Lördagskåseri...

En liten järnvägshistoria.
Den 24/7 1892 kom första järnvägståget till Markaryd. Således fick Emmaljunga tågförbindelse någon knapp halvtimma tidigare.på grund av att tågen fick gå med en hastighet av högst 30 km i timman.

Invigning Markaryds station

Kråkjakten

Far sysslade med jordgubbsodling på äldre dar. Utöver de sedvanliga odlingsproblemen som gödning, ogräsbekämpning, frost under blomningen med mera innebar det en ständig jakt på kråkor, som var notoriska bärtjuvar.

Han var egentligen ganska duktig på att känna igen olika fågelarter, men i vissa fall gällde den i trakten vedertagna klassificeringen ”ånkor, kraugor och pjoddar”, beroende på ungefärlig storlek. Det var som sagt ”kraugorna” som var jordgubbsodlarens stora problem. En och annan kaja, skata eller koltrast räknades säkert in i den kategorin, även om de sistnämnda var ett gränsfall.

Han var en klurig ”uppfinnarjocke” och konstruerade invecklade fällor och fågelskrämmor, men kråkfåglar är illmariga varelser som genomskådar det mesta. Det verkade som om de kunde känna igen honom också, för när han var utomhus var dom som bortblåsta. Mor och ett par andra plockare brydde de sig inte om, -kråkorna utförde sitt röveri ett par meter från dem, -hela tiden med en observatör i luften som kunde varna för ”gubben i vegamössan”.

Hästkarlen

Under 1950-talet genomfördes slutövningar och andra större övningar nästan enbart på civil mark. När man fick tillfälle att vila utnyttjades ofta lador och stall om bonden gav tillstånd. Kostall var bäst för där var det varmast.

En gång var det överfullt på en gård. Varje kvadratmeter var utnyttjad av vilande / sovande knektar. Utom en hästspilta. Där stod en jättestor frustande arbetshingst. Kom någon i närheten slog han bakut. Han stämplade och gnäggade, for från sida till sida i sin spilta och markerade tydligt att han inte gillade sällskap. Det var ingen som vågade gå i närheten av honom.

EMMALJUNGA. När min mor började komma upp till åren pratade hon ofta om sina vänner fåglarna. Ja, hon pratade säkert med dem också när de fick mat. Visst tyckte jag det var trevligt, men som ”mitt uppe i livet” fanns inte tiden att betrakta dessa små liv under flera timmar. Nu har jag själv kommit upp i åren, är pensionär och ”tack vare pandemin” har jag tid att betrakta fågellivet utanför mitt fönster utan tidsbegränsning. Att mata fåglarna på vintern är ju självklart för mig, men inte att mata dem på sommaren. Det är just vad jag har gjort i år, trots protester från min livskamrat när den ena solrosfrösäcken efter den andra köps in. - Det finns ju inga flygfän till alla fåglarnas små ungar, säger jag till mitt försvar, och har vi börjat mata dem så får vi fortsätta, punkt slut!

Svartmes vid fågelmatning. Foto: Erik Hansson

Sommarkantareller
EMMALJUNGA. Under torsdagens förmiddag, fann jag mej med nypumpad cykel, på väg mot vårt säkraste svampställe, åtminstone under hösttid. Ischiasen gjorde sig påmind, men tanken på en god svampstuvning och en promenad på känd mark gjorde plågorna uthärdliga.

Ett par ställen bildade syn för sägen, om vad sensommar och höst kommer att bära med sej.