Körkortsutbildning 

1950 hade nästan ingen råd att ha bil, så det där med att ta körkort hade ingen hög prioritet i ungdomsdrömmarna. Nu måste emellertid en volontär vid pansartrupperna ha körkort. Man insåg snabbt att det skulle vara något att skryta med hemma i byn - att äga ett körkort innan någon av kompisarna ens tänkt tanken. Vi skulle dessutom få det gratis, vilken överraskning.

Övningskörningen började nästan direkt efter inryckningen. Körlärare var en furir - alla furirer blev körlärare vid behov - någon speciell utbildning krävdes inte vilket självfallet påverkade kvaliteten i utbildningen. Man fick köra upp för en av de kaptener vid regementet som hade ”behörighet” vilket troligen bara innebar rätt grad, eget körkort och en kort kurs vid Motorskolan.

Övningskörningen skedde med USA- tillverkade Dodgejeepar som hade köpts upp av svenska armen ”tunnlandsvis” efter andra världskriget. Amerikanska krigsmakten sålde överskottet i stället för att bekosta återtransporten över Atlanten. Bilarna var i bra skick. De hade ett kapell av presenningstyg som var öppet baktill men som hade en mellanvägg mellan förarsätet och passagerarutrymmet där det satt ett litet celluloidfönster i A4 storlek som oftast var så repigt att man knappast såg någonting bakåt.

På ena fotsteget satt reservhjulet. Växellådan var osynkroniserad så man måste dubbeltrampa och ge mellangas för att få i växlarna vid körning, en knepig procedur som det tog tid att lära sig. All undervisning skedde på fritiden under kvällarna. De första lektionerna skedde inne på kasernområdet. Det skrapade, gnisslade och skramlade som på en rangerbangård när körkortseleverna snurrande runt med sina övningsbilar och lärde sig att dubbeltrampa. Lediga kamrater och beväringar hånade och pekade finger åt valhänta försök.
En populär övning var backning. Den dåliga bakåtsikten gjorde att fordonet vinglade hit och dit när vi ”backade runt gathörn” eller övade ”fickparkering”. ”Start i backe” och ”vändning på väg” var andra moment som gärna bevakades av åskådarna.

Körläraren/ furiren gormade, skällde och skrek vid minsta misslyckande och eleven blev mer och mer nervös. När jag hade kört cirka tre timmar, samtliga inne på kasernområdet, blev det dags att ”köra upp”. Min körlärare hade fem andra elever som samtliga hade kört mer än jag och även fått vänja sig vid stadstrafiken i Hässleholm. Tydligen fick han inte ta ut sin semester förrän alla hans elever hade klarat uppkörningen, så jag fick hänga med på vinst eller förlust trots att jag egentligen inte var ”mogen”. Teoriproven var redan klara.

En lämplig inspektör/ kapten hämtades och sen bar det iväg till stan. En efter en klarade sig utan anmärkning och sist blev det min tur. Jag skulle bara köra ut till regementet från järnvägsstationen, över viadukten och sen till vänster vid gamla mejeriet, en mycket enkel uppgift, i synnerhet som det var vänstertrafik. Min körlärare såg redan sin semester framför sig. Men, när jag kom mitt i viadukten såg jag ett trafikmärke som jag aldrig sett förut, en stolpe med blå och vita pilar. Den stod mitt i gatan och jag begrep inte hur jag skulle hantera problemet.

Tankarna for i skallen på mig - jag tyckte mig minnas några vägmärken för döva och blinda som liknade det som jag hade framför mig, och tydligen blev jag både döv och blind för jag körde till höger om det vid min vänstersväng. Jag fick stanna efter 50 meter mitt för Evys foto och furiren fick överta min plats vid ratten. Han glodde ilsket på mig när han lämnade av kaptenen som självklart hade underkänt min körning.

Vid kompaniet fick övriga elever stiga av och jag försökte smita samtidigt. ”INTE DU” sker han ”SÄTT DIG HÄR” och pekade på passagerarstolen. Han körde sen in på en liten skogsväg utan att säga något. Där vände han sig mot mig och vrålade ”JAG SKALL DJÄVLAR I MIN SJÄL LÄRA DIG ATT KÖRA BIL - BASSAJÄVEL”! Samtidigt fick jag några riktigt ordentliga örfilar. Efter denna kompletterande körutbildning sa han lugnt ”nu skall vi köra upp”.

Han hämtade en annan kapten/ inspektör som av en händelse hade ett brådskande ärende till systembolaget innan det stängde. Furiren kände sina chefers vanor och ovanor. Jag fick köra dit närmaste vägen och innan kaptenen hastade in i butiken med motboken i näven sa han ”de gick ju bra - kom upp på måndag så skriver jag på papperen”.

Så fick jag då mitt körkort efter cirka tre timmars träning, två uppkörningar inom en timme och med några ”beväringslusningar” som komplettering. Visserligen gällde det enbart för framförande av militära fordon före 18-årsdagen, men jag visade gärna upp det för kompisarna där hemma när vi skröt för varandra om våra bravader.
Körträning och någorlunda trafikvett fick man lära sig efterhand.