Mot den bakgrunden minns jag en nyårsaftonen 1940 i Stockolm, på söder i en lägenhet två trappor upp i huset Götgatan 79. Utanför var det cirka 25 grader kallt.

De gengasdrivna bussarna stannade vid hållplatsen utanför och folk trängdes för att komma med. Vi, min familj och jag, hade flyttat in i lägenheten två månader tidigare, då jag fick en ny mamma. Pappa hade gift om sig sedan min biologiska mor dött fyra år dessförinnan. Jag såg fram emot min tionde födelsedag det här nya året 1941 och det kändes väldigt stort och jag tänkte - var är jag när jag är lika gammal som min farfar. Han var född 1866 och således 75 år fyllda. Hur ser det ut och hur är det i världen när jag blir så gammal? Var finns jag?

Världskriget pågick för fullt. Danmark och Norge var ockuperat och i Sverige pågick upprustning för att möta ett eventuellt anfall. Min pappa hade varit inkallad, alla män i hans ålder var klädda i uniform, konduktörerna på bussar och spårvagnar hade blivit tanter och stadens alla öppna platser var fyllda med ved för att klara uppvärmningen i husen. Kol och koks kom inte längre in i landet på grund av kriget. Finland hade, tidigare det året, förlorat vinterkriget och då, 1939-40, var det fyrtio grader kallt vid fronten i Karelen. Till oss i Sverige hade kommit tusentals finska barn för att undgå kriget. De fanns även i min klass utan att vi kunde prata med dem.

Julskinkan hade ordnats tack vare att en ingift farbror, som inte var inkallad på grund av åldern, arbetade på Konsum och kunde "spä på" vikten mot de kuponger vi lämnade för att få köpa fläsket.

Vi frös inte i lägenheten men värmen motsvarade bara de aderton grader, som var den maximala värme, som fick uppnås. Luciatåget hade som vanligt passerat på Ringvägen på luciadagen. Skillnaden var bara att lastbilarna bytts ut mot vagnar dragna av hästar. Det var väl så vackert.

Runt omkring oss i hela världen dog människor, svalt människor, frös människor men vi hade trots allt detta bra. Det var nästan precis som nu. Trots krig och kristid.

Jag minns det här och vill skriva om det därför att jag har så svårt att fylla min plats bland alla dem som oroar sig och därför förfasar sig över den så kallade krisen.


GOD FORTSÄTTNING!