Lördagskåseri...

Ulrik

Far hade skaffat sig får på äldre dar. Som ledare för flocken fanns baggen Ulrik, en saftig bit med krumhorn. Han var i regel ganska gemytlig och tyckte om när man kliade honom bak öronen, men man fick vara försiktig. Vände man ryggen till kunde man få sig en rejäl tryckare.

Far brukade roa sig själv och baggen med små slagsmål, som inte sällan slutade med seger för den krumhornade. Denne fick således god träning i att försvara sig och fårskocken. Detta var helt i sin ordning tyckte far, eftersom det var ett par hundra meter från husen till fårfällan och objudna gäster fick skylla sig själva.
Det hände mer än en gång att förbipasserande som skulle kela med de gulliga små lammen fick göra marksyning efter närkontakt med Ulrik.

Tuppen.
Som född bondpojke upplevde jag både sorg och glädje. Ibland nästan på samma gång. På vår gård fanns de flesta djur som krävdes för att leva och varor som i möjligaste mån gick att sälja. Mjölk och ägg som exempel, ägg mest som bytesvara. Bland annat hade vi väl ett femtiotal höns med tillhörande tupp. De var av rasen vit Leghorn och tuppen begåvad med en stor röd kam som blev som mest röd när han blev retad.

Det inte så bra sättet att få bukt med en tupp...gör inte så här!

En “mushistoria” från förr och nu.
I början 1940-talet tog min far över gården efter sin far, min farfar alltså. Delar av den hade några “musfamiljer” gjort till sina domäner, de härjade ganska fritt även under tiden när vi flyttade in i bostadshuset. Det tog en tid att göra mössen övertygade om att här vankades andra tider. Om vi satt tysta på kvällen kunde man följa ett skådespel när de samlades under vårt köksbord, de behövde bara några ynka millimeter i väggen för att nå de smulor vi “tappat” på golvet. Mina föräldrar var emot gift, men fem katter och fällor gjorde snart att mössen bara fanns i uthusen.

”Tocken”

När jag växte upp på ett litet torp i trakten av Örkelljunga under andra världskriget köpte far någon gång ett antal ”hönekycklingar”. Hönsbeståndet behövde förnyas när äggproduktionen började avta. Kössorteringen var väl inte alltid perfekt så en och annan tocke kom med i skocken.
Detta betydde inte så mycket - visade det sig att någon av den hade goda anlag fick han överta befattningen som förstetupp, i annat fall blev det ett bra tillskott till familjens mathållning.
En tocke visade visade ovanligt goda anlag som slagskämpe. Han besegrade alla konkurrenter, till och med den gamle trotjänaren fick ge sig. Efter sin triumf gick han omkring och visade upp sig och gol högljutt med sprucken målbrottsröst.

En affärskarriär

Jag har aldrig varit speciellt lyckosam som affärsman. Jag märkte redan tidigt i skolåldern att någonting saknades. I barnsligt övermod trodde jag mig vara klassens stjärnsäljare av majblommor och erbjöd mig sälja ett större parti. Efter att konstaterat att töserna och pågarna i byn redan tagit upp förbeställningar där, var den marknaden stängd. Nu återstår bara grannarna och familjen. Jag lyckades prångla på en dement tant ett par stycken och sen sålde jag en majblomma till skomakare Liljedahls dövstumma hushållerska Nelly.
Här fick jag passa på när skomakaren inte var hemma. Han hade nämligen kommit på mig när jag pallade äpple ett halvår tidigare och jag vågade inte riskera efterräkningarna. Förhandlingarna med Nelly blev en aning segslitna eftersom vi saknade gemensamt språk. Resten av majblomspartiet fick jag lämna tillbaka och det tog lång tid och åtskilliga ”fysiska äventyrligheter” innan rangordningen i klassen blivit någorlunda återställd.