Lördagskåseri...

En följdsjukdom?
Åren !985-1988 var jag ordförande i Västra Ängabo byalag. Västra Ängabo är en mindre stadsdel i Alingsås, där jag bodde på den tiden. Under slutet av 1985 planerade vi i styrelsen en fest i kvarterstugan, som var utmärkt till mindre sammankomster med mat och dans. Vi ansåg att fredagen den 28/2 nästa år skulle bli en lämplig dag.

Allt flöt på ända fram mot dagen, men så drabbades jag av ischias nån dag innan och hela festen blev en plåga.

En skottskada
Den här episoden har jag själv inte upplevt. Berättaren var emellertid övningsledare och intygade att den var sann.

Utanför vakten vid Bergakasernerna i Helsingborg låg en djup grop där det fanns en korthållsskjutbana. Gropen brukade även utnyttjas vid förflyttning till och från andra övningspass, för att som det kallades ”trimma” beväringarna. Man kommenderade eldställning i olika riktningar. Vid varje riktningsförändring måste de ner i gropen och sedan upp på andra sidan. Ofta hade man lös ammunition i vapnen för att få mera stuns i övningen.

Den lösa ammunitionen till gevären var långt ifrån ofarlig. Det tog ett par meter innan träpluggen splittrades och säkerhetsavståndet var flera meter.

Jo du Åke, det blev lite politik trots vad jag lovade
För 19 år sedan frågade jag min dåvarande chef, vi kan kalla honom Åke, om jag kunde få en spalt i tidningen varje måndag. Eftersom jag hade grabbar i allt mellan sex- och tioårsåldern hade jag varenda detalj i tjatandets ädla konst fullkomligt klar för mig. Det gäller att härda ut. Av mina söner hade jag lärt mig att ju mer man tjatade desto mer sannolikt var det att få sin vilja igenom.

Jag tog dock inte till det ultimata tjatvapnet. Att lägga mig på golvet och gasta för full hals. Jag fortsatte och nötte steg för steg ut chefen så gott det gick. Redan då var han ganska bestämd där han irrade omkring och letade efter sitt bortglömda kallnande kaffe. Jag tjatade om några spalter. Åke sa nej. Jag frågade igen. Han sa nej och jag fortsatte tjata.

Statsminister Fälldin gratulerade politiker i Vittsjö

Jag besökte en politiker för en intervju inför en högtidsdag. ”Offret” berättade glatt och villig om sitt leverne. Bland annat framkom att gjort värnplikten tillsammans med statsminister Torbjörn Fälldin.

Ett sådant tillfälle måste utnyttjas! Efter flera telefonsamtal lyckades jag tala med Fälldin. Han mindes klart sin lumparkompis S V och hade varit hemma i hans hem en gång.
S V hade bytt efternamn och vid samtal med Fälldin använde jag S V:s tidigare ---sonnamn. Jag förklarade att S V snart hade högtidsdag och undrade om Fälldin kunde tänka sig att gratulera? Jodå det skulle vara trevligt svarade Fälldin på sitt lappska tungomål. Sen hade jag liksom gjort på vad mig ankom!

MINA GLÖTTA Ä GRANNARE...
Dessa nerteckningar skrev sign. ”Balder” omkring 1940. 

En gammal man för ett par mansåldrar sen bodde uppe på Hultahusen, mellan Emmaljunga och Högholma, hette Per, men kallades merendels Hulta Peren.


Kom folk och hälsade på honom skröt han rent obegripligt med sin avkomma och sa: ”Mina glötta ä bra mycke grannare än Astallfots glötta, mina glötta ä sau vita på tänderna och ha så brett mellan ögonen, så dä ä en fröjd att se”.