Lördagskåseri...

EMMALJUNGA. När min mor började komma upp till åren pratade hon ofta om sina vänner fåglarna. Ja, hon pratade säkert med dem också när de fick mat. Visst tyckte jag det var trevligt, men som ”mitt uppe i livet” fanns inte tiden att betrakta dessa små liv under flera timmar. Nu har jag själv kommit upp i åren, är pensionär och ”tack vare pandemin” har jag tid att betrakta fågellivet utanför mitt fönster utan tidsbegränsning. Att mata fåglarna på vintern är ju självklart för mig, men inte att mata dem på sommaren. Det är just vad jag har gjort i år, trots protester från min livskamrat när den ena solrosfrösäcken efter den andra köps in. - Det finns ju inga flygfän till alla fåglarnas små ungar, säger jag till mitt försvar, och har vi börjat mata dem så får vi fortsätta, punkt slut!

Svartmes vid fågelmatning. Foto: Erik Hansson

Hästkarlen

Under 1950-talet genomfördes slutövningar och andra större övningar nästan enbart på civil mark. När man fick tillfälle att vila utnyttjades ofta lador och stall om bonden gav tillstånd. Kostall var bäst för där var det varmast.

En gång var det överfullt på en gård. Varje kvadratmeter var utnyttjad av vilande / sovande knektar. Utom en hästspilta. Där stod en jättestor frustande arbetshingst. Kom någon i närheten slog han bakut. Han stämplade och gnäggade, for från sida till sida i sin spilta och markerade tydligt att han inte gillade sällskap. Det var ingen som vågade gå i närheten av honom.

En följdsjukdom?
Åren !985-1988 var jag ordförande i Västra Ängabo byalag. Västra Ängabo är en mindre stadsdel i Alingsås, där jag bodde på den tiden. Under slutet av 1985 planerade vi i styrelsen en fest i kvarterstugan, som var utmärkt till mindre sammankomster med mat och dans. Vi ansåg att fredagen den 28/2 nästa år skulle bli en lämplig dag.

Allt flöt på ända fram mot dagen, men så drabbades jag av ischias nån dag innan och hela festen blev en plåga.

Sommarkantareller
EMMALJUNGA. Under torsdagens förmiddag, fann jag mej med nypumpad cykel, på väg mot vårt säkraste svampställe, åtminstone under hösttid. Ischiasen gjorde sig påmind, men tanken på en god svampstuvning och en promenad på känd mark gjorde plågorna uthärdliga.

Ett par ställen bildade syn för sägen, om vad sensommar och höst kommer att bära med sej.

En skottskada
Den här episoden har jag själv inte upplevt. Berättaren var emellertid övningsledare och intygade att den var sann.

Utanför vakten vid Bergakasernerna i Helsingborg låg en djup grop där det fanns en korthållsskjutbana. Gropen brukade även utnyttjas vid förflyttning till och från andra övningspass, för att som det kallades ”trimma” beväringarna. Man kommenderade eldställning i olika riktningar. Vid varje riktningsförändring måste de ner i gropen och sedan upp på andra sidan. Ofta hade man lös ammunition i vapnen för att få mera stuns i övningen.

Den lösa ammunitionen till gevären var långt ifrån ofarlig. Det tog ett par meter innan träpluggen splittrades och säkerhetsavståndet var flera meter.