EMMALJUNGA. När min mor började komma upp till åren pratade hon ofta om sina vänner fåglarna. Ja, hon pratade säkert med dem också när de fick mat. Visst tyckte jag det var trevligt, men som ”mitt uppe i livet” fanns inte tiden att betrakta dessa små liv under flera timmar. Nu har jag själv kommit upp i åren, är pensionär och ”tack vare pandemin” har jag tid att betrakta fågellivet utanför mitt fönster utan tidsbegränsning. Att mata fåglarna på vintern är ju självklart för mig, men inte att mata dem på sommaren. Det är just vad jag har gjort i år, trots protester från min livskamrat när den ena solrosfrösäcken efter den andra köps in. - Det finns ju inga flygfän till alla fåglarnas små ungar, säger jag till mitt försvar, och har vi börjat mata dem så får vi fortsätta, punkt slut!

Svartmes vid fågelmatning. Foto: Erik Hansson

Varje morgon när jag börjar röra mig i köket, väntar domherrarna på mat. De tittar på mig och naturligtvis är det de som ska ha sin ”frukost” först! Ja, ni såg rätt! Vi har två par ”vinterfåglar” med sina ungar här!

Pilfinkarnas åtta ungar trängs kring matbordet på ungars vis, men aktar sig för nötväckan, som inte är rädd för att visa vem som bestämmer. Talgoxen har också fått ett antal ungar, liksom blåmesen. Det måste ha varit ett gott skatår, för de sex skatungarna för ett väldigt liv under fågelmataren, där de kivas om maten, hoppar och skriker och tal maten ur munnen på varandra.

Till och med skogsduvorna har kommit på besök här. Dessutom flera andra såsom koltrastar, bofinkar, grönfinkar entita, hackspett och svart-vit flugsnappare. Den ständige följeslagaren rödhaken är bofast här hela året. Men alla får se upp för grannens katt som gillar att lura på fåglarna och ibland kommer anfallet från luften i form av sparvhöken!

Fåglarna har blivit mina vänner och jag gläds åt dem varje dag! Tänk så tyst och livlöst det skulle vara om de inte fanns!