Gert Svensson

Järnsparv är en liten tätting i familjen järnsparvar. I Sverige förekommer järnsparven allmänt i hela landet undantagsvis i fjälltrakterna.

Den svenska populationen flyttar i september-november till västra och sydvästra Europa och återkommer i början av april. Enstaka individer kan övervintra i södra Sverige.

Järnsparven häckar i skogsmarker, trädgårdar, parker och fjällskog, ofta i habitat med unga granar, täta buskage och snår. Födan består på sommaren av insekter som små skalbaggar, larver och puppor, samt spindlar och daggmaskar. På vintern äter den även bär och frön.

VITTSJÖ. Hur långt har våren kommit nu i denna regniga tid.

Med en vacker soluppgång och snödroppar som blommar, hassel hängen som lyser gula. Det är mycket vatten vid sågen på Oretorp området vattnet som forsar. Under natten har det bildats is i forsen.

Vintergäcken blommar så fint och gult mot de blå molnen på himmeln samtidigt som lite sol bryter igenom. Ekorren springer på grenen, visst är våren snart här!

Bilderna nedan talar säkert för sig själv.

 

 

Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel. Fasanen härstammar från Asien där det ursprungliga beståndet förekommer från området väster om Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden utmed Japanska havet.

Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats och den förekommer från sydöstra Europa.

Fasanen infördes i Sverige till slottsmiljöer på 1700-talet, men har sedan förvildats och fått stor spridning.

Fasanen har liksom övriga hönsfåglar nakna hudställen på huvudet, men saknar hönsens kam och köttiga flikar. Hanarna har fjädertofsar på hjässan. Stjärten, som har 16 eller 18 pennor, är smal, mycket lång, kilformad och svagt takformigt hoptryckt. Tarsen hos hannen är försedd med sporre. Fasanhannen har en övervägande brungul kroppsfärg med huvud och hals glänsande grönblå. Den blir 53–85 cm lång, med ett vingspann på 70–90 cm.

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.

Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer tofsvipan på vårvintern till Sverige från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den förekommer över hela landet förutom i fjälltrakterna, även om den är ovanligare i Norrlands inland.

Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor.

Nötväckorna lever parvis eller i mycket små sällskap i skog, helst där höga träd är blandade med lägre, men kommer också fram till bostadsområden. Den är flitigt i rörelse och håller sig gärna nära andra fåglar, framför allt mesar och trädkrypare, som den börjar stryka omkring med under hösten.

Nötväckan klättrar bra uppåt, nedåt och åt sidorna. Bland fåglar i Sverige är den ensam om att kunna klättra och till och med hoppa nedåt med huvudet före – ett bra kännetecken.

Den lever av insekter som den hittar i trädens barkspringor. På hösten äter den också av säd, frön gärna fettrika frön som solrosfrön och körsbärskärnor, nötter, ollon och liknande. Detta kan de fästa i någon trädspringa och hacka sönder för att komma åt kärnan, som de sväljer ned bitvis. Den sitter ofta på nöten och hackar. Den har stark näbb.