VERUM. Redaktören i Kristianstadsbladet Erik Melén hade en septemberdag 1956 tagit sig en biltur långt upp i Göingebygden för att träffa konstsmeden Einar Person i Brogården. Redaktören skriver: Jag besökte honom i hans smedja, som är sammanbyggd med hans lilla röda stuga i skogsbrynet, en dag då sommaren så smått började övergå i höst. Det var en lördagseftermiddag, då ”vanligt folk” vilade ut efter veckans arbete och vedermödor. Ur skorstenen till Einar Perssons smedja steg emellertid röken rakt opp mellan trädkronornas höstrodnande flätverk och inifrån smedjan hördes ut på byavägen slagen från smideshammaren.

Erik Melén (1910-1985) Einar Persson (1904-1989)

Besöket i Verum utmynnade sedermera i en lång hyllningsartikel i ChristianstadsBygdens Jul 1956 under rubriken ”Fint konstsmide i Östskåne”. Lovorden är många och redaktörens slutrader lyder: Nu månaderna före jul, har han inte mycket tid över för beställningssmiden. Nu gör han ljusstakar i järn på löpande band, men det märkliga är att varenda ljusstake har sin särprägel – man ser genast, även om man är lekman, att de utgått från en konstsmidets mästarhand.

Under Erik Meléns besök berättade Einar Persson att Hemslöjden i Kristianstad väntade otåligt på hans ljusstakar inför den annalkande julen. Han säger också att det var det stora intresset för formgivning som för många år sedan fick honom att överge grovsmidet för att helt ägna sig åt konstsmide.

Einar Perssons grundtanke med sitt konstnärliga smide beskriver han i dessa ord: En konstsmed skall så utforma och förfärdiga sina verk att han kan signera vartenda ett, om det än är aldrig så litet och obetydligt. Annars är det ingen konst.

Att tillverka en ljusstake ur ett enda järnstycke är fin konst. Mjuka, svepande linjer är Einar Perssons särmärke – järn- men för Einar Persson är det ingen konst. grinden på bilden jävar ingalunda påståendet.