VERUM. Under 1940-talet - då vi som nu är 70+ gamla lärde oss att cykla - var det ett elände att köra omkull och rulla runt i väggruset. Vi blev vita och skitiga av damm och saltblandat väggrus fastnade och sved i skrubbsåren. Även de av våra föräldrar som under rekordåren på 1950-talet lyckades skaffa en Volvo PV 444 eller en ”Folkabubbla” hatade grusvägarnas vattenfyllda potthål som väldigt fort efter vägskrapans framfart återkom.

Oljegrusbeläggning efter lastbil 

 Vägverkets stenkross i Skansabacken ca 1957

I slutet av 1950-talet uppfanns metoden att lägga ut s.k. oljegrusbeläggning på vägarna till och från Verums dåvarande handelscentrum vid bron över Vieån. Denna vägbeläggning var betydligt billigare än asfalt och med början omkring 1960 belades de viktiga vägarna till Visseltofta, Osby, Hästveda, Bjärnum och Vittsjö med oljegrus.

Här låg förr den nu försvunna Skansabacken i Brogården. Övre vänstra hörnet: Bygdegården. Nedre högra hörnet: Bron över Vieån

Råmaterialet till denna vägbeläggning hämtades genom nyttjande av grus och sten i det som fanns kvar av den s.k. Skansabacken mellan Bygdegården/ Nöjesplatsen och Vieån. Den delen av backen som låg närmast mitt föräldrahem (dåvarande Birger Petterssons handelsbod) hade i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet huvudsakligen använts som utfyllnadsmaterial till den nyskapade fotbollsplanen som nu bär namnet Nillavallen. Genom detta första uttag av grus från backen kunde mina föräldrar skapa en trädgård på bostadshusets västra sida där det tidigare bara fanns en stenmur och en smal gång mot backen. Efter det sista uttaget fram till 1965 blev platsen där backen funnits åkermark, betesmark och numera även fruktodling.

Här ses Skansabacken i sin orörda form bortom mitt föräldrahem (foto från omkring 1915)

Skansabacken före den sista ”avätningen”. Foto ca 1955. På toppen ses kojan/lekstugan Skansen.