Gert Svensson

Korp (Corvus corax) är en stor, svart kråkfågel. Den återfinns över större delen av norra halvklotet och är den mest spridda av alla kråkfåglar.

Det finns åtta underarter med liten variation i utseende, men med betydande genetiska skillnader.

Korpar färdas vanligen i par, men ungfåglar kan bilda flockar. Det förekommer ofta gräl i relationer mellan korpar, men de uppvisar också stor tillgivenhet till sina familjer. Till skillnad från kajor, skator och kråkor är korpar relativt skygga.

Ungfåglar börjar uppvakta varandra mycket tidigt, men bildar inte alltid par förrän efter ytterligare två eller tre år. Viktiga beteenden inom uppvaktningen är luftakrobatik, uppvisande av intelligens och förmåga att finna föda. När paret har bildats, brukar de bo tillsammans hela livet, vanligen på samma ställe. Sexuell otrohet har observerats bland korpar, av hanar som besöker en honas bo när hennes partner är borta.

Rysk blåstjärna (Scilla siberica) är en art i familjen Sparrisväxter.

Den kan bli upp till två decimeter hög och blommar tidigt på våren med klarblå eller blåvioletta blommor med blå ståndarknapp.

Rysk blåstjärna kommer ursprungligen från södra Ryssland och Mellanöstern men odlas i många trädgårdar varifrån den har förvildats exempelvis till närliggande parker och vägkanter. Den kallas ofta för Scilla.

Den kan planteras i gräsmattan och genom att den lätt förökar sig så kan den vid blomningstid bilda en blå matta. Efter blomningen försvinner blomman. De trivs bäst i fuktig miljö i väldränerad jord och tål kyla bra.

Svalört (Ranunculus ficaria) är en art i familjen ranunkelväxter.

Svalört trivs i fuktig, mullrik, svagt beskuggad mark. Precis som många andra arter i ranunkelsläktet (Ranunculus) innehåller svalörten svaga koncentrationer av det giftiga ämnet Protoanemonin. En lättflyktig olja, som avsöndras om någon växtdel bryts. Om den kommer i kontakt med hud eller slemhinnor orsakas sveda och klåda, i värsta fall även blåsor. Växten blommar under april - maj månad.

Förr i tiden samlade man in svalört, och använde rotknölarna mot fikonvårtor (Papilloma accuminatum?) på nötkreatur. Detta sades också vara verksamt mot hemorrojder, kanske motiverat av den s.k. signaturläran. Den färska växten användes också i viss mån som sallad.

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar.

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenarm ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna. Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan, vilket kamouflerar boet, medan insidan fodras med mer än 2 000 dunfjädrar.

Krokussläktet (Crocus) är ett släkte i familjen irisväxter. Släktet har cirka 80 arter.

Mest känd är saffranskrokus (C. sativus), men även vårkrokus (C. vernus) som är en mycket vanlig trädgårdsväxt i Sverige.

De är fleråriga örter med underjordisk stamknöl som är omgiven av ett skal av torra slidrester. Detta skal kan vara varierande uppbyggt och är ett viktigt sätt att skilja arterna åt. Stjälken är kort och vanligen ogrenad, omgiven av rörlika bladslidor vid basen. Total höjd 7…10 cm. Bladen är alla basala, smala och gräslika, vanligen med en ljus mittnerv. Hyllebladen är sammanväxta vid basen till ett långt rör. Hyllebladens antal är sex, och de är violetta, vita eller gula, ofta med mörkare strimmor på utsidan.