Lördagskåseri...

 

Händelser från sent fyrtiotal.

Mobbing var inte uppfunnet, men desto fler metoder att visa sin styrka i självförsvarets ädla konst. Tävlingar och sporter som en del aldrig blivit riktigt accepterade och godkända ägnade vi pojkar oss åt varje dag, ”typ” (som hade en helt annan betydelse på den tiden) längdpinkning, armbrytning, fingerkrok och kast med stenfylld mössa.
Skamligt blev det för oss pojkar när vi blev tvungna att tillsammans med flickorna tävla i ”kast med liten boll” eller spela handboll mot något flicklag. Boll skulle spelas med fötterna och inget annat, i varje fall enligt oss tuffingar.

 

Mor åt gröt och far åt h ------e!

Kriget var över, sista världskriget har det kallats, ibland det andra. Jag skulle vilja kalla det för det senaste;- Åt skogen med alla krig! Vi flyttade då till gården som min farfar köpte vid ”invandringen” från Norge på 20-talet. Far fick dessutom titeln på köpet: Hemmansägare.

Jag började skolan 1944 och 1947 blev vi fem i familjen. Mor skjutsade mej på familjens enda cykel, trots att vi bodde nära skolan och bodde på en höjd och därför kunde se det som skulle föreställa min första skola.
Den liknade mest en rivningskåk och torrdasset låg på bondgården rakt över vår lilla bollplan.
Med dålig planering kunde lätt en olycka hända, om än inte på bästa mattan, för det fanns definitivt ingen sådan.
Som tredjeklassare flyttade vi in i missionshuset som ju ändå stod tomt under dagtid. Torrdasset var det samma, dock med viss köbildning.
Skoltiden var en resa mot ingenting egentligen, men en skön avkoppling emot alla vedermödor som lades på mina axlar. Att vara storebror innebar att jag skulle vara ett stöd för mina syskon, ja även för min mor som verkligen fick utstå mycket.

 

Ole hade köpt ett par träskor, men dagen efter gick han tillbaka med små steg till affären och ville byta. Varför undrar expediten. Jo, jag ville ha ett par med längre band emellan.

Har du hört om den skeppsbrutne mannen som flöt i land på en öde ö, Nej. Efter några dagar flöt en livräddningsbåt i land. Då slog han sönder den och byggde en flotte av bräderna.

Marve hade flyttat till Skåne för att arbeta på en fabrik. När han efter ett år kom hem igen undrade kompisarna var Skåne ligger. Jag vet inte men det måste ligga bra nära Afrika, vi har en svart kille på avdelningen och han cyklar hem på lunchen.

Turistbussen stannar vid bondgården och Stockholmsdamerna vandrar runt guidade av bonden själv. De kommer till ladugården och damerna undrar: Kan det verkligen löna sig att ha kvar kor? nu när man kan köpa mjölk överallt i pappförpackningar.

 

Som den läshungrige lätt kan förstå, så betydde Dalsland och Norge en kombination, som gjorde att världskriget drog en mörk skugga över livet vid gränsen. Kanske inte lika mörk som den över vårt broderfolk, men det är troligen inget som förändrade mitt liv i någon riktning. Vår lilla gård låg bara några få kilometer från krigets fasor, men inte heller det kunde göra ett litet barn bekymrat eller otryggt.

Även om far delvis ofta var inkallad och befann sej vid gränsen. Mors trygga famn fanns ju alltid och faran att vår gård skulle bli indragen, låg utanför de tankegångar som vi små bröder hade. Att vår mor upplevde otrygghet i sin situation kunde vi bara läsa i hennes sorgsna ansikte och de tårar som flödade ibland. Utan anledning som vi tyckte.

Då alla möjliga militärfordon drog förbi vårt hus mot gränsen, så var det inte svårt för oss, att halvt dolda, följa lite av krigets skådespel. Plötsligt blev det allvar, i alla fall som vi i vår barnslighet trodde, och det skedde snabbt och utan förvarning. Från en underlig lastbil, med någon sorts manick på flaket utrustad med skorsten, vräktes en halv gris ner i diket bara någon meter från vårt gömsle. Halvt chockade och halvt förundrade försökte vi förstå. Detta skeende kunde väl inte ingå i krigandet : att slänga mat på varann!! Det syntes i alla fall vara en oskyldig handling och dessutom inte träffade sitt mål, vad nu detta kunde ha varit. Med mors bannor ringande i våra öron följde hon oss till “nedslagsplatsen”, där hon snabbt kunde konstatera att köttet var skämt och att det hela var ett sätt att dumpa överskottskött. För oss barn blev det mest en hotbild, då vi ofta fick uppmaningen att “akta oss för grisen” Livet gick vidare och minnena kommer att strömma fram efter hand.

 

Lite om barns tankar kring förlossningar….

När bebisen skall ut tar det en hel halvtimme.
Sandra 6 år

När bebisen kommer ut skriker det, för att det inte känner igen sig.
Linda 7 år

När bebisen kommer ut lägger man mamman i ett badkar och passar på att tvätta bebisen också.
Fredrik 7 år

När man föder kan det hända att man kräks….
Martin 8 år

…usch, då kommer det ut något ur båda ändarna.
Emil 8 år