Svensken – ett förändringsbenäget folk.

Svensken är ett resande folk. Detta har inneburit att dom mött nya kulturer och nya smaker. Självklart har man tagit detta till sitt hjärta. Den som för ett par årtionde sedan dristade sig till att ha en matlåda med vitlök i maten riskerade att bli utslängd ur personalmatsalen. Vitlök anses nu som en normal ingrediens i diverse maträtter. Sushi och thailändsk mat är nu oftare på bordet än ärtsoppa och fläsk och bruna bönor. Förändring är självklart positivt. Livet går framåt.

 

Även den traditionellt viktigaste högtiden, julen, har också fått nya smaker. Ingen höjer på ögonbrynen när skinkan bytts ut mot kalkon eller för att blidka veganerna, inlagd svamp som ersättning för sill, finns på bordet. Alla måste ju ha rätt att äta vad den vill. Inga problem som svensk att acceptera detta.

För den som ändå vill ha ett traditionellt julbord finns nu hjälp att få. Skinkan kan köpas färdigkokt. Tyvärr missar man då möjligheten att äta dopp i grytan, men det är det ju inte många som äter nu ändå. Sillinläggningar som tidigare husmor gjorde, köps nu på glasburk med namn som påminner om en popgrupp från sjuttiotalet. Brunkål och rödbetssallad köps färdig och köttbullarna har Scans Mamma gjort. Varför lägga ner en massa jobb då det går att köpa färdigt. Detta är de flesta överens om, även om någon gör sin egen Janssons frestelse eller lägger in en burk sill efter mormors recept. Det är ju bra att vi kan få en mindre stressad jul. Allt detta och mycket därtill har svensken accepterat och tycker det är ett framsteg i livet.

Det är först när klockan börjar närma sig 15.00 på julafton som förändringsbenägenheten tar slut. Stämningen tätnar och barnen som vet vad som skall hända försöker gömma sig eller göra sig osynliga och förklara att det inte är roligt det som skall hända. Glöggen eller fikan står på bordet och föräldrarna förklarar strängt. - Om ni inte sätter er så kommer det ingen Tomte. Med hot om uteblivna julklappar genomlider barnen samma tv-program som dom tvingats göra så länge de kan minnas. Föräldrarna är nöjda över att återigen kunnat vidmakthålla traditionen som dom själv vuxit upp med under alla sina jular. ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”. Ett program som visades för första gången 1960. I över 60 år har samma program visats med endast lite förändringar. Med tindrande ögon kommer samma fråga från de vuxna som alltid. – Undrar vad som är nytt i år? Ca tre minuter av programmet innehåller någon nyhet.

Att vi som föddes på 50-talet uppskattade detta tv-program är ju ganska lätt att förstå. På den tiden fanns endast en kanal och speciellt lättsam var den inte. Allvarsamma män frekventerade rutan för det mesta. Undantaget var en skallig sportreporter som hade underhållning i sin hörna. Att vi som var hänvisade till Humle och Dumle, uppskattade Kalle Anka var ganska självklart, men att den fortfarande är viktig för många är en gåta. Personligen klarar jag mig oftast från denna repris. Jag förklarar helt enkelt att en Janssons frestelse måste göras och den tar lite mer än en timme för att få färdig. Jansson vill de flesta ha, så jag är ursäktad.

Då jag står och strimlar potatisen till Janssons frestelse, undrar jag stillsamt om jag kommer att få uppleva att svensken tar det nästa stora steget till förändring.

Önskar för övrigt er alla en riktigt God Jul