Råå museum för fiske och sjöfart var målet för tjugofyra medlemmar, som trotsade regnet och åkte gemensamt i några bilar att besöka den fascinerande lilla fiskebyn vid Rååns utlopp i Öresund.

Vi blev mottagna av Siv Olsson, en synnerligen kunnig guide, som delade med sig av sin aldrig sinande kunskapsbank. Vad vi än frågade om så hade hon svar. Det var berättelser om många båtar och deras vidare öden, vare sig de ännu flöt eller gått hisnande öden till mötes, då de hamnat på havets botten. Vi fick även ta del av berättelser om ägare och skeppare, som hade brukat båtarna och deras fortsatta liv och leverne.

Museet beskriver verkligen livet i en liten fiskeby under de senare århundradena. Det framkom, mellan raderna, att danskheten ännu finns kvar i djupet av själarna. Det var ett hårt och fattigt liv de levde. Det var även spännande och riskfyllt. De så kallade ”lurendrejarna” stod för detta. De rodde över till Danmark och köpte sprit och annat för att smuggla in och distribuera på många finurliga sätt. Det gällde att dryga ut de små inkomster man hade av fisket. I Svenska Akademiens Ordbok läser jag att en lurendrejare är ”person som lurar el. bedrar”.
Efter besöket på muséet gick vi nästgårds till RÅÅ WÄRDSHUS för att inta en förbeställd lunch. Gott och rikligt i en trivsam miljö.

Därefter for vi till Vallåkra för ett besök på WALLÅKRA STENKÄRLSFABRIK. Den ligger vid en livlig liten bäck, som får oss att förstå hur man, innan elektriciteten kom, drev de drejskivor, som är nödvändiga för en sådan produktion. Det var kolbrytningen som gjorde att man fann den fina lera man formar till de nyttoföremål och konstverk man producerar.
Fabriken grundades år 1864 och är en aktiv kvarleva från en gången industri- och hantverksepok. Man kan givetvis handla det som produceras men även besöka en intill liggande liten krog med en spännande meny. Jag kan mycket väl föreställa mig en trevlig grillkväll efter gjorda lyckade inköp av grytor och karotter.