Resor

KULLABYGDEN. Resa ut i det blå – kan det va nåt ? En del tycker om det, andra inte.

Oavsett vilket så hade 32 personer anmält sig till denna resa som gick av stapeln fredagen den 26 augusti klockan 07.30.

När så färden startade mot Markaryd kunde man höra här och var ”undrar vart vi ska”. Ut på motorvägen mot Helsingborg och efter några mils körning stannade vi till för att ta emot dagens guide Rose-Marie Pålsson från Kullabygdens Hembygdsförening.

Under färden mot vårt första stopp berättade hon bland annat om Gunnestorps mölla från 1850. Mjöhult där Kullamust tillverkas och om prins Gustav Adolfs schakt, den sista kolgruvan i Höganäs.

Vårt första stopp var Hustoftagården (utanför Höganäs) med anor från 1500 talet. En gammal kringbyggd gård med kullerstensgård. En av portarna var daterad till 1823, brygghuset 1857.Emil Andersson, hustrun Botilda samt döttrarna Maria och Anna var de som sist bodde på gården. Föräldrarna avled 1922 resp 1951. Döttrarna förblev ogifta och bodde kvar så länge de orkade.

Gårdens byggnader och inventarier hade dessförinnan donerats till Kullens hembygdsförening som tillsatte en kommitté att förvalta den 1978. Maria flyttade till annat boende 1979 och Anna flyttade 1982.

GOTLAND. Trots att jag betraktat mig själv som ganska berest i världen har det funnits ett vitt område som jag ännu inte besökt. Att det dessutom är i Sverige har gnagt lite grann. Då mina barn även känt till detta faktum, fick jag boende på Gotland i present av dessa, då jag fyllde 70 år. Att denna resa skulle även ha en klar Bjärnumskoppling hade jag ingen aning om. Mer om detta senare.

Resan i sig tog fyra dagar men första dagen gick åt att resa från hemmet i Bjärnum till Pensionat Gula Hönan i Ronehamn, på sydöstra delen av Gotland. Pensionatet har tagit emot gäster sedan 1930-talet och är ett charmigt ställe med mycket historia.

Gula Hönan erbjuder vacker miljö och mycket historia.

Tre dagar är en kort tid för att besöka denna ö med så mycket att se. Dag ett, var vikt för den norra delen. På vägen var första stopp Ljugarn med sitt raukområde, Folhammar.

SYDAMERIKA. På gränsen mellan Bolivia och Peru ligger världens höst belägna navigeringsbara sjö, Titicaca. Peruanerna hävdar med bestämdhet att dom har fått den del som är Titi, den vackra delen av sjön, medan bolivianerna har fått caca, den inte så tilltalande delen. Sanningshalten av detta påstående får dom reda upp själva, jag har bara sett en helt fantastisk vy. Mörkblått, kristallklart vatten och hög och ren luft.

Titicacasjön erbjuder mörkblått, kristallklart vatten.

Från staden Puno på den peruanska sidan tar vi båten ut på sjön. Målet för dagen är att besöka Urosindianerna som bor på flytande öar ute på sjön. Med motorbåt tar vi oss genom växtligheten för att ta oss ut där indianerna har sina samhällen. Genom att fläta vass som växer, med extra vassdelar skapas ett relativt fast underlag. En viss fjädring kan dock märkas då man landstiger på vassöarna.

Med sång och handklappning togs vi emot av Urosindianerna på ön.

Dessa samhällen lever i stort sett endast på det som sjön erbjuder. Alla byggnader är gjorda av vass. Självklart är även båtar konstruerade av detta material. En del av vassväxten är ätlig och serveras både grillad och rå.

SKÅNE. Med början vid Bjärsjölagård o Övedskloster gjorde vi en Skånerunda bland rapsfält o bokskogar.

Via Blentarp och Rommelåsen och de fina vyerna över inte så stora gårdar där vägen slingrade sig mellan gårdar o rapsfält mot Skurup.

Där vi passerade Johannamuseet ett mycket sevärt museum med både gamla cyklar, motorcyklar, en mycket gammal el-bil o annat gammalt.

Vidare över sydskånes slättmarker till sydkusten och utmed havet till Skanör/ Falsterbo. Där är det svårt att parkera en husbil så därför körde vi till ICA i Höllviken där dom har bra mat o mycket mat som serveras vid borden. I Höllviken finns även en vikingaby med visning vissa tider. Vi bodde på vikingabyns ställplats två nätter med utsikt över havet. Sen körde vi på mindre vägar till bokskogarna i Holmaia området o vidare till Häckeberga slott med sjön o de fina bokskogarna och de många o långa häckarna utmed vägen.

HJO. På väg till Camping- clubens riksträff får man se mycket av det vackra Sverige, denna gång trästaden Hjo och Hjo- åns dalgång.

Från ställplatsen vid Stampens kvarn som är även för husvagnar går en vandringsled längs Hjo ån till hamnen i Hjo. Utmed ån har tidigare varit kvarnar och andra industrier nu är dom sedan länge nerlagda och nu växer det stora lövträd längs dalgången.

Den c:a 1.5 till 2 km långa dalgången går nästan ända ut i Vättern o småbåtshamnen. I hamnområdet finns många fina matställen och i närheter finns dom fina gamla trähusen.