Kråkjakten

Far sysslade med jordgubbsodling på äldre dar. Utöver de sedvanliga odlingsproblemen som gödning, ogräsbekämpning, frost under blomningen med mera innebar det en ständig jakt på kråkor, som var notoriska bärtjuvar.


Han var egentligen ganska duktig på att känna igen olika fågelarter, men i vissa fall gällde den i trakten vedertagna klassificeringen ”ånkor, kraugor och pjoddar”, beroende på ungefärlig storlek. Det var som sagt ”kraugorna” som var jordgubbsodlarens stora problem. En och annan kaja, skata eller koltrast räknades säkert in i den kategorin, även om de sistnämnda var ett gränsfall.

Han var en klurig ”uppfinnarjocke” och konstruerade invecklade fällor och fågelskrämmor, men kråkfåglar är illmariga varelser som genomskådar det mesta. Det verkade som om de kunde känna igen honom också, för när han var utomhus var dom som bortblåsta. Mor och ett par andra plockare brydde de sig inte om, -kråkorna utförde sitt röveri ett par meter från dem, -hela tiden med en observatör i luften som kunde varna för ”gubben i vegamössan”.

Fågelskrämmorna skiftade både till utseende och med skrämselteknik. Med hjälp av stängselström kunde han skapa såväl rörelse, konstiga läten som ljuseffekter. Ibland försökte han kopiera verkliga personer, både byfolk som han av någon anledning hade ett ont öga till och rikskändisar. Att hamna som fågelskrämma i fars jordgubbsstycke var inget man var stolt över.
En gång försökte han avbilda en känd misshaglig politiker, som även försågs med ljudeffekt. Kopian blev inte helt lyckad, så för säkerhet skull hängde han namnskylt på gubben. Efteråt sa han ”den där gubben va den sämsta jag gjort, han kunde inte ens skrämma kraugor och ändå stod han och fes hela tiden”.

I ungdomligt oförstånd hade jag tagit hem en slagtändare och visat honom hur den fungerade. Den tilltalade hans påhittighet. Vid slutet av plockningssäsongen hade han lagt uppe en försvarlig gödselhög mitt i jordgubbsstycket. Den skulle senare spridas ut som gödning.

Gödselstacken uppskattades av ”kraugorna” som hittade godbitar där och detta skulle utnyttjas. I skydd av mörkret grävde jordgubbsodlaren ner en rejäl dynamitladdning i högen, apterade slagtändaren och drog en tunn lina till källarfönstret där han satt och inväntade en beräknad kråkinvasion. Denna drog ut på tiden men han väntade tålmodigt med sin sura pipa i mungipan. Mor som hade satt igång med storbak i köket behövde komplettera med någon ingrediens. Eftersom far var bilburen fick han göra en snabbutryckning till handlaren.

Den trogne gårdshunden Tussi hade fått stanna inne under fars ”kråkjakt” men eftersom denna tillfälligt var avbruten på grund av viktigare göromål släpptes hunden ut av mor. Några sekunder senare hördes en fruktansvärd smäll.

Far hade i hastigheten glömt att säkra slagtändaren och Tussi hade utlöst laddningen genom att springa på linan. Den oehört skotträdde gårdshunden sprang och gömde sig, fysiskt oskadd men svårt chockad. Mor som inte varit informerad om kråkfällans konstruktion och effekt undrade vad i herrans namn som stod på -fast hon anade förstås vem som var ansvarig.

När far kom hem var gödselstacken utspridd, det mesta bland jordgubbarna men en del hade hamnat på icke avsedd plats som garagetak, köksfönster och gårdsplan. Ingen död eller skadad kråka kunde upptäckas.

Far tog sig an efterstädningen och konstaterade att kråkjakt med slagtändare inte var speciellt effektiv. Vad jag känner till upprepades inte experimentet varken som jakt eller gödnings-spridningsmetod.