Gert Svensson

Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel. Fasanen härstammar från Asien där det ursprungliga beståndet förekommer från området väster om Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden utmed Japanska havet.

Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats och den förekommer från sydöstra Europa. Fasanen infördes i Sverige till slottsmiljöer på 1700-talet, men har sedan förvildats och fått stor spridning.

Stjärtand (Anas acuta) är en fågel inom familjen änder och kategoriseras som en simand.

Detta är en relativt stor and med lång, spetsig stjärt. Hanen har ett mycket utmärkande brunt, grått och vitt utseende, medan honan mestadels har en ljusbrun fjäderdräkt och en kortare stjärt. Hanens läte är en mjuk vissling, medan honan kvackar som en gräsand.

I Sverige är stjärtanden ganska ovanlig. Den häckar sällsynt vid myrar och sjöar på Öland och Gotland, längs efter norra Norrlandskusten samt lokalt utmed fjällkedjan.

Rörhöna (Gallinula chloropus) är en fågel som tillhör familjen rallar.

I Sverige förekommer den talrikast från Skåne till Uppland och vidare i mindre antal till Dalarna och norrut utmed Östersjökusten. Rörhönan lever vid vassrika stränder av sjöar, åar, dammar och i våtmarker.

Den lever av en mängd olika växtmaterial och mindre vattenlevande djur. De födosöker i närheten av vatten eller i vattnet, ibland tippar den kroppen framåt och snappar, eller betar efter växtmaterial under vattnet.

Storlom (Gavia arctica) är en fågel inom familjen lommar. Storlommen är cirka 70 cm lång och kan väga mellan 1,3 och 3,4 kg. I sommardräkt har de vuxna fåglarna av nominat-underarten mestadels svart ovansida, med undantag för ett område på den främre ryggen, som har vita rutor. Huvudet och den bakre delen av halsen är grå, och sidorna är vit- och svartrandiga. Det mesta av halsen är också svart.

Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor.

Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea.

Sången är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton. Ett annat ljud som turkduvan gör är att den utstöter ett hest ljud i flykten.