläggas bör att makarna Bengtsson mistade en tvåårig son för 2 månader sedan. Den 20 d:s afled snickare Karl Kleist, Ristorpet i samma sjukdom 52 år gammal efterlämnande hustru och 8 barn i små omständigheter. Dessutom hafva under veckans lopp aflidit ytterligare tre äldre personer, så att söndagen den 20 gjordes tacksägelse för sju under veckan aflidna, hvilket torde vara enastående i en församling på föga mer än 1.000 personer.

VERUM. Även om vintervädret ännu låter vänta på sig - och kanske några befarar det värsta - blir jag lätt nostalgisk av att tänka tillbaka på snö- och isvintrarna på 1950-talet. På den tiden hade man skidor och skridskor i högsta beredskap. Våra favoritplatser för skridskoåkning och bandyspelande i Verum var: Viken och Tågarps och Magnarps ängar

Halvrör  Sillarör

Isarna uppströms från bron i Verum var inget vidare bra, men nedströms hade man en ganska fin bandybana vid ett ställe som kallades Viken. (Strax före den s.k. Snapphanehålan.) Det var ju nära byn och om man kände till var de två ”groparna” tvärsöver ån från Tufvessons snickerifabrik fanns så kunde man skruva på sig halvrören eller sillarören redan på den översvämmade ängen utanför Björveruds och åka dit på isen. Minns en gång då Göte Findahl, som inte så noga kände till bäckstråken, åkte ner i en vak vid Viken. Han räddades, men blev ju dyngblöt.

VERUM. Clary och Arvid var barn till hemmansägaren August Hultsten och hustrun Sofia Persdotter i Magnarp. Ett par år efter faderns död 1910 skingrades hela familjen och när den efterlevande änkan Sofia 1915 flyttade till Farstorp hade två av barnen Arvid (f. 1894) och Clary (f 1894) redan emigrerat till Amerika.

Vid denna tid hade emigrationen från våra trakter till Amerika avklingat för att helt upphöra året efter att första världskriget brutit ut. Året för Titanicolyckan 1912 hade nio emigranter fått attester från Verum, varav två omkom i katastrofen. Därefter - 1913 och 1914 - reste 17 personer och sedan ingen alls 1915.

Dottern Elsa Hultsten (f. 1896) blev städerska på Vankivagården och dottern Anna Hultsten (f. 1901), som ännu inte var konfirmerad, fick tjänst som piga i Bolberöd. Sonen Olof Hultsten (f. 1899) fick först vistas hos sin förmyndare Jöns Eliasson i Vinslöv, men överfördes 1920 till rubriken ”skriven på församlingen”. Därefter vistades han till 1925 hos Tore Persson i Ekeröd, vilken sedan 1922 var gift med systern Anna.

 Olof Natanael Hultsten (1899-1985)

Olof Hultsten köpte ett mindre skogshemman i Horsaskog som han flyttade till 1925. Gården hade tidigare ägts av Viktor Jönsson och dessförinnan av Jöns Thuvesson (1831-1922). Gårdsbyggnaderna var kulturhistoriskt intressanta. Boningshuset var uppfört omkring 1750 och renoverades av Olof Hultsten 1937. Sina sista år bodde Olof Hultsten i en pensionärsbostad i Brogården. Han var en stillsam och godmodig man.

VERUM. Det har varit en ynnest att få tillbringa sin barndom i denna lilla göingska centralort på 1940 och 1950-talen. Under mina unga år där kände jag varje vrå av Brogården och Verums kyrkby lika väl som min egen ficka.

Mitt i denna flygbild ses dåvarande lanthandeln som hette Björveruds Eftr. Butiken drevs av Paul Erik Paulsson och hustrun Berta. På samma plats hade funnits en lanthandel sedan slutet av 1890-talet. Paul Erik övertog rörelsen efter sin styvfar Svante Björverud. Denne hade förut haft en handelsbod i Björkeberga.

På samma plats vid bron fanns redan i början av 1800-talet ett utskänkningsställe som hette ”Verums krog”. Av denna orsak kallades grinden över vägen som åt höger viker av mot Osby för ”Kruleét” Detta blev även namnet på platsen och träffpunkten i byn. Man kunde till exempel höra någon säga: ”Vi ses vid Kruleét”.

Längst till vänster i bilden ses huset som på senare tid har förknippats med Verums Sparbank. Huset byggdes dock som ”Verums Kommunalhus” och innehöll då en lokal för Kommunalstämman. I huset fanns även den telefonväxel som i många år sköttes av Elina Andersson. Mellan Björveruds affär och Kommunalhuset ligger Gustaf Perssons handelsbod. Den drevs efter 1923 med hustruns namn som ”Minnie Perssons Diverseaffär och Kafé”. Den handelsboden överlevde längst av alla i byn. Nedläggningen inträffade 1994.

VERUM. Boken om häradsbankens historia, som utkom 1941, skrevs av den i Ballingslöv födde professorn Martin P:n Nilsson (1874-1967). I förordet skriver han: Jag har gärna mottagit det uppdrag, som Styrelsens förtroende lagt i mina händer, att skriva Västra Göinge härads sparbanks historia under de hundra år den existerat, ehuru mitt arbete hittills rört sig på helt andra områden. Men jag har alltid under mina historiska studier insett vikten av ekonomisk historia och varit djupt intresserad av lokalhistoria, i synnerhet den bygds historia, i vilken jag är född och vuxit upp och där jag sedermera alltid tillbragt mina somrar.

Västra Göinge härads sparbank 1841-1977

Häradsbankens äldsta historia i korta drag: Banken stiftades 1841 som den andra sparbanken i Kristianstads län. Den första i länet var Sparbanken i Kristianstad. De första åren var banken inhyst i gästgivaregården i Röinge där tingshus för häradet då låg. Sedan järnvägen kommit till Hässleholm flyttades verksamheten till det nya tingshuset där. År 1928 fick banken ett eget hus vid Stortorget i Hässleholm.

Lars Andersson i Mölleröd T. G. Olofsson i Verum

Bland bankens 34 stiftare finner man åboen Lars Andersson (1813-1903) från Mölleröd i Verums socken. Två personer från Verums socken var år 1941 huvudmän i banken. En av dem var Hjalmar Paulsson (1901-1977) i Mölleröd - stiftaren Lars Anderssons barnbarn - och den andre var Sjunne Jönsson (1892-1961) i Maglaröd. Handlanden T. G. Olofsson (1871-1937) i Verum var huvudman 1932-1937.

VERUM. Höstmörkrets sänker sig allt snabbare nu i september, men det senaste halvårets virusisolering plågar många fortfarande. Här kommer ett tips till alla som vill veta mer om vad som hänt i Verum!

I samband med utgivningen av boken Spefågeln 1876 besökte författaren LarsWidding Björkeberga i Verums socken.

Varför inte läsa den intressanta boken Spefågeln av Lars Widding. På baksidan av boken som utgavs 1976 kan man läsa: Han påstod att han var en adelsman och baron och han bluffade alla. Han var flinkast med värjan, snabbast på hästryggen och galantast på balen. I verkligheten var han en skälm och bedragare - huvudpersonen i Lars Widdings roman från 1600-talet och trettioåriga kriget.

VERUM. I juni 1885 fastställdes en ny värnpliktslag som innehöll en övningstid på 42 dagar och år 1892 antog riksdagen en ny härordning där värnplikten ökades till 90 dagar. Det år alla män fyllde 21 år kallades de in för mönstring för värnplikt i beväringen och skrevs då in i inskrivningslängden med ett särskilt nummer. (Numrets form är - som släktforskare vet - LLL: KK/ÅÅ, där LLL är individens löpnummer i rullan, KK är kompaniområdet och ÅÅ det år inskrivningen skedde.) Västra Göinge Kompaniområde var nummer 11.

Här ser vi två beväringar från Verums socken, en av dem – han till vänster, som hade beväringsnummer 131: 11/1897, råkar vara min farfar Victor S. Pettersson (1876-1938), sedan lanthandlare i Brogården. Den andre – han till höger hette Julius Jönsson Wendt (1874-1952). Han rymde till Amerika 1897 efter att 1893 - 18 år gammal - ha varit stamanställd in i Livkompaniet av Skånska husarregementet i Ystad. Efter avsked och avtjänat fängelsestraff fick han beväringsnummer 190: 11/1896. Han bodde sedan i Bronx, New York.

VERUM. Under 1940-talet - då vi som nu är 70+ gamla lärde oss att cykla - var det ett elände att köra omkull och rulla runt i väggruset. Vi blev vita och skitiga av damm och saltblandat väggrus fastnade och sved i skrubbsåren. Även de av våra föräldrar som under rekordåren på 1950-talet lyckades skaffa en Volvo PV 444 eller en ”Folkabubbla” hatade grusvägarnas vattenfyllda potthål som väldigt fort efter vägskrapans framfart återkom.

Oljegrusbeläggning efter lastbil  Vägverkets stenkross i Skansabacken ca 1957

I slutet av 1950-talet uppfanns metoden att lägga ut s.k. oljegrusbeläggning på vägarna till och från Verums dåvarande handelscentrum vid bron över Vieån. Denna vägbeläggning var betydligt billigare än asfalt och med början omkring 1960 belades de viktiga vägarna till Visseltofta, Osby, Hästveda, Bjärnum och Vittsjö med oljegrus.

VERUM. Höstterminen 1921 anställdes i Verums skola två unga nygifta lärare som utexaminerats från Lunds lärarseminarium. De hade vigts i Brågarps församling den 4 januari 1920 och då var Ruth Hasselgren redan anställd som ordinarie lärarinna i Hörlinge mindre folkskola. Hennes make Hilding Nilsson var vikarierande lärare vid Alnarps folkskola, men hösten 1921 fick bägge makarna Hilding och Ruth anställning i Verums folkskola, Ruth som småskollärare och Hilding som folkskollärare. Ruths far Edvard Hasselgren var folkskollärare i Brågarp vid Malmö.

Förlovningsporträttet av Ruth Hasselgren och Hilding Nilsson från juni 1919 togs av den legendariske fotografen Per Bagge i Lund.

Makarna tjänstgjorde därefter i Verum under hela 1920-talet och de fick sönerna Håkan 1922 och Bertil 1925. Hilding Nilsson avled 1933 blott 34 år gammal i akut bukspottskörtelinflammation. Eftersom maken avled i Verums socken och bägge sönerna föddes där har Verums församling fått en särskild plats i Ruths liv trots att hon tillbringade sina återstående 60 levnadsår på annat håll. Hon har fått sin gravplats tillsammans med Hilding Nilsson vid Verums kyrkas långskepp. Där vilar också konstnären Carl Fredrik ”Figge” Holmgren, som var sambo med Ruth Hasselgren-Nilsson från sin skilsmässa 1954 och fram till sin död 1969. Figge var då han avled i Helsingborg 94 år gammal.

VERUM. Av en tillfällighet har ogifta torpardottern Bengta Jönsdotter (1868-1947) från Gubbarp i Verums socken kommit med på denna kulturhistoriska bild från 1938.

Hon var då 70 år gammal och hade nio år kvar att leva. Hennes syster Kristina Jönsdotter (1873-1949) var hustru till snickaren Janne Tuvesson i Brogården och henne minns jag som trevlig grann-gumma från min barndom.

Bengtas och Kristinas övriga syskon var mer eller mindre ”amerikaniserade”. Två av bröderna var i Amerika och en bror gifte sig med Nilla från Bjäret i Verum, vilken hade tre brorsöner i Amerika. En syster gifte sig 1906 med Per Nilsson som då återkom till Verum efter att ha vistats i Amerika sedan 1884.

Fotografen och museiamanuensen Affe Kahnberg (1911-2002) reste i slutet av 1930-talet flitigt omkring i norra Skåne för att dokumentera föremål med anknytning till folklivet i äldre tider. Han blev sedermera folkskollärare, seminarielärare och slutligen skolboksredaktör och lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

VERUM. I oktober 1897 hade Sydsvenska Dagbladet snappat upp en nyhet från högertidningen Kristianstads Läns Tidning att en ny järnvägslinje skulle dras mellan Örkelljunga och Osby. Det betonas att det inte var meningen att linjen skulle passera Vittsjö utan dras över Bjärnum, Verum och Skeinge till den sedan länge befintliga stambanan i Osby. Som viktiga naturtillgångar längs den tilltänkta sträckningen nämns granit och skog. Det blev dock inget av detta projekt.

Projektet 1897 Örkelljunga-Osby över Verum/Skeinge

Skam den som ger sig! År 1905 startades planering för ett annat projekt som kallades Hästveda-Traheryds banlinje. Den skulle passera kommunerna/socknarna Hästveda, Verum och Visseltofta i Göinge och därefter Hallaryd, Göteryd och Traryd i Kronobergs län.

Reflektioner efter läsning av ny bok om Elsa Gullberg ”Ett liv i textil” (2019) av Elisabet Stavenow-Hidemark.

VERUM. Jag har själv några minnen av att umgås med denna begåvade konstväverska från min barndoms Verum. Hon var en frimodig och ungdomlig kvinna med klurig blick och ett utpräglat sinne för humor. Agnes Brodd hade även varit aktiv som amatörskådespelerska i de lokala revyer som uppfördes i Verums bygdegård. Hon bodde i Jakobstorp i Magnarp som ses på en bild från 1950-talet. Vävateljen låg i vinkelbyggnaden som skymtar bakom bostadshuset.

I samband med den s.k. Ryttarolympiaden i Stockholm besöktes hennes hem i Magnarp av ett par tyska ryttarinnor på försommaren 1956. Vi var ett några ungdomar som cyklade dit för att vara med om denna ovanliga begivenhet med internationellt stuk. Kvinnorna och deras hästar gjorde en dags anhalt hos Agnes Brodd under sin färd ”ridledes” hela vägen till Stockholm. (Ridsport vid olympiska sommarspelen 1956 avgjordes i Stockholm i Sverige. Detta var på grund av Australiens dåvarande karantänregler, och tävlingarna bestod av dressyr, fälttävlan och banhoppning. Alla inriktningar hade individuell tävlan och lagtävling. Tävlingarna avgjordes 11–17 juni 1956 på Stockholms stadion. Citat från Wikipedia.)

VERUM. I en protokollsbok över Verums sockens fattigvård kan man läsa om ett ärende som behandlades den 23 mars 1881. Fattighjonet och änklingen Per Bengtsson hade mist sin hustru 1874. Hon var blott 36 år gammal och efter hennes bortgång blev Per ensam i sin backstuga med fem barn. Fadern vädjade till sockenmännen att den elvaårige sonen Håkan Anton skulle få använda sitt modersarv på 30 kronor för en resa till Amerika.

Det kan inte utläsas om han av kommunalstämman tilläts disponera sitt morsarv, men han är den 8 april 1881 noterad som utflyttad från Tågarps by i Verums socken. Backstugan låg nära gränsen mot Brogårdens by.

Antons yngste bror hade avlidit fem år gammal 1878. Hans två andra bröder tjänade på drängplatser först i Hörlinge och Hovgården och sedan i Brogården. Bägge kom senare efter till Amerika, Nils Bernhard år 1883 och Anders Edvard år 1883. Systern Tilda, som var född 1864, fick senare två utomäktenskapliga barn. Den yngste, född 1891, blev skeppsgosse i Karlskrona men rymde 1911 efter ett par bestraffningar, den äldste, född 1886, reste till Amerika 1906. Tilda blev understödstagare i Verums socken, men står även noterad som sömmerska. Hon dog 1925.

VERUM. Tidigare denna månad publicerade jag en repris av en tidigare artikel här. Samtidigt som jag beklagar detta vill jag förklara mig med att corona-pandemin så totalt dominerar alla massmedier att jag lockades sätta in ordet ”SMITTA” i den tidigare artikelns rubrik. Det handlade om hur villoläror spreds i Verum på 1850-talet. Av samma anledning har jag nu lockats att berätta om en annan ”smitta” som slog till i socknen hösten 1850. I tidningen ”Hvad Nytt?” rapporterades den 15 november 1850 om hur djurläkaren Jöns Magnus Sjöbäck (1801-1852) fick göra en utryckning till socknen. Det blev ganska dramatiskt och många kreatur fick slaktas. Nästan 40 år senare var skräcken för en upprepning ännu levande i bygden. Ett alarm om svinpest i Verum - som dock snart avfärdades - cirkulerade i några tidningsartiklar 1888.

Vi vet att man i Kristianstads län sedan långt tillbaka haft stor skräck för boskapssjuka. Den kände lärdomshistorikern och reseskildraren Johan Hinric Lidén genomförde 1768 en undersökningsresa genom södra Sverige. I hans dagboksanteckningar om Blekinge och Skåne, som publicerades 1903 i Historisk tidskrift för Skåneland (häfte 5-6), berättas om en bedrövlig händelse som orsakades av djursjukan.

VERUM. Stationsinspektoren Helge Thorssell (1859-1945) var det första i Verums socken födda barn som föräldrarna av religiösa skäl vägrade låta prästen döpa då frikyrkliga rörelser började växa fram vid mitten av 1800-talet.

Denne man och hans slingriga livsöde har skildrats mer utförligt i släktforskarnas tidskrift ”Gydhingen” 2019 nr 2.

I kyrkoböckerna för Verums socken för åren 1856-1867 hittar man ett tiotal personer som hade bekänt sig till den tidens s. k. villoläror ”Baptismen” och ”Mormonläran”. Några hade även vägrat att låta döpa sina barn. De flesta av dessa emigrerade sedermera till Nordamerika, men några av dem lyckades prästerskapet med ”lock och pock” några år senare förmå att återgå till den officiella statskyrkan.

Det tidigaste i Verums socken födda barn som föräldrar vägrade låta döpas var Helge Leopold som föddes i Hästberga den 25 augusti 1859. För honom saknas notis i födelseboken, men han infördes i husförhörslängden på en rad under föräldrarna Pehr Nilsson och Hanna Åkesdotter med anmärkningen: Icke döpt och om fadern skrev prästen: Hyllande Baptis. Villomeningar. De äldre syskonen Elise (f. 1851), Anna (f. 1853), Johannes (f. 1855) och Nils (f. 1856) hade alla döpts. Helge blev sedermera en studerad karl och var järnvägstjänsteman. Han tog sig namnet Thorssell och var stationsinpektor i Alvesta 1912-1924. Han avled i Osby 1945. Det var sedan han vunnit inträde i Kristianstads läroverk som de ledande personerna i staden såg till att den begåvade pojken återfördes till statskyrkan.

VERUM. Under året 1920 förlöstes 19 mödrar med 20 barn i Verums socken. Den flicka som dog i samband med tvillingfödseln den 14 januari var min mors syster och hann aldrig få något namn. Av de 19 ”levande” födda barnen var 9 flickor och 10 pojkar. Av barnen nådde 17 vuxen ålder, eftersom en pojke från Tulatorp dog före ett årsåldern och en flicka från Stafshult dog vid 8 års ålder.

På detta klipp ur ett skolfoto från 1932 ses Folke Bengtsson (född 4 juni 1920) längst t.v. och Ruben Larsson (född 3 maj 1920) längst t.h.

Det var fyra personer ur årskullen som nådde en levnadsålder på över 90 år, två kvinnor och två män. Dessa två var de enda av pojkarna i årskullen som kom att stanna kvar i sin födelsesocken hela livet. Endast en av de 9 flickorna blev kvar i Verums socken livet ut.

Äldst av alla i årskullen blev Irma Johannesson, vilken föddes på Assaretorp i april månad. Hon avled i Eslöv den 31 augusti 2019, blott åtta månader före sin hundraårsdag.