Historia Verum

VERUM. I min barndom på 1950-talet var servicenivån mycket hög för alla som bodde i Verumstrakten. Det gällde inte bara i ”Verums centrum” där tre butiker låg i rad. Även de mera avlägsna byarna nåddes av vissa varor. Det var ett ständigt cirkulerande av olika ”skjutsar”. Det som skjutsades omkring på vägarna med bil var dels skolelever, dels vissa speciella varugrupper såsom sill, köttvaror och svagdricka. Dessutom avhämtades tidigt på morgnarna böndernas mjölkkannor till mejerierna i Vittsjö och Hästveda. De stod på de ”mjölkabord” som kantade huvudvägarna. Uppåt i Sverige kallade man dem för ”mjölkpallar”. Skolskjutsarna sköttes på den tiden av droskägaren Malte Andersson. Han hade 1947 kommit från Vittsjö, där har arbetat som chaufför och bilskollärare. Han hade tidigare kört mejeriets mjölkskjutsar.

Droskägaren Malte Andersson (1908–1974)

Mjölkbil med kannekastare någonstans i Sverige

Malte startade då sin legendariska droskrörelse i Verums socken och bodde efter 1948 med sin familj i gamla skolan intill Verums kyrka. Tidigare hade skoleleverna åkt med Nils Persson (1881–1966), som alla kallade ”Per-Augas Nisse” och med Gösta Nilsson (1913–1986), som fick heta ”Bil-Gösta”.

Oskar Olsson, som alla kallade Silla-Oskar, skötte kringföringshandel med färsk fisk i Verums socken fram till dess att Edvin Fischer sedermera på 1950-talet drev liknande verksamhet. De första åren som Oskar var sillakrämare i socknen fick han sköta affärerna genom att fara omkring till gårdarna med häst och vagn. Därefter färdades han med en ”fyrkantig” bil av förkrigsmodell med registreringsnummer L3210. På senare år övergick Edvin Fischer från fiskhandel till att sälja frukt och grönsaker, oftast på torgdagarna i Älmhult.

VERUM. Skolläraren i Vittsjö August Nilsson Wennerberg, som var född 1858 i Hästberga, Verums socken, avflyttade hastigt från Vittsjö 1887. Senare under samma år - den 22 augusti - blev hustrun Anna Andersson och dottern Agda Elisabeth noterade som utflyttade till Amerika tillsammans med August, men deras utresa skedde först 1888.

August Wennerberg på ett suddigt skolfoto från folkskolan i Vittsjö.

Äldsta dottern Agda Wennerberg (1886–1961) bodde sedermera i Center City och modern Anna bodde efter faderns död hos dottern till sin död 1951. I juli 1887 hade Olof Kulldorff (1862–1942) antecknats som inflyttad till Vittsjö socken och hans legendariska lärargärning där varade livet ut. I hans dödsruna står: Han var född i Visseltofta, avlade folkskollärarexamen i Växjö och var lärare i Vittsjö från 1887 till uppnådd pensionsålder. Olof Kulldorff var sedan 1893 gift med Anna Anderssons syster Karolina Andersson och blev således svåger med den till Amerika utvandrade verumsfödde skolläraren August Wennerberg.

Skälet till att Wennerberg hastigt lämnade Vittsjö står att finna i den tidens nyhetsorgan på ömse sidor Atlanten.

VERUM. Här på kyrkbacken i Verum låg fram till sommaren 1899 en stor samlad gård, som ses till höger i denna bild. Hemmanet hade sedan mitten av 1880-talet ägts av Anton Håkansson (1862–1945). Han var son till Håkan Nilsson och Christina Collin och hade övertagit gården efter föräldrarna. Anton blev änkeman juldagen 1891 och ingick nytt äktenskap med Gunilla Svensdotter (1866–1936) från Gundrastorp i december följande år. Första hustrun Ingrid Jönsdotter kom från Magnarpstorp (Skottet) och dog blott 30 år gammal.

Då branden inträffade 1899 hade familjen sex barn, varav Clary och Axel var födda i första äktenskapet och Ivar, Thure, Anna och Ruth i andra äktenskapet.

Händelsen den 18 juli 1899 fick en dramatisk skildring i den tidens nyhetsorgan. Skånska Dagbladet skrev den 20 juli: Ett häftigt åskväder rasade i Verum den 18 dennes. Blixten slog ned hos hemmansegaren Anton Håkansson i Verum och antände ladugården samt boningshuset, hvilka nedbrunno till grunden. Tillskyndande personer lyckades med yttersta ansträngning rädda en del möbler och husgerådssaker samt en närstående uthuslänga. Hela den nyinbergade höskörden jämte en del spanmål och inventarier blefvo lågornas rof. En ko, en kalf och en hund blefvo äfven innebrända. Blixten tycks ha genomträngt hela ladugården på längden samt in i boningslängans ena gafvel och samtidigt antändt öfver allt, ty nästan ögonblickligen efter åskslaget var det hela förvandladt till ett förfärligt eldhaf.

VERUM. När de skånska tidningarna i slutet av 1800-talet fick framstötar från läsarna i våra trakter inleddes redogörelserna ibland med ”Från V-m skrifves:”. Om man söker sådana inslag där initiativet härstammar från min gamla hemsocken Verum hittar man ett par artiklar i Kristianstadstidningarna från åren kring 1897, dvs för 125 år sedan. Dessa handlar om den företeelse som på den tiden hade fått beteckningen ”Baggböleri”. Namnet uppkom vid mitten av 1800-talet som en beteckning olovlig avverkning av kronoskog, vilket ägarna av Baggböle sågverk i Västerbotten anklagades för. Men senare stod ordet ”Baggböleri” för andra former av tvivelaktig verksamhet inom skogsnäringen, särskilt anklagelser om skogsskövling.

Några dagar före julen 1898 hade Kristianstadsbladet denna notis: Baggböleri kan man med skäl kalla den skogssköfling, som till varje jul äger rum inom Göingebygdens nordligare församlingar, till följd af den mängd julgranar, som vid denna tid nedhuggas. Vid därvarande järnvägsstationer kan man nämligen dagligen få se tusentals sådana, skrifves hit.

Julgransförsäljning 1922

Även ett annat slags skogsbruk i Göinge blev föremål för kritiska inlägg i tidningarna. Kristianstads Läns Tidning hade den 24 mars 1897 en artikel om den stora skogsavverkningen med upprinnelse i en framställning av någon från Verumstrakten. Textens inledning var: Från Werum skrifves till oss: Skogssköflingen pågår här ohejdadt. Vattensågar och ångsågar äro jämt i verksamhet. Det ena skogshemmanet efter det andra inköpes af sågverksägare, som genast sätta yxan till roten och hugga bort allt; den större skogen till timmer och bräder, den mindre till ved, som sedan afyttras.

VERUM. Inom släktforskningen kan de mest förvånande sammanhang uppdagas – inte minst nu sedan den moderna DNA-tekniken introducerats. I efterlysningssidorna på Rötters anbytarforum hade en person från Australien lagt in en fråga med denna lydelse: Help locating Swedish emigrant to Australia with family name of Angelo.

Den person som efterfrågades skulle ha emigrerat från Norge till Australien år 1871. Han hade ett par år efter ankomsten dit under det antagna namnet Edward Angelo gift sig i Brisbane i Queensland med svenskan Caroline Charlotta Kjellberg som var född i Alingsås. Brudgummens föräldrar uppgavs vara ”Music Instructor in the Swedish Army” Mons Trulson Angelo (1797–1847) och Sara Mari Nilson (1798–1869). Efter en del sökningar i kyrkoarkiven upptäcktes att ”Måns Trulsson med hustru Sara” hade varit bosatta i Verums socken på 1830-talet och att de där fått sonen Truls.

I denna födelsenotis (Verums födelsebok 1824–1863) den 3 mars med dop den 9 mars 1834 står att föräldrar till sonen Truls var Torparen Måns Trulsson under Skeinge och 36-åriga hustrun Sara Nilsdr. Fadern var född i Stoby och hustrun var född i Göteryd och de bodde vid sonens födelse på torpet Mörkhult i Tågarp.

VERUM. Hösten 1921 fick makarna Hilding Nilsson och Ruth anställning av Verums folkskolestyrelse, Ruth som småskollärare och Hilding som folkskollärare. Ruths far Edvard Hasselgren var folkskollärare i Brågarp vid Malmö. Småskolläraren Ruth Hasselgren-Nilsson blev sedermera känd i kretsar bortom Verums horisont.

Hilding Nilsson avled den 13 april 1933 blott 34 år gammal och begravdes på kyrkogården den 19 april. (Av inflammation i bukspottskörteln.) Eftersom maken dog när de bodde där och bägge sönerna också föddes där fick församlingen en särskild plats i Ruths liv. Men hon tillbringade sina återstående 60 levnadsår på annat håll.

VERUM. Sedan den 31 december 2021 har det i Göinge och våra trakter runt Vittsjö endast funnits snö i sex dagar under februari månad, nämligen den 2–5/2 och den 19–20/2. Därefter har snön ”lyst med sin frånvaro” och våren bryter nu fram i allt snabbare tempo. Annat var det 1903! Den 19 april hade en snöstorm i Danmark totalt begravt Själland i snö och den 20 april skrev Svenska Dagbladet under rubriken Svåra trafikrubbningar i Skåne: Häftig snöstorm utbröt vid 7-tiden i morse. Telefonledningarna från Malmö och Hälsingborg äro obrukbara. Tidningen fortsätter med uppgiften att flera skånska tåg fastnat i snödrivorna.

Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Längs en gammal riksgräns” (1960)

Just dagen efter stormen, måndagen den 20 april, arrangerades ett stort slädparti i Verum, vilket rapporterades i tidningarna. Under rubriken ”Påpassliga ungdomar” skrev Höganäs tidning: Ett slädparti, räknande 8 skjutsar, gick i måndags af stapeln i Maglaröd, Verums socken. Till och med de svenskamerikanska tidningarna rapporterade händelsen: Slädparti d. 20 apr. är väl sällsynt i Skåne. Ett sådant, med 8 skjutsar och mycket fästande, har gått af stapeln i år från Maglaröd, Verum, till Ekeröd.

VERUM Tre gånger, med långa mellanrum, har händelser i byn Tulatorp blivit föremål för uppmärksamhet i tidningar på riksplanet. En sådan händelse var knuten till ett tragiskt självmord orsakat av obesvarad kärlek. En 27-årig ung man sköt sig i tinningen med två skott. De två andra händelserna har inträffat på 2000-talet. I maj 2000 hittades en övergiven flyktbil efter ett stort rån där en posttransportbil sprängdes och tömdes. Slutligen blev pressbevakningen av Tulatorp större än någonsin när den stora skogsbranden rasade i trakten våren 2019.

I Verums församlingsbok har prästen i december 1906 infört denna notering: Begick sjelfmord genom att skjuta sig i tinningen med revolver. Några ovanligt sorgliga notiser kunde man senare läsa i tidningarna om denne olycklige unge man under rubriken ”Kärlekssorg”.

Bror Adolf Svensson var född i Torrarp i N. Åkarps socken den 21 maj 1880. Fadern husaren Sven Rask, som var 12 år äldre än hustrun, dog innan Bror Adolf hunnit bli ett år gammal. Två syskon reste till Amerika på 1890-talet och Adolfs ende i Sverige kvarvarande bror dog 1905.

Den avlidne 27-åringen hade bevistat Önnestads folkhögskola läsåret 1897–1898 och var därefter dräng på Nygård i Skepparslöv till 1902. Han återkom därefter till sin födelseförsamling och ägnade sig åt handel.

VERUM. Under hela min barndom och uppväxt som handlarepåg i Brogården intill ”Storebro” över Vieån var jag bekant med en ensamstående äldre man som omväxlande kallades ”Posta-Karlen” eller ”Mejeristen”. Hans namn var Karl Edvard Nilsson och han ansågs tämligen originell.

Karl hade blivit änkeman 1919 efter bara ett års äktenskap och bodde därefter ensam i ett par rum sin stora praktvilla som låg där Vittsjö ”storkommun” sedan uppförde ett pensionärshem med tre lägenheter på 1960-talet. Karls hus ses här dels en vacker vinterdag på 1950-talet, dels under pågående rivning omkring 1960.

Även i Karls egen bakgrund fanns en tragedi med tidigt dödsfall 1885. Vid sex års ålder blev han faderlös tillsammans med sin då blott tre år gamla syster Ida. Fadern var lanthandlaren och sparbankssekreteraren Nils Persson (1856–1885). Denne, som var son till nämndemannen i Brogården Per Svensson (1819–1887), hade en äldre bror med namnet Jöns Persson (1847–1902). Dennes äldste son – som alltså var kusin med Karl Edvard Nilsson (1878–1959) – hette Per Viktor Jönsson (1877–1961). Även kusinen Per Viktor drabbades av ett tidigt dödsfall. När hans mor Hanna dog i januari 1883 var Per Viktor fem år gammal och systern Elsa fyra år.

VERUM. I oktober 1951 infördes i tidningen Arbetet notisen: Folkskolläraren Oscar Åhed, Luhr, Farstorp, 50 år och samma månad året 1971 hade Dagens Nyheter notisen: Folkskollärare Oscar Åhed, Hässleholm 70 år. Oskar Andersson Åhed var folkskollärare i Farstorps socken i alla år fram till pensioneringen1966 och han avled 1982. Åhed var även en flitig amatörmålare. Oscar Sigfrid Andersson föddes den 16 oktober 1901 i Magnarp, Verums socken och hans föräldrar var lantbrukaren Johannes Andersson f.1866 och Matilda Olsson f.1864. Under 1940-talet antog Oscar familjenamnet Åhed. Han var sedan 1926 gift med Sonja Samuelsson, som var dotter till skolläraren Gideon Samuelsson i Tågarps skola, Farstorps socken.

Oscar Andersson Åhed (1901–1982), lärare i Farstorps socken.

Att barnen ”helst” skulle bli lärare avspeglas av allt att döma i de två dödsfall i unga år som drabbat två kvinnor i tidigare led inom släkten. Oscars mor Matilda (född i Verums socken 1864 av ladufogden Jöns Olsson och hustrun Hanna Trulsdotter i Björkeberga) blev 1887 änka efter läraren i Verums socken Nils Johan Arvidsson från Algutsboda vilken dog 33 år gammal 1887 efter drygt ett års äktenskap. Oscars far Johannes Andersson var född i Stehag 1866 och kom till Verums socken 1893. Han gifte sig med Matilda året därefter. Matildas mor Hanna Trulsdotter hade i sitt första gifte sedan 1849 varit gift med skolläraren Jonas Hultsten i Fjärlöv, Gumlösa socken. Denne avled blott 32 år gammal i Osby 1855 och deras tre barn August, Johan och Nils Hultsten blev faderlösa.

T. v. karta från Lars Widdings bok ”Spefågeln” av illustratören Magnus Gerne. T. h. Vieån och kyrkan uppströms Storebro.

Gerda Ahlberg föddes 1886 i stationssamhället Hässleholm som dotter till urmakaren Nils Bengtsson Ahlberg och hans hustru Anna Magdalena Richter. Gerda emigrerade till USA 1928 och gifte sig där med Svante Risberg 1931. Gerda var flitig skribent i de svenskamerikanska tidningarna och efter hennes död 1968 skrev tidningen Vestkusten:
Mrs. Risberg var född i Hässleholm i Skåne och kom till Chicago 1928. Där träffade hon sin blivande man, Svante Risberg, också han skåning, från Sösdala. Båda for till San Francisco 1931 och gifte sig här samma år. Makarna har inga barn. Gerda Risberg var f.d. ordförande i Skånska Gillet, och medlem av Svenska Hjälpföreningen. Hon hade tidigare tillhört också Svenska Damsällskapet och Utile Dulciklubben. Både hon och Svante Risberg var i en följd av år delegater till Patriotiska Förbundet. Närmast sörjande är, förutom maken Svante, en syster i San Francisco, Theresa Thylin och en syster i Sverige fru Elin Ljunggren.

VERUM. Idag vill jag hylla ett tjugotal personer födda i Verums socken 1922 och som i år skulle fylla 100 år. Jag har valt ut de åtta som bodde i sin födelsesocken då de avled samt ett dussintal personer som senare under livet skulle bära andra efternamn är de namn som de hade i sina födelsenotiser 1922.

Dessa personer som föddes i Verum 1922 var vid sin död folkbokförda i sin födelsesocken:

Maj Hanna Birgit Jönsson, död späd i Maglaröd 1922
Arne Ragnar Larsson, död späd i Brogården 1922
Maria Lundqvist, död späd i Skeinge 1922
Ebba Gunborg Nilsson, död i Brogården som 6-årig flicka 1928
Alvar Holmberg, död i Brogården, 67 år 1989
Gunnar Bengtsson, död i Magnarp, 78 år 2000
Anna Alfrida Alfredsson f Johannesson, död i Björkeberga, 80 år 2003
Inga-Lisa Andersson f Olsson, död i Brogården, 92 år 2015

   Tre klipp ur skolfoto från Verums skola 1932

Inga-Lisa Olsson/Andersson (1922–2015) Alvar Holmberg (1922–1989) Gunnar Bengtsson (1922–2000)

VERUM. Hösten 1866 föddes i Brogården pojken Carl Anton. Vid dopet i Verum var lanthandlaren Nils Lunds hustru Hanna gudmor. Dopvittnen (faddrar) var moderns bror Nils Troedsson från Vankiva och lanthandlaren Nils Lund. Barnets föräldrar var det då nyinflyttade handlareparet i Brogården fästekvinnan Gunilla Troedsdotter och förre artilleristen Johannes Nilsson Berggren. Ett år efter sonens dop ingicks äktenskapet och fram till 1875 begåvades makarna med ytterligare fyra barn, tre döttrar och en son - alla födda i Verums socken. Gunilla var född i Finja 1841 och Johannes i Hörja 1838.

På denna plats i Brogården där Vittsjö kommun byggde pensionärsbostäder på 1960-talet låg Johannes Berggrens handelsbod. Bron över Vieån skymtar i bildens högerkant.

Vid den tid då Berggren tog över handelsboden vid åkanten hade det uppstått en viss överetablering i kyrkbyns omgivningar. Kring bron fanns omkring 1869 inte mindre än fyra handelsbodar med likartat sortiment. På Brogårdensidan låg Johannes Berggrens och Nils Lunds handelsbodar. Nils Lund hade kommit dit 1865 och emigrerade till Amerika 1869. Lunds rörelse övertogs av västgötaknallen J. A. Pettersson 1870. Nils Lund (1833–1907) drev sedan en skrädderiverkstad i Brooklyn, New York. Berggrens handelsbod utplånades i en brand 1878.

I december 2014 berättade Anders Svensson här på ViBj.nu om det rika musikliv som präglat municipalsamhället och möbelfabriksorten Bjärnum. När han kommer till den fina manskörens långa historia nämner han att … den som har varit med längst i kören är Gösta ”på Haga” Nilsson som var med i 70 år innan han lämnade detta jordeliv för ett par år sedan.

Som en oförtröttlig förespråkare för Verumsbornas överlägsenhet i olika avseenden vill jag här lite retfullt betona att några personer som härstammar från Verums socken haft stor betydelse i sammanhanget, bland dem anförvanter till Gösta Nilsson (1926–2012).

Gösta Nilsson ”på Haga”. T. v. bild i Norra Skåne 2003. T. h. bild i boken ”Från slöjd och hantverk till möbelfabriker”.

Gösta Nilssons far Axel och farfar Alfred hade börjat i NTO-logens blåsorkester i Verum 1910. Musikinstrumenten övertogs sedan av Frälsningsarmén i Bjärnum. Dit flyttade också ett par av de mest musikaliska medlemmarna, bland dem Axel Nilsson (1894–1956) och Alfred Nilsson (1868–1957) från Magnarps by. Axel Nilsson var född i Söndrum där fadern Alfred och ett par av hans släktingar från Verum då arbetade i stenhuggeriet.

VERUM. Den 16 november 2021 avled Göte Thuvesson från Stavshult i Verums socken i en ålder av 91 år. Han hade varit ordförande i Verums GoIF 1960–1967 och under många år drev han trädgårdsmöbeltillverkning i sin fabrik i Stavshult. Han tillhörde fjärde generationen i den Tuvessonska snickaresläkten som härstammar från Tufve Eskilsson (1835–1928) i Tågarp.

I boken ”Från slöjd och hantverk” om möbelfabriker i Göinge där släkten omtalas finner man denna inledande reflektion: Vilken av socknarna Norra Åkarp eller Verum, som haft flest tillverkare av göingemöbler är väl svårt att avgöra. Säkert är dock, att från Verum har otaliga lass därav under slutet av förra århundradet, med hästar och oxar som dragare, sökt sig ner över Skåne till marknader.

Om släkten sägs: ”Thuvesönerna” i Verum är ett exempel på hur smidig anpassning ger resultat. Där kan man också läsa: Göte Thuvesson – son till Olof Thuvesson – är född 1930 och representerar fjärde generationen yrkesmän i släkten, men har valt att arbeta med hårdare material än trä. Han har en tekniskt välförsedd fabrik för böjda stålrörsdetaljer och kompletterar de trädetaljer fadern gör till färdiga trädgårdsmöbler. Två av Janne Thuvessons söner drev snickerier i socknen, Ture i Brogården och Olof i Stavshult. Tures son Hasse Tuvesson, även han tillhörande fjärde generationen, flyttade på 1950-talet till Göteryd där han drev snickeriverksamhet och en leksaksfabrik med Brio i Osby som avnämare.

Turlistan från 1925 och omnibusägaren Nils Gottfrid Jönsson (1890–1983)

Längst upp i Verums socken nordliga del ligger ett område som bygdens folk kallar Norraskog. Denna del av socknen blev för ett par hundra år sedan utskiftad så att två områden tillfördes byarna Horsaskog och Bolberöd. Återstående del tillhör i juridiskt hänseende Verums kyrkby.

Ett hemman inropades den 16 juli 1906 för fem kronor av en person vid namn Nils Nilsson. Detta hemman har kallats Norup och tillhör Horsaskogs by. Denne kallades av ortens folk för ”Nye Jägaren” eller ”Jägarenissen” eftersom hans far Nils Jönsson kallades för ”Jägaren”. Att hemmanet bara kostade 5 kronor berodde på att förre ägaren tagit ett kanaliseringslån vilket köparen skulle överta och amortera 190 kronor årligen under 28 år. Det låga priset gjorde att några tidningar tyckte försäljningen var värd rubriken ”Ett hemman för 5 kronor”. Detta hemman ägdes sedermera av den företagsamme Nils Gottfrid Jönsson. Mer om honom senare här.

VERUM. Den 24 november 2021 avled Rut Madebrink i Lidingö vid 98 års ålder. Hon hade varit rektor på Manillaskolan i Stockholm och genom sin morfar Ola Svensson Sommarin hade hon rötter i Verum.

I en levnadsteckning om sin morfar Ola Svensson Zommarin som var född 1864 skriver hon: Gården Sjötorpet skulle ha blivit Olas hem eftersom han var den ende sonen, men hans dövhet medförde att hans syster fick överta gården. Det arv han då fick använde han som bidrag till ”Tidning för Diöfstumma”.

Genom att Olas syster Else och hennes efterkommande bodde kvar på, och fortfarande äger, gården i Sjötorpet kunde Ola och Hilda Zommarins barn genom åren fara dit för att träffas och umgås med släkten. Rut Madebrink skriver: Olas syster tog emot hans barn med värme. Mor kom mycket väl ihåg några sommarbesök (på Sjötorpet i Verum) under ungdomsåren. Nils och Else fick sönerna Svante, August, Olof, Axel och Bengt. Den äldste sonen Svante övertog gården efter faderns död 1909. Gården i Sjötorpet ägdes när Rut Madebrink på 1950-talet tillbringade sina unga år i socknen av Ola Svensson Zommarins systers sonson Sven Nilsson, även kallad Sjötorpa-Sven.

VERUM

Självporträtt av Carl Gustaf Pilo (1711–1793). Portrætsamlingen, Frederiksborg slott.

Hovmålaren Carl Gustaf Pilos sonson, kommissionslantmätaren Haqvin Andreas Pilo, föddes i Sjösås socken i Kronobergs län år 1770 och skrevs in vid Lunds universitetet 1788. År 1791 började han som lantmäterielev och blev examinerad 1792 - året före den berömde farfaderns död. Han blev kommissionslantmätare 1795 och bosatte sig i Simrishamn. Sedan 1793 var han gift med Susanna Catharina Borg. Hustrun dog julafton 1796 i sviterna efter förlossningen av den första dottern Laurentia Catharina. I sitt andra äktenskap blev H. A. Pilo, gift med klockaredottern i Gladsax Petronella Ulrica Leth.

Familjen Pilo flyttar till Verums socken 1823
I april 1923 flyttade familjen till byn Slätthultatorp i Verum socken från "Hvitaby" på Österlen. Byn de kom till kallas numera Jägersborg och ligger inte långt från Skeinge säteri. Vid inflyttningen medföljde sju barn, varav fem var flickor, och därtill även en inneboende 20-årig "studiosus" vid namn Rutger Jonas Plantin. Denne prästson från Norra Rörum var informator åt Pilos barn.

VERUM. Den konservativa Hessleholms Tidning startades i Hässleholm under januari månad 1889. Tidningens redaktör och utgivare var bokhandlaren August Hånell. Vid grundandet betecknades tidningen som ”Nyhets- och Annonsblad för Hessleholm med omnejd”.

Den tidens nyhetsorgan hade inga betänkligheter att publicera uppgifter om vilka inkomster som medborgarna blev beskattade för. Året 1901 kan man i Hessleholms Tidning få vet vilka inkomster som var de högsta inom Verums socken. Längst ner på listan som toppas av en greve, två folkskollärare och en storbonde hittar man en tidigare kringvandrande knalle från sjuhäradsbygden i Västergötland som slagit sig ner i socknen.

Johan August Petersson (1841–1911), som var min farfars far, hade i 30-årsåldern vågat sig på att starta ”fast handel” i sitt tidigare kringföringsdistrikt. Han blev bosatt i Brogården omkring 1870 och hade förut varit försäljare av tyger från ”knalleland” inom ett eget handelsområde i norra Göinge. I december 1870 hade han ingått äktenskap med bonddottern Bengta Tufvesdotter (1849–1928) från Magnarp.

VERUM. Den 1 oktober 1799 ingick kaptenen vid Kronobergs regemente Woldemar Wilhelm Wrangel von Brehmer från Skeinge i Verums socken äktenskap med sin kusin friherrinnan Wilhelmina Beck-Friis. Eftersom bruden var född på Bosjökloster ägde bröllopet rum där. Hennes far Corfitz Beck-Friis och brudgummens mor Barbara Wittrup Beck-Friis var syskon.

Wilhelmina hade då hunnit bli 24 år gammal och sägs ha varit livligt omsvärmad inom den krets av skånska ädlingar där hon rörde sig som ung. Friherrinnan Wilhelmina Wrangel von Brehmer som blev änka 1829 hade inköpt en fastighet vid Ramlösa i Helsingborgs utkanter där hon bodde på äldre dagar. Efter hennes död där våren 1859 skrev en tidning: Friherrinnan Wrangel von Brehmer, i sin ungdom en af Swerges skönaste fruntimmer, har wid 84 års ålder nyligen aflidit i Skåne och testamenterat 16,1665 rdr åt riddarhuset till stipendier. Tidningen Folket Röst hade dessutom i sin notis om dödsfallet sagt att friherrinnan i sin ungdom tillika var Sveriges ”mest fördomsfria fruntimmer”. Man undrar vad hon haft för sig?

Miniatyr av Johan Erik Bolinder (1768–1808) Nationalmuseum

Ur Öresundsposten den 27 april 1859 Nationalmuseum

Friherrinnan födde sitt första barn på Skeinge gård klockan åtta om aftonen den 26 november år 1800. Den nyfödde sonen fick ”för swaghet skull genast nöddop af Provincial Doctoren Carl Saur”. Barnets namn var: Corfits Wilhelm. I dopnotisen skrev prästen: Detta barnet dog af okänd sjukdom Kl: 10. om aftonen samma dag som det war födt, allenast 2 timmar gammalt.

VERUM. En för nutida Verumsbor tämligen bortglömd person var flitigt aktiv som vykortsfotograf runt om i Skåne under några år i början av 1910-talet. Hans namn var Magnus Mads Adolf Roth (1879–1960) och han gjorde åtminstone ett halvt dussin ”nedslag” i Verum med lyckat resultat.

Dessa vykort med ”Motiv från Verum” är utförda av honom. I några fall var min farfar lanthandlaren Viktor S. Pettersson hans förläggare. På nedre mittbilden har A. Roth fångat handlarens hus som sedermera blev mitt eget föräldrahem. Lanthandlaren själv och hans äldste son står vid brofästet.

Adolf Roths far hette Søren Andersen Roed och var född i Slagelse i Danmark. Denne kom till trakten av Hässleholm på 1870-talet och blev 1874 gift med Olofina Dalqvist från Finja. Adolf Roth var makarnas äldsta barn och blev tidigt upplärd i faderns yrke som slaktare.

VERUM. I detta klipp från Verums katekismilängd från 1716 noterades för skattehemmanet ”Eekeröd” den ogifte bonden Måns Sonasson och hans föräldrar gårdmannen Sone Pärsson och hustrun Sissa Månsdotter.

Måns Sonasson, som föddes i Verum 1692, var alltså fortfarande vid 24 års ålder ogift. Tjugo år senare hade Måns flyttat till Hesslycke i Visseltofta socken och på gården i Ekeröd bodde då brodern Per Sonasson med sin hustru Lussa. Då levde fortfarande bägge föräldrarna. När modern Sissa avled 1747 noteras hon som 87-årig änka och var alltså född omkring 1660. Sedan han lämnat födelsesocknen blev Måns Sonasson en aktad och tämligen rik man i Västra Göinge härad. När han avled i februari 1766, vid 83 år och tre månaders ålder, var han fortfarande häradsdomare och nämndeman. Dock hann fadern inte uppleva sonens alla framgångar inom akademin och stiftet. Nils var makarnas enda barn.

VERUM. År 1886 tillträdde 22-årige Johan August Berglund som den förste ambulatoriske läraren i Mejarps småskola. Han var bror till skolläraren Per Alfred Berglund, som hade anställts i Verums folkskola 1885. Tjänsten var ”ambulatorisk” mellan skolorna i Verum och Mejarp med en årslön om 250 kronor. Om J. A. Berglund kan man läsa dessa rader i boken ”Ett annat Verum”: John Berglund föddes i Skärstads socken, Småland, den 10 juli 1864. Tjänstgjorde såsom skollärare i Sverige i nära 15 år och anlände till Amerika 1892. “Jag studerade”, meddelar han i sin biografi, “läkarebehandling vid American College of Mechano-Therapy samt National School of Chiropractic”, båda i Chicago. Jag började min praktik i Biloxi, Mississippi 1909, flyttade följande året med familj till Portland och kommer troligen att här bereda mitt hem för framtiden. Jag använder en behandlingsmetod absolut min egen och har rönt stor framgång.”

Sedan Berglund 1889 flyttat till Hästveda - och sedan till USA - kom Lovisa Johansson från Vittsjö - även hon 22 år gammal. Efter Lovisa, som flyttat till Visseltofta 1891, kom 29-åriga Kjersti Håkansson från samma socken, där hon varit lärarinna vid den ambulerande småskolan i Vesljunga sedan 1883. Hon blev långvarig i Mejarp och fick öknamnet ”Örfila-Kitta”. Hon lämnade skolhuset i Mejarp hösten 1913 då hon flyttade till Höör. Om lärarnas alternerande mellan skolorna säger Ester Olsson: Läraren bodde i Verum, lärarinnan i Mejarp och halva tiden skulle ju läraren och lärarinnan byta, så då folkskolan skulle hållas i Mejarp och småskolan i Verum fick de gå en halv mil morgon och kväll och mötas på halva vägen. I ur och skur. Då vi småskoleungar var samlade vid Trollasten och såg Kersti Håkansson (Örfila-Kitta) komma borta vid Källarhalsen (dalgången bortom kyrkan) var det vi som fick brått in och satt tysta och snälla i våra bänkar.

VERUM. När demoisellen Helena Stenhoff 1803 kom till Skeinge för att gå i tjänst hos friherrinnan Wilhelmina var hon förlovad med studenten Per Efraim Lundberg. Denne fästman dog ung och Helena blev i stället förlovad med vice pastorn Magnus Ekdahl som tidvis vistades i Visseltofta. När Helena Stenhoff inflyttade till Visseltofta från Tävelsås 1809 noteras hon som förlovad med Ekdahl. Denne hade åren 1805–1807 varit skrivare åt häradshövdingen Battram i Grantinge.

Den 19 april 1811 noterades Helena Stenhoff som bortflyttad från Visseltofta till födelsestaden Karlshamn. Där föddes trolovningsbarnet Pehr Axel Ekdahl den 27 maj samma år. Fadern Magnus Ekdahl, som inte kom att sammanleva med modern och barnet, har senare omtalats som ”en förfallen kyrkoadjunkt, som ständigt var i delo med rättvisan”. Magnus Ekdahl blev prästvigd 1814 och gifte sig 1817 med Elin Holm. *) Magnus Ekdahl avsattes från prästämbetet 1840 och dog 1841. I Sjöströms biografiska anteckningar står: Hade förut av domkapitlet varnats för fylleri, osämja med hustrun, förargelseväckande rättegångar m. m.

I Sjöströms biografiska verk omtalas en annan av pastoratets adjunkter, vilken senare blev kyrkoherde i andra församlingar i Skåne. Där kan man läsa följande: Per Grewell, son af hemmansegaren Nils Persson och Bengta Larsdotter; född i Östra Grefvie den 12 januari 1847, prästvigd 1873, kyrkoherde i Hovs socken 1887 och i Rängs socken 1897. Per Grewell avled ogift i Räng 1923.

VERUM. I Värnamo Allehanda kunde man den 20 september 1902 läsa följande notis om en dam som hade bott i byn Stavshult i Verums socken åren 1875 till 1880: I de sålunda infångade damerna återfann kronolänsmannen efter studier i ”Polisunderrättelser” medlemmar af den farliga s. k. Skånska ficktjufsligan. Den äldsta af sällskapet, en 63-årig synderska, uppgaf sig hos kronolänsmannen heta Johanna Olsson. Men han konstaterade snart att hon icke vore någon annan än den bekanta farliga ficktjufven Agneta Petersson från Verum i Kristianstad län, hvilket hon omsider vidkände.

Klipp om ”Agneta Petersson från Verum” ur Smålandsposten i september 1902

Agneta Petersdotter var född i Mjölkalånga, Finja socken 1838 som dotter till Nils Peter Krok (f 1812) och Juliana Hallström (f 1808). Agneta var uppfostrad i den trakt där de s. k. Finjatattarna hade sin hemvist. Hon hade 1875 ingått äktenskap med Nils Andersson från Fjälkestad och de kom samma år till en gård Stavshult i Verums socken. Paret och deras fem barn flyttade sedan till Vankiva socken 1880. Ett av barnen - Carl Persson född 1865 av hustrun före äktenskapet - hade vid det laget redan börjat som gårdfarihandlare och kallades krämare.

VERUM. Hösten år 1872 inflyttade den nytillträdde skolläraren Christoffer Andersson (1834–1881) och hans hustru Sofia Bernhardina Rundcrantz (1836–1916) i Verums skolhus. De kom då från Lund och medförde sina tre barn Anders född 1866, Inrietta Beata född 1869 och Lydia Carolina född i april 1872. Yngsta dottern blev senare noterad som född i Verum.

 

På denna bild skymtar Verums äldsta skolhus byggt 1829 före tillbyggnaden av den andra våningen åren 1900–1902.

På färgfotot ses Christoffer Anderssons sonsons son lektor Eskil Rundcrantz i Snapphaneordens utstyrsel rakt ovanför mig själv.

Under tiden fram till skollärarens död nyårsdagen 1881 föddes därefter de tre döttrarna Hilma Sofia 1873, Anna Paulina 1876 och Ruth Hildegard 1878. Änkan flyttade till Lund med sina sex barn hösten 1881 och familjen noterades där som ”Fattig”.

Tre av barnen - Anders, Hilma Sofia och Ruth Hildegard – valde faderns yrkesbana och blev lärare. Äldsta dottern Inrietta Beata arbetade som butiksbiträde hos Borgs i Lund. Hon avled 1917. Dottern Anna Paulina, som blev sjuksköterska, dog i Hasslaröd, Osby socken 1957. Dottern Lydia Carolina var åren 1892 till 1914 gift med fil dr Carl Ludvig Lohmander och när hon avled i Sölvesborg 1961 var hon bosatt hos dottern Brita Lohmander (1901–1989), som var folkskollärare i staden. Yngsta dottern Ruth Hildegard återkom till sin födelsesocken 1920 och var därefter lärarinna i Jägersborgs skola. Hon avled i Hasslaröd, Osby socken 1966.

VERUM. Till staden Akron i Ohio kom i början av 1900-talet en ganska stor grupp svenskar. De organiserade där församlingen Bethany Lutheran Church. Genom kyrkans dokument kan man se att staden snart hade ett femtiotal personer med rötter i Verums och Vittsjö socknar. Staden hade år 1900 ca 40.000 invånare. Med förorterna inräknade har staden i våra dagar över 700.000 invånare.

Min farmors syster Ester Olsson i Brogården har berättat om Verumspojken Svante Olofsson (i USA Swan Olson), som var hennes kamrat från barndomen. Han hade direkt efter ankomsten till Akron gift sig med Selma Bengtsson från Gundrastorp i Vittsjö socken, som han blivit bekant med före överresan. Hennes föräldrar Bengta Nilsdotter och Bengt Olsson finns på dessa porträtt i Claes Ruderstams bok Vittsjöluft (utgiven 2011).

Swan Olson (1878–1939) var trotjänare i Goodyears stora däckfabrik där han arbetat i många år. Han hyllades efter sin död av ”Goodyear 25 Year Club”.

I staden bodde i början av 1900-talet dessutom tre systrar Augusta, Berta och Olga från Brogården i Verum med sina familjer och senare från 1921 även tillsammans med sin mor änkan Helena Olson.

Bröllopsfoto av 24-åriga verumsflickan Olga, som 1910 gifte sig i Akron med August (Gust) Larson från Träslövsläge.

I Akron bodde redan från 1892 änkan Nellie Olson (1857–1929) som var född i samma by. Hon hade kommit dit med fyra barn som alla var födda i Danmark. Nellie emigrerade från Verums socken till Danmark 1879 där hon i februari 1883 gifte sig med Hans Olsson, vilken var född i Trelleborg. Makarna fick fyra barn - Hilma Anina Elisa 17/2 1884, Arthur Emil Julius 4/9 1885, Hulda 11/8 1887 och Ella Maria 31/12 1889. Maken dog i juli 1890 och under sommaren 1891 återvände Nellie till sin födelseby i Verums socken varifrån hon redan i maj 1892 avreste med sina fyra barn till Akron i Ohio.

VERUM. Alldeles vid sidan av kyrkan och mittemot gamla skolan - som nu används som församlingshem - låg ända fram till slutet av 1930-talet det s.k. annexhemmanet. 

Det var en arrendegård som ägdes av kyrkan. Gården arrenderades av en kedja av släktingar härstammande från klockaren Sören (Söffren) Mickelsön vilken dog 85 år gammal 1677 och alltså var född på 1590-talet. Den sista i släktkedjan på gården var dottern till prästbonden Per Olsson Hildur Persdotter, vilken var gift med Nils B. Persson från Magnarp. Han kallades Hacka-Nisse sedan makarna bosatt sig på Hackagården i Verums kyrkby.

Klockaren Mickelsönn var bosatt i Ristorpet – en plats som sedan dess har kallats Jainatorpet (dialektuttal för Degnetorpet eller Djäknetorpet, dvs Klockaretorpet). Att klockaren träffade Lars Wivallius framgår av denna text av Tord-Jöran Hallberg i boken ”Familjen Grip i dikt och verklighet”: I ett skriftligt vittnesmål, riktat till ”gunstige fromme juncker Wllff Griff”, skriver klockaren Söffren Michelson, att han och prästen varit på Björkeberga gård och talat med Erik Gyllenstierna alias Lars Wivallius, varefter ”hand bad præsten och mig at vij ville gaa neder i Stuen till Eder”.

VERUM. Två gånger med 105 års mellanrum ”bortsopade” Helgeån broar med uppgiften att säkra Verumsbornas förbindelser till Osby socken. År 2000 försvann bron mot Osby från Hörlinge via byarna Hovgården och Maglaröd i Verums socken. Olyckan år 1895 tog träbron mellan Skeinge i Verum och Brunkelstorp i Osby.

Notis om den privatägda träbron som försvann 1895 Den förstörda bron vid Hörlinge/Hovgården 2000

Notis om den privatägda träbron som försvann 1895 Den förstörda bron vid Hörlinge/Hovgården 2000

Den privatägda träbron vid Skeinge kvarn förband Brunkelstorps by med Skeinge. Enligt tidningsnotisen bortsopades den 1895, men bron hade redan på 1880-talet ersatts av en ny järnbro ett stycke öster om den gamla. Byggandet av den nya bron finansierades av ett statsanslag om 18 400 kronor till Osby kommun. Denna första järnbro, som byggdes 1887–1888, fanns kvar fram till omkring 1950 då en ny bro blev färdig. Jag minns att den äldsta järnbron på 1940-talet var så svag att passagerarna fick stiga ut bussen och gå över.

Entreprenadannonser om byggandet bron vid Skeinge från 1887 och 1949.

Att brobygget på 1880-talet var omtvistat och vållade gräl kan utläsas av en längre notis om att några markägare tyckte att den gamla vägsträckningen var bättre även om den var dubbelt så lång. Det var nyttjandet av denna längre vägsträckning som helt omintetgjordes av Helgeån själv 1895.

VERUM. Talesättet ”en olycka kommer sällan ensam” har vi ju hört sedan urminnes tider. Detta talesätt besannades när två notiser om dödsfall i Verums socken infördes i Kristianstadsbladet en och samma dag i september 1896. Notiserna var placerade i samma spalt och de två dödsfallen inträffade dagen efter varandra. Kvinnan i Stavshult avled den 17 september och mjölnaren i Skeinge kvarn avled den 18 september.

I dödsnotisen över Christian Nilssons hustru Nilla kan man läsa att dödsorsaken var ”Olyckshändelse” och att kvinnan: … föll omkull och slog ihjäl sig vid nedstigandet i en källare.

I notisen över mjölnaren Ola Bengtsson uppges dödsorsaken vara slaganfall. Denne var född 1843 i Luhrs by i Farstorps socken och hade kommit till Skeinge från Äsphult 1894.

Från den by där Nilla dog av en olyckshändelse rapporterades över hela landet om en man som hösten 1889 hade försökt kurera en sjuk gumma med en krutladdning. Gubben skadades svårt, men det sades inget om hur det gick för den sjuka kvinnan.

VERUM. År 1896 var en brytningsperiod på Skeinge säteri, som då ägdes av greve Holck. Ägarens hustru och döttrar försökte utan större framgång disciplinera arbetarna till såväl gudfruktighet som nykterhet. Genom några rader i en notis den 5 december 1896 skånska IOGT:s tidning SKÅNING framgår hur fruktlöst arbetet var. 

Nykterhetstalaren skriver:
Från Killeberg skulle jag ställa färden till logen Skeingeborg, vid Skeinge, men även denna loge hade ramlat. Förnämsta orsaken härtill har varit den s. k. lokalfrågan: brist på lämplig möteslokal. Logen hade visserligen en tid en lokal upplåten af ägaren, men af en eller annan anledning har denna vägrats. Lördagen före min ankomst till orten uppläts lokalen emellertid till dans. Denna dans slutade med att en yngling blef så godt som ihjälhuggen med knif och sedan utkastad hjälplös i nattkylan. Så behandla ”kristna” bröder hvarandra i dessa bygder.

VERUM. På museidatabasen Carlotta kan man läsa dessa rader: Georg Fredrik Johansson (J:son) Karlin, född 23 april 1859 i Norra Åkarp i Kristianstads län, död 15 maj 1939 i Lund, var en svensk museiman och hembygdsforskare, som grundade Kulturen i Lund. Georg Karlin var son till kyrkoherden Lars Peter Johansson och Karolina Kristina Nilsson. I unga år kom han till Huaröd, där han växte upp. Han avlade studentexamen i Lund 1879. Han gifte sig 1896 med gobelängvävaren och mönsterritaren Anna Clara Maria Forsell (1869–1898) och i ett andra äktenskap 1904 med Gurli Hedvig Maria Ström.

Georg J:son Karlin (1859–1939)

Skaparen av ”Kulturen i Lund” Georg J:son Karlin och hans syster Goda var alltså bägge födda i Bjärnums by i Norra Åkarps socken. Georg föddes där 1859 och Goda föddes där 1856. Familjen flyttade till Brönnestads prästgård 1860. Goda blev sedermera 1878 gift med kyrkoherden Anders Hyllander i Backaryd.

Omkring mitten av 1800-talet började vice pastorn Lars P. Johansson misströsta om att någonsin kunna erövra en kyrkoherdetjänst. Han var bondson från Asmundtorp men hade trots att han mist sin far vid fjortonårsåldern lyckats studera teologi. Han blev prästvigd 1843 och avlade pastoralexamen 1849. Men vägen till att bli kyrkoherde var knagglig. Han var snart – som man på den tiden sade – konsistoriets skjutshäst. Med detta menades en prästman som ”åker på konsistoriekärran” i väntan på befordran.

VERUM. Den 16 mars 2021 avled i Hässleholm Elsa Rosdahl vid 90-års ålder. Begravningsgudstjänst i Hässleholms kyrka kommer att äga rum inom familjen den 16 april 2021. Begravningen kommer att livestreamas via www.anderssonsbegravningsbyra.se

Elsa var dotter till redaktören Tor Hjalmar Persson och hans hustru Tora Ågot född Braathen. Hon föddes i augusti 1913 då föräldrarna var bosatta i Hässleholm. Elsa Rosdahl var sedan 1954 gift med Assar Rosdahl, vilken var född i Verums socken 1933 och avled i Hässleholm 1990. Han var åklagare, fotbollsdomare och på 1980-talet ordförande i Skånes fotbollsförbund.

VERUM. Dessa tre tavlor som pryder väggarna i mitt hem har utförts av personer som fått sin eviga vila på kyrkogården i Verum. En av dem - bodmamsellen Ida Andersson - var född i Verums socken 1857, en annan - konstnären Karl Fredrik ”Figge” Holmgren - var född i Lund 1875 och den tredje - konstsmeden Einar Persson - var född i Hästveda socken 1904. Två av bildernas skapare hade andra yrken vid sidan av sitt måleri, endast Figge Holmgren var yrkeskonstnär.

En av personerna har jag själv haft förmånen att träffa. Han var ”nabo” till mitt föräldrahem och far till två jämnåriga kamrater. Hedersmannen hette Einar Persson och mina lekkamrater var Bo och Viveca Persson. De hade även en bror Gunnar, som var några år äldre. Fadern var yrkesverksam först som smed och senare som skicklig konstsmed. Einar gifte sig 1933 med Inga Nilsson från Tågarp i Farstorps socken och samma år kom de till Brogården i Verums socken där Einar drev egen smidesverkstad. Åren 1926–1933 var Einar Persson smedmästare i Ballingslöv och han hade under perioden 1923/1924 gått i lära hos smeden Malmberg i Fogdarp vid Ringsjön. Att Einar var en passionerad älgjägare bidrog till att han gärna hade skogarnas konung som huvudmotiv. Oljemålningen med älgmotivet är utförd år 1951.

Einar Persson (1904–1989) Fredrik (Figge) Holmgren (1875–1969) 

 

VERUM. I slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var det vanligt för ungdomar från min födelsesocken att resa över sundet för att arbeta i Danmark. Detta blev ofta den lättast åtkomliga försörjningskällan för de ungdomar som inte hade råd att resa till norra Tyskland eller över Atlanten till Amerika.

En dansk utvandring som förut omtalats här handlade om några stenverksarbetare från Verums socken som var på Bornholm. En av dessa – förmannen Carl Liljenberg – drabbades av att hans hustru Nilla Tufvesdotter avled i Allinge 1893 och efterlämnade tre söner i späd ålder. Notisen om dödsfallet ses här nedan.

Porträtt av Nilla och Carl Liljenberg i Allinge

Stenværksformand Liljenberg står här till höger om sitt arbetslag.

Det finns numera goda möjligheter att spåra dessa personer i Dansk Demografisk Database. Här kommer några glimtar om personer som valde att utvandra till det land som Skåne förr varit en betydelsefull del av.

VERUM. Denna text tillkom på internationella kvinnodagen - den 8 mars 2021 - och slutredigerades för publicering på dagen 33 år efter Ruth Hasselgren-Nilssons bortgång, som ägde rum den 11 mars 1988. Den 9 juni samma år avled min egen beundrade småskollärarinna Ruth Olsson vid 86 års ålder.

Ruth Andersson (1878–1966) Ragnhild Nilsson (1898–1979) Ruth Nilsson (1899–1988)

Ruth Olson       (1902–1988)

Det var kanske Ruth Hasselgren-Nilsson som var mest känd i kretsar bortom Verums horisont. Hösten 1921 fick makarna Hilding Nilsson och Ruth anställning av Verums folkskolestyrelse, Ruth som småskollärare och Hilding som folkskollärare. Ruths far Edvard Hasselgren var folkskollärare i Brågarp vid Malmö.

Hilding Nilsson avled 1933 blott 34 år gammal. Eftersom maken dog i Verums socken och deras två söner föddes där har Verums församling fått en särskild plats i Ruths liv trots att hon tillbringade sina återstående 60 levnadsår på annat håll. Hösten 1937 flyttade Ruth Hasselgren-Nilsson till Älmhult där hon blev en mycket uppskattad lärare. En elev säger: Ruth var mycket konstintresserad och hade många konstnärer i sitt umgänge. Efter att ha lämnat sin tjänst i Älmhult flyttade Ruth Hasselgren-Nilsson till Helsingborg.

VERUM. Vid mitten av 1940-talet utgav bokförlaget Hellco i Malmö ett praktverk med titeln Svensk Bebyggelse, Skåne – Kristianstads län. Syftet med bokverket sägs vara att visa ett tvärsnitt av den småhus- och villabebyggelse som förekommer i länet. Huvudredaktörer var förlagsmännen Arv. Alexandersson och Fritz B. Lindström. Förlaget hade även engagerat skriftställaren Pehr Johnsson i Broby att författa en allmän översikt om Kristianstads län.

De försäljningssugna förlagsmännen i redaktionen skriver i förordet att man vill … ” få fram en minnesbok där till synes obetydliga detaljer i beskrivningen av en fastighet för kommande generationer kanske skola bli av oskattbart värde.” I själva verket avbildades troligen bara fastigheter som ägdes av personer som hade övertalats att köpa boken.

För varje ort finns en inledande text med en eller ett par bilder av dess centrala delar eller karaktäristiska byggnader. Det råkar vara så att för orten Verum har redaktionen vid ingressen satt in en bild som visar mitt föräldrahem i Brogården intill bron över Vieån, som fastigheten tedde sig ungefär vid min födelse hösten 1943.

(Skildrad år 1910 i ”A history of the Swedish-Americans of Minnesota”. Texten i översättning.)

VERUM. I boken Ett annat Verum ”der borta på andra sidan hafven”, som utkom 2018 berättade jag på några sidor om de tre bröderna Louis, Nels och Emil Peterson som på 1880-talet emigrerade till Minnesota i USA. De var bröder till Bjära-Olofen från Verums kyrkby.

Bjära-Olofen f. 24/12 1863 d. 9/9 1964. (Bild från Brogårdhsamlingen)

Denne bror - Olof Persson - var livet ut kvar på födelsegården. Han gifte sig sedermera 1921 med sin hushållerska Johanna Svensson och blev far till tre barn. Johanna hade planer på att emigrera redan 1902, men resan blev inställd. Olof Persson blev uppmärksammad för sin höga ålder och då han avled den 9 september 1964 hade han tre månader och 20 dagar kvar till att nå 101 års ålder.

VERUM. I en handledning om biodling kan man läsa denna berättelse:

Bikupan kunde tillverkas av många olika typer av material, men tillverkades nästan uteslutande av halm. Kuporna fungerar genom att tunna pinnar sticks tvärs igenom kupan. Dessa pinnar använder sedan bina för att fästa sina vaxkakor på, som byggs lodrätt ner i kupan i kontrast med bistockarna där bina fäste sina vaxkakor fritt inuti stocken och försvårade skattningen. År 1768 lanserade Samuel Linneaus kranskupan, en ny slags halmkupa baserad på tidigare engelska ideér. Det var en halmkupa som man allt eftersom bisamhället växte kunde bygga på med halmkransar och därmed gav en föränderlig storlek åt kupan.

Den äldsta typen var den s. k. bistocken och därefter kom den typ av Bikupor med halmkransar som ses bortom stocken på denna bild. Bikupor ägda av Olof Persson i Bjeret, Verum sn. Bikuporna är av den för trakten vanliga typen, dvs för dem som inte gått över till ramkupor. 


Fotograferade 1938 av Alf Kahnberg.

De traditionella halmkuporna har fungerat som bibostäder i många hundra år, men kom ur bruk på 1950-talet. Halmkuporna tillverkades av material som alltid fanns till hands utan kostnad och sådana kupor hade många fördelaktiga egenskaper. De isolerade mot kyla utifrån men släppte också genom den fukt som bildades inne i kupan. Till skydd mot väder och vind kunde man på vissa ställen linda granbark runt kuporna. Ibland gjorde man en huv av halm, eller sedermera tjärpapp, över kuporna.

VERUM. Under de år som adelsmän betjänade av lakejer härskade på Skeinge säteri i Verums socken blev ibland personer födda i utlandet inkvarterade i gården. En fransman som kallades Favre vistades på Skeinge säteri på 1780-talet och i början av 1800-talet var ryssen Ivan Gifrig bosatt där. Ryssen kan antingen ha kommit till Sverige som en av de ryska desertörerna från finska kriget 1809 eller kanske som fånge efter ryska arméns kapitulation vid Narva 1810.

Såhär såg Skeinge sätesgård ut när fransosen Favre vistades där.

Hur fransmannen hade hamnat där är okänt, men såväl denne ”fransos” som den ”ryske drängen” blev omtalade i socknens födelsebok som upphov till utomäktenskapliga barn.

Namnet Favre bars av en känd fransk statsman. Han hette Jules Favre och levde åren 1809 till 1880. En annan känd Favre från vår tid är den schweizisk fotbollsspelaren Lucien Favre.

VERUM. Idag ska jag nostalgiskt minnas landskapet och de små skogsbäckarna där jag haft förmånen att tillbringa min barndom. En annan som för snart 150 år sedan bar på liknande tankar var skalden och tullinspektören Elias Sehlstedt (1808–1874). I dikten Sång i Ångermanland skrev han: Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. Och hela hamnen som en spegel låg, Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg. (i Svea 1873.) Sundsvall var då en av Sveriges rikaste och mest blomstrande industristäder. Genom de många sågverk som anlades kring staden förskaffade stadens förmögna borgare, som kallades ”träpatroner”, sig stora rikedomar.

Att jämföra sågverksblomstringen i Norrland med sågverken i Verums Möllebäck haltar, men lite darr i hembygdskänslan kommer när jag ser dessa Verumsbilder från 1930-talet. Och Sehlstedts kända sentens: Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg gjorde sig påmind när jag läste uppteckningarna i folklivsarkivet.

De två uppteckningarna gjordes 1938 av museiamanuensen Alf Kahnberg (1911–2002). Oljemålningen av sågmöllan är utförd av John Öhvall (1883–1957). 

VERUM. När Jan Myrdal avled 93 år gammal den 30 oktober 2020 kom många hyllningar och minnesrunor. Dock var några av dem kluvna och en del även rent hatiska. Hösten 2013 sände han med min hjälp en ”snygg och lagom stor blomsterhyllning” till en släktings begravning i Kristianstad.

 Jan Myrdal (1927-2020)  Gustaf Carlman (1906-1958)

På hemsidan för ”Jan Myrdalsällskapet” kan man läsa Jan Myrdal är död. Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit. Slutraderna i sällskapets minnesberättelse lyder: Personen Jan Myrdal är död. Att önska frid över hans minne vore ett uttryck för den borgerliga sentimentalitet som han avskydde.

I Svenska Dagbladet skriver Kaj Schueler: Bokslutet över den svårfångade Jan Myrdal måste innehålla två kolumner. En för den respekterade och inspirerande författaren, och en för debattören vars grova felsteg det inte finns några ursäkter för. En politiskt korrekt ledarskribent i samma tidning skrev: När somliga talar lyriskt om hans storhet, minns och påminn även om det i hans gärning som var avskyvärt. Annars kommer hans misstag att upprepas.

VERUM. Noteringen om denna bild i folklivsarkivet i Lund har följande lydelse: Piphylla ägd av Nils Persson i Verum. Piphyllan är 75 cm hög. Hyllan har formen av en kvadrant med trekantiga lådor. Radie 22 cm. Höjd 14 cm. Material björk. Hyllan har tillhört greve Bark på Skeinge herrgård. Anteckningen och bilden har införts i arkivet 1938 av Alf Kahnberg, som sedermera blev lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

Hyllans tidigare ägare var hovmarskalken och greven Nils A. Barck, vilken efter att ha blivit ruinerad genom vidlyftiga affärer och misslyckade experiment med sockerframställning flyttade till våra trakter i Göinge 1839. Han var ingift i den adliga godsägarätten Beck-Friis, som hade haft ägarintressen i Skeinge och Björkeberga sedan början av 1812. År 1841 köptes Skeinge säteri på auktion av den stormrike bonden och handlanden Nils Persson i Marklunda, anfader till nuvarande ägare till Söndregård i Maglaröd.

VERUM. Axel Wallengren, som även kallade sig Falstaff Fakir, har i sin bok ”Hur jag blev fakir och andra berättelser” nämnt hur det var att uppleva ett slädparti. Han skriver: Ett slädparti hör också till julens stillsamma fröjder. Därtill krävs snö, slädar och hästar. De sistnämnda finns alltid på plats hos någon åkare, en släda kan man ju alltid komma över; men snön är icke så lätt åtkomlig. Den brist på atmosfärisk värme, som erfordras för en snöflingas framställande, är större än mången eskimå tror. Dessutom gör en snöflinga intet slädparti. Därtill fordras flera miljarder på en gång.

Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Längs en gammal riksgräns” (1960)

En gång i slutet av 1940-talet hade just Verums socken genom Guds försyn beviljats några miljarder av dessa flingor. Detta gjorde att man sammankallade intresserade verumsbor och några bönder med dem tillhörande hästar och slädar för att samlas utanför Bygdegården.

VERUM. Vid en intervju som Kvällspostens Bengt Eriksson gjorde 2011 med lektorn, deckarförfattaren, godsägaresonen och akvarellmålaren Jean Bolinder (1935-2020), då bosatt i Bjärred, svarade intervjuoffret: Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Jean Bolinder var enligt intervjuaren: … en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst. Hans hade erövrat fil. lic-examen i Lund och arbetade därefter som lektor i Lund. Han var en ovanligt kreativ och mångsysslande person med många strängar på lyran.

Bolinder sysslade med tiokamp i sin ungdom. En idol och senare vän till honom var den olympiske idrottsmannen Kjell Tånnander, vilken var folkskollärare i Jägersborgs skola i Verums församling åren 1949-1952. Se artikel på hemsidan Vittsjö/Bjärnum: http://www.vittsjobjarnum.nu/artiklar/historia/verum/7733-den-olympiske-laeraren-i-jaegersborgs-skola-1949-1952.html

VERUM. Idag ska vi i tanken förflytta oss 160 år bakåt i tiden. På Tommemötet som hölls i Verums sockenstuga den 21 december 1860 konstaterades att sockenkassan från föregående år hade ett underskott av drygt 5 Riksdaler Banco. Men eftersom utminuteringsskatten för 1860 uppgick till över 73 Riksdaler Banco kunde man sedan socknens alla utgifter betalts för året bokföra ett överskott på närmare 3 Riksdaler att överföra till 1861. Åren 1859 och 1860 finansierades socknens kostnader enligt ”Räkning vid Tommemötet År 1860” helt med skatten på utminutering av brännvin. De 21 april 1860 gav sockennämnden Jöns Persson i Brogårdsbygge rättighet att: ”utöfva minuthandel med spirituösa drycker”.

Tomasdagen den 21 december var under 1800-talet den dag då socknens räkenskaper fastställdes. Det var av gammal sed även den dagen alla arrenden och löner som räknades i spannmål skulle vara betalda för året. Fram till 1772 hade dagen heldagsstatus.

Den största kostnadsposten i Verums sockens räkenskaper 1860 var barnmorskans lön med 23 Riksdaler. Kostnaden för att en av sockenmännen skulle resa till Broby för att lyfta utminuteringsskatten var 4 Riksdaler. En av årets minsta poster var arvodet till f d korpralen Johannes Nordqvist för ”Ringning och grafning för tvenne fattighjon”: 1 Riksdaler och 83 öre.

VERUM. Redaktören i Kristianstadsbladet Erik Melén hade en septemberdag 1956 tagit sig en biltur långt upp i Göingebygden för att träffa konstsmeden Einar Person i Brogården. Redaktören skriver: Jag besökte honom i hans smedja, som är sammanbyggd med hans lilla röda stuga i skogsbrynet, en dag då sommaren så smått började övergå i höst. Det var en lördagseftermiddag, då ”vanligt folk” vilade ut efter veckans arbete och vedermödor. Ur skorstenen till Einar Perssons smedja steg emellertid röken rakt opp mellan trädkronornas höstrodnande flätverk och inifrån smedjan hördes ut på byavägen slagen från smideshammaren.

Erik Melén (1910-1985) Einar Persson (1904-1989)

Besöket i Verum utmynnade sedermera i en lång hyllningsartikel i ChristianstadsBygdens Jul 1956 under rubriken ”Fint konstsmide i Östskåne”. Lovorden är många och redaktörens slutrader lyder: Nu månaderna före jul, har han inte mycket tid över för beställningssmiden. Nu gör han ljusstakar i järn på löpande band, men det märkliga är att varenda ljusstake har sin särprägel – man ser genast, även om man är lekman, att de utgått från en konstsmidets mästarhand.

Gravsten från då spanska sjukan slog till i Verum Mjölnaren Oskar Bengtsson, hustrun Alma och barnen Linnéa och Birger


Spanska sjukan skördar många offer och fördunklar julfirandet 1918.

Under december månad 1918 avlider sammanlagt 12 personer från Verums socken i spanska sjukan. Söndagen den 20 december gjordes i Verums kyrka tacksägelse samtidigt för sju personer som dött under en och samma vecka. Norra Skåne skriver under rubriken Där sorgen drabbar tungt:
En svårt hemsökt familj af den härjande spanska sjukan kan man med skäl kalla mjölnaren Oskar Bengtssons i Mölleröd, Verums socken, där ej mindre än tre personer af nämnda familj på endast några dagar skördats af döden. Natten till den 17 d:s afled familjefadern Oskar Bengtsson, 33 år gammal. På torsdagen afled deras 5-årige son Bertil och på fredagen afled hustrun Alma Bengtsson, 30 år gammal. Af familjen återstår nu 4 små barn, det äldsta 10 år och det yngsta endast en månad gammalt. Att sorgen är stor kan lättare tänkas än beskrifvas. Tilläggas bör att makarna Bengtsson mistade en tvåårig son för 2 månader sedan. Den 20 d:s afled snickare Karl Kleist, Ristorpet i samma sjukdom 52 år gammal efterlämnande hustru och 8 barn i små omständigheter. Dessutom hafva under veckans lopp aflidit ytterligare tre äldre personer, så att söndagen den 20 gjordes tacksägelse för sju under veckan aflidna, hvilket torde vara enastående i en församling på föga mer än 1.000 personer.

VERUM. Även om vintervädret ännu låter vänta på sig - och kanske några befarar det värsta - blir jag lätt nostalgisk av att tänka tillbaka på snö- och isvintrarna på 1950-talet. På den tiden hade man skidor och skridskor i högsta beredskap. Våra favoritplatser för skridskoåkning och bandyspelande i Verum var: Viken och Tågarps och Magnarps ängar

Halvrör  Sillarör

Isarna uppströms från bron i Verum var inget vidare bra, men nedströms hade man en ganska fin bandybana vid ett ställe som kallades Viken. (Strax före den s.k. Snapphanehålan.) Det var ju nära byn och om man kände till var de två ”groparna” tvärsöver ån från Tufvessons snickerifabrik fanns så kunde man skruva på sig halvrören eller sillarören redan på den översvämmade ängen utanför Björveruds och åka dit på isen. Minns en gång då Göte Findahl, som inte så noga kände till bäckstråken, åkte ner i en vak vid Viken. Han räddades, men blev ju dyngblöt.

VERUM. Clary och Arvid var barn till hemmansägaren August Hultsten och hustrun Sofia Persdotter i Magnarp. Ett par år efter faderns död 1910 skingrades hela familjen och när den efterlevande änkan Sofia 1915 flyttade till Farstorp hade två av barnen Arvid (f. 1894) och Clary (f 1894) redan emigrerat till Amerika.

Vid denna tid hade emigrationen från våra trakter till Amerika avklingat för att helt upphöra året efter att första världskriget brutit ut. Året för Titanicolyckan 1912 hade nio emigranter fått attester från Verum, varav två omkom i katastrofen. Därefter - 1913 och 1914 - reste 17 personer och sedan ingen alls 1915.

Dottern Elsa Hultsten (f. 1896) blev städerska på Vankivagården och dottern Anna Hultsten (f. 1901), som ännu inte var konfirmerad, fick tjänst som piga i Bolberöd. Sonen Olof Hultsten (f. 1899) fick först vistas hos sin förmyndare Jöns Eliasson i Vinslöv, men överfördes 1920 till rubriken ”skriven på församlingen”. Därefter vistades han till 1925 hos Tore Persson i Ekeröd, vilken sedan 1922 var gift med systern Anna.

 Olof Natanael Hultsten (1899-1985)

Olof Hultsten köpte ett mindre skogshemman i Horsaskog som han flyttade till 1925. Gården hade tidigare ägts av Viktor Jönsson och dessförinnan av Jöns Thuvesson (1831-1922). Gårdsbyggnaderna var kulturhistoriskt intressanta. Boningshuset var uppfört omkring 1750 och renoverades av Olof Hultsten 1937. Sina sista år bodde Olof Hultsten i en pensionärsbostad i Brogården. Han var en stillsam och godmodig man.