BJÄRNUM. Då burget (rika, välbärgade) folk började bekläda väggarna i sina bostäder med vävnader och gobelänger, kallades de som utförde detta arbete tapetserare. Benämningen kom av det franska ordet tapisser (tapetsera, bekläda). Men dessa yrkesmän hade från början ingen befattning med möbler. Fastän de tidigaste möbelhantverkarna frikostigt prydde sina alster med sniderier och svarvning ägnade de bekvämligheten föga omsorg. De äldsta stolarna, med sina rakt uppstående ryggar och grunda träsitsar, gav ringa komfort.
Men med tiden kom krav på mjukare sittmöbler. Det låg då närmast till för tapetserarna att åstadkomma sådana. Till väggbeklädnad övergick man till tryckta papperstapeter, och målarna fick överta uppsättningen därav. Men tapetserarna behöll – trots förändringen av deras yrkesutövning – den tidigare benämningen.
Den äldsta möbelstoppningen var s.k. fast stoppning, vanligen utförd på ett underlag av sadelgjord och juteväv. Förnämsta fyllningsmaterialet var tagel. Men i den äldre möbleringen förekom stoppade möbler mycket sparsamt, och yrket hade därför ett fåtal utövare.
Omkring 1850 började resårstoppningen tillämpas i vårt land och från den tiden blev det ett markant uppsving för tapetseraryrket. Under senare decennier har stoppade möbler kommit att utgöra en allt större del av möbelproduktionen och är ju i dag av en betydenhet som ingen gång tidigare.