EMMALJUNGA/ GÖTEBORG. Som sextonåring och med fjortonårig bror köpte vi boxhandskar från Hobbyförlaget, vi fixade med en fyrkantig ring som det konstigt nog heter. Det blev bara en rond, efter att min bror Åke fått näsblod tyckte både vi och vår mor att det fick räcka.

Men mina blodiga handskar följde mig till Göteborg 1954. Där fick jag jobb på SJ och med en förman som hette Caldeborn, han hade en son som var sex år äldre än mej.

Han var kompis med Ingemar Johansson och sparrade mot honom lite då och då och ibland fick jag hänga med. Han lever förresten ännu och sjunger bland på krogar i Göteborg med omkrets, han kallades då Göteborgs Frank Sinatra.

Nån boxare blev jag aldrig men jag träffade både Ingemar, hans bror Rolf och även hans far.

Under delar av sextiotalet körde jag lastbil i Göteborg och fick ofta transporter från Rekordmagasinet. Där var Ingemars promotor Edvin Ahlqvist chef och där träffade jag boxarna, även Rolf var ju duktig i sin viktklass. Att hälsa på Ingemar kändes precis som att man förlorat sin hand för gott.

En gång som jag minns särskilt väl, det var när vi hade fest på Restaurang Valand och Ingemar var där, han fick höra några retsamma ord från en gäst som sa; du sprang allt undan i olympiaden I Helsingfors.
Han reste sig och jag och en kompis höll i var sin arm för försöka hindra en smäll och det kunde vi tills Ingemars far som var utkastare samma kväll, lade sina trygga armar om sin son och avstyrde det hela.
En morgon vid 5 tiden körde jag förbi Lorensberg. Då stod Ingemar utanför restaurangen och gott om tid som jag hade just då, så öppnade jag fönstret och frågade ; ”-ska jag köra dej hem Ingemar? -Naj, jag väntar på taxi men tack ska du ha och det kan jag ha till gött en annan gång.”
Det fanns en doft av småstad över Göteborg på den tiden, som inte finns nu, men minnena finns kvar.