VITTSJÖ. En cirka 50 cm lång, svart huggorm bor sedan en tid tillbaka i vår stenmur. Då solen tittar fram ligger den ofta och värmer sig på någon av stenarna.

Huggormens pupill är svart och vertikal, som kattens, till skillnad från snokens som är rund. 
Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Men det finns också helsvarta individer.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enzymer och har två funktioner, att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

För vuxna är ett huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter ett bett – då vanligen på grund av överkänslighet. Dödligheten efter ett ormbett är 1 till 2 promille, vilket innebär att ungefär en person dör vart tionde år. Som jämförelse dör två till tre personer varje år av bi- och getingstick. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige. Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Sedan år 2000 är huggormarna, liksom alla grod- och kräldjur i Sverige, fridlysta.