Service eller brist på sådan?

Till hösten är det 78 år sedan jag började i småskolan, som det hette på den tiden. Med skola idag så avser man en större byggnad med i stort sett alla bekvämligheter.

Min skola bar namnet Elias stuga som istället saknade allt detta. Elsa Svensson hette vår "fröken". Vi såg henne mest som den som beviljade oss ett eventuellt toabesök i fähuset där korna samtidigt gav oss en viss värme.

Inne i "skolhuset" fanns en stor kamin som skulle värma upp de båda rummen som "skolan" bestod av. Skolkning var inte uppfunnet på den tiden!

 

"Min"skola låg bara cirka 400 meter bort och vår gård låg på en höjd, så mor kunde i stort sett följa mej med ögonen ända fram. Men det är egentligen inte detta jag vill skriva om. Utan detta kommer att handla om postservicen då och nu.

Varje skoldag slutade 14,10. Då jag gick längs vägen hem så jag kunde dagligen vittja postlådan, så både den dagliga tidningen samt befintliga brev låg nästan till 100% på vårt köksbord vid 14.30 dag efter dag.

 

Numera är vi begåvade med ”varannan-dagspost”, möjligen har vi oss själva att skylla och den alltmer tilltagande tekniken som ligger miltals ifrån dagens postservice.

Igår den 4/1 körde postbilen här genom Emmaljunga och det betyder ju att ingen av de som fick post då, inte kan få minsta försändelse förrän måndagen den 10/1.

Efter att jag själv varit brevbärare i många år och jobbat under den tid då man var välkommen, så kan jag nog förstå om en och annan anställd känner sig överkörd i nutid.